Ett nytt kapitel i livet med bland annat slagfält och körsbär

Som vi sa redan i förra blogginlägget så är vi sedan den 28 maj tillbaks i Sverige men vi har några ställen i Holland och Tyskland kvar att redogöra för.

När vi nu är tillbaka i Sverige efter ”det första varvet” med husbilen "Minisand" genom Europa kan vi börja reflektera över vad vi egentligen har varit med om och lärt oss.

Totalt omfattade varvet, tillsammans både ner och upp genom Europa, cirka 2  400 mil och sju länder: Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien och Nederländerna.

Detta gjorde att det ibland rörde ihop sig med språken. Bara detta med att säga tack kunde bli förvirrande. Det gällde att komma ihåg vilket land man var i och vilket ord för tack som användes där: obrigado/obrigada, gracias, merci, danke.

Att varje land har sin egen karaktär, rytm och tradition märks tydligt när man passerar gränserna inte minst på trafikbeteendena. Speciellt märkte vi skillnaden mellan Tyskland och Frankrike där farten och trafikmängden är mycket intensivare i Tyskland. Vi blev nästan chockade när vi såg de enorma mängderna med långtradare på autobahn. Det var som långa tågsätt med tradare utefter vägarna. Så fort vi kom över gränsen till Frankrike kände vi direkt hur axlarna åkte ner ett par snäpp.

Vi får också erkänna att vi inte hade riktig koll på topografin i Europa. Det var betydligt fler dalar och höga berg än vad vi hade klart för oss. Helt plötsligt befann vi oss uppe i bergskedjor som låg på mellan 800 och 1 300 meters höjd. Detta gör att temperatur och vindar också varierar väldigt.

Ytterligare en upplevelse var hur historien sköljde över oss. Vi har besökt väldigt många medeltida byar, städer med medeltida centra, fantastiska katedraler och alla gamla platser där människor har slagit ihjäl varandra under olika krig och slag genom århundradena. Vi har passerat orter där man härjade under 30-åriga kriget, Napoleons fälttåg som t ex slaget vid Waterloo och platser från första- och andravärldskriget.

Andra vardagliga reflektioner av hela ”varvet” är det långsamma tempot i Portugal (utom i trafiken). Står man i kassakön i ett snabbköp får man inte ha bråttom. Här är det oartigt om man inte samtalar med kassörskan/kassören om dagens händelser. Det tar en enormt lång tid för varje kund när de ska plocka med alla sin varor, Euromynt och rabattkuponger och plötsligt kommer på att det måste gå tillbaks in i affären och hämta gräddförpackningen som de glömt. Men det är uppenbarligen naturligt där och som ”rationell” svensk blir man lite stressad men man får bara finna sig i att ta det som det kommer.

Mycket av detta känner vi att vi kanske borde ha känt till bättre innan än vad vi gjorde men det är aldrig för sent att lära sig nytt. Vi upplever att vi nu påbörjat ett nytt kapitel i vårt liv.

När vi väl kom av Stenafärjan i Göteborg tillbringade vi ett par dagar där med att besöka släkt och vänner. Vi gjorde sedan en övernattning i Åmål på vägen ”hem” till Storsand i Värmland.

John D. Frost var befälhavare för den brittiska 2nd Parachute Battalion under Operation Market Garden i september 1944. Han ledde sina trupper i den avgörande striden om bron i Arnhem, där hans enhet lyckades ta sig fram till bron och försvara den mot övermäktigt tyskt motstånd under flera intensiva dygn. Trots brist på förstärkningar och förnödenheter höll Frost och hans soldater ut tills de slutligen tvingades kapitulera, en insats som blivit symbolisk för modet och uppoffringen i Arnhem.Bron är idag uppkallad efter honom – John Frost bridge – som ett erkännande av hans och bataljonens hjältemod.

Idag är det "ingen ko på isen" i Arnhem.

Det finns en hel del gatukonst på olika ställen i Arnhem. Här är ett par exempel.

En insektschaufför?

Efter Arnhem åkte vi vidare till den tyska staden Hagen där vi stod den 21 - 24 april.

I staden Hagen finns den tyska genbanken för körsbärsträd. Genbanken vid Hagener Jägerberg är ett unikt initiativ där man bevarar många äldre och ovanliga körsbärssorter, upp emot 300 olika sorters körsbärsträd finns där. Träden sköts noggrant för att säkerställa den genetiska mångfalden och göra den tillgänglig för kommande generationer. Besökare får möjlighet att uppleva både blomning och frukter samt lära sig om körsbärens betydelse för regionen.

Det var en mycket idylisk och avstressande plats där fåren betade under de blommande körsbärsträden. Det var en anledning till att vi stannade flera dagar här.

En trio får.

Ställplatsen låg precis vid körsbärsträden och fårhagarna. En kväll kom en luftballong och passerade över oss.

Inne i staden Hagen fanns också en mängd gamla fina hus. Detta från år 1723.

Den 26 april körde vi vidare till den tyska staden Plön. På parkeringen framför ställplatsen fanns en restaurang/café där det dessa dagar var en stor MC-träff med 100-tals häftiga motorcyklar av olika ålder och fabrikat.

I staden Plön fanns ett stort slott med strålande utsikt över en sjö.

Slottet i Plön.

Detta är grindstugan till slottet.

Utsikten från slottet innefattade också denna till synes döda ö.

Vi kunde konstatera att våren inte hade gett upp utan följde oss, helt planenligt, norrut i Europa.

Så hade vi då nått dagen, den 28 april, när vi skulle ta Stenafärjan från Kiel till Göteborg. Vi var framme i god tid vid "Schwedenkai" och ställde oss i kön för husbilar.

Färjan Stena Germanica låg i Kielhamnen och väntade på oss. Avgång vid kl. 18.15.

Vi blev eskorterade ut ur Kiels hamn av några segelbåtar.

På morgonen den 29 april kunde vi beskåda Vinga fyr vid inloppet till Göteborgs hamn. Nu var vi snart på svensk mark igen efter ungefär 7 månader utomlands.

Vid inloppet till Göteborg fanns denna lilla sandstrand mitt i farleden. Vid kajen låg kryssningsfartyget Spirit of Adventure som gör kryssningar i första hand i medelhavet och de norska fjordarna.

Vi passerade också containerhamnen i Göteborg med Karlatornet i bakgrunden. Karlatornet som numera är Sveriges och nordens högst byggnad med sina 246m och 74 våningar.

En typisk bild från den Göteborgska skärgården. Möjligen är det Hönö?

Ytterligare slagfält i den europeiska historien

Vi kan erkänna att när detta blogginlägg skrivs så befinner vi oss redan i Sverige. Men vi har några irrfärder kvar att redogöra för innan vi beträdde svensk mark igen efter att ha varit ute i Europa i runt 7 månader.

Här nedan redogör vi för våra sista sträckor i Frankrike och vår tur genom Belgien.

Den 14 april anlände vi till den lilla sömniga franska staden Mouzon. Vi stannade där i två nätter. Ställplatsen låg centralt och idylliskt placerad vid kanalen som passerar genom staden.

I bakgrunden på bilden syns stadens kyrka som låg precis i centrum. Mouzons gamla kyrka, Saint-Pierre-et-Saint-Paul, har sina rötter i medeltiden och har varit en viktig samlingspunkt för både stadens invånare och pilgrimer genom århundradena. Kyrkan har genomgått flera ombyggnader och restaureringar, vilket speglas i dess arkitektur där både gotiska och romanska inslag möts.

Stadshuset med det sneda tornet är ett av Mouzons mest karakteristiska landmärken, och det säregna tornet tros ha fått sin lutning på grund av markens sättningar under byggnationen.

En av Mouzons största verksamheter har varit filttillverkning. På bilden syns den gamla filtfabriken som nu är nedlagd. I likhet med många svenska småorter såg man också många tomma skyltfönster med papp för. Det vill säga många nedlagda butiker. Kvar fanns dock ett alldeles utmärkt boulangeri (bageri) där vi kunde köpa färska baguetter, croisanter och tartaletter.

En fasad i Mouzon var täckt av denna muralmålning. Den var tydligen inspirerad av en av stadens mer kända och aktiva släkter. En av dem hade varit framgångsrik racerförare och någon hade varit pionjär inom flyget.

Den 17 april anlände vi till den franska staden Rocroi. Ställplatsen låg alldeles utanför stadens gamla gröna befästningsvallar.

Staden är särskilt känd för sitt imponerande stjärnformade fort, en typisk befästning från 1600-talet som uppfördes för att skydda den franska gränsen mot Spanien. Staden blev berömd genom slaget vid Rocroi den 19 maj 1643, då den franska armén under hertig av Enghien besegrade de spanska trupperna. Denna seger markerade slutet på den spanska militärens dominans i Europa och var en vändpunkt under Trettioåriga kriget.

Mycket av den gamla fästningen finns bevarad.

Vallarna innehåller många och långa tunnlar.

Stadsplanen för Rocroi är rund. Mitt i staden ligger torget varifrån alla gator utgår som en solfjäder.

I slutet av alla gatorna kan man se fästningens gröna vallar.

Torget är väldigt typiskt franskt, åtminstone enligt den förutfattade uppfattning vi har av hur det ska se ut.

I närheten av Rocroi ligger staden Charleville vilket vi tolkar som Frankrikes svar på Karlstad.

Den 18 april åkte vi över gränsen till Belgien och besökte Waterloo. Ytterligare ett av Europas kända slagfält. Vid infarten till området möttes vi av ovanstående arrangemang. Kanske inte helt välkomnande?

Det första man ser när man närmar sig Waterloo är den pyramidliknande kullen som rest som minnesmärke över slaget. Just när vi var där pågick renovering av det stora lejon som står på toppen av kullen.

 I en helt rund museibyggnad var väggarna prydda av målningar av slaget i Waterloo i en 360-gradersvy.

Slaget vid Waterloo, som ägde rum den 18 juni 1815 i Belgien, är en av de mest berömda striderna i europeisk historia. Här möttes Napoleons franska armé och de allierade styrkorna under ledning av den brittiske hertigen av Wellington och den preussiske fältmarskalken Blücher. Efter en lång och hård kamp besegrades Napoleon, vilket satte punkt för hans herravälde och markerade slutet på hans kejserliga epok.

Vid slaget i Waterloo den 18 juni 1815, som pågick i endast 9 timmar, beräknas det att omkring 45 000 soldater stupade, blev sårade eller saknades. Av dessa var ungefär 22 000 från Napoleons armé och 23 000 från de allierade styrkorna, vilket visar på hur blodigt och avgörande slaget var för Europas historia.

I museet i Waterloo fanns denna situation iscensatt med dockor i dåtidens uniformer. Det är ett antal av Napoleons generaler som planerar de kommande striderna. 

Det var ungefär 200 trappsteg upp till lejonstatyn på minneskullen.

Väl uppe på kullen kunde man blicka ut över de fält där slaget utkämpades för 210 år sedan. Idag är det bördig jordbruksmark.

... och sedan var det 200 steg ner igen. Till vänster ses den runda museibyggnad där 360-gradersmålningen av slaget fanns att beskåda.

Runt minneskullen fanns män iklädda dåtidens uniformer.

Efter besöket i Waterloo hittade vi en lantligt belägen ställplats. På ängarna runtomkring gick det hästar och betade och precis bredvid låg en modellflygklubb som visade upp avancerade flygningar med sina modellplan som var ungefär en meter långa.