Fångad av mistralvinden och om fotoreportage

Under de senaste veckorna har det mest varit transportsträckor med husbilen Minisand för vår del. Det innebär att vi nu inte har stannat till vid så många spektakulära sevärdheter den senaste tiden. Det har mest blivit en ny ställplats om dagen som förvisso ligger på nya ställen, oftast i små städer eller byar som i och för sig kan vara intressanta att se. Men det har gjort att det istället har skapat tid för en lite annorlunda betraktelse den här gången. Bloggen på Fotosidan är ju huvudsakligen till för att handla om fotografi och fotografering. I programförklaringen till vår blogg ”Eliassons Irrfärder” skriver vi att bloggen ska handla om våra ”irrfärder runt om i  världen. Dessa ska beskrivas i ord och bild”.

Efter ett drygt års bloggande kan vi konstatera att inläggen handlar om det vi varit med om och det vi har fått uppleva. Platserna och händelserna har beskrivits med text men vi vill ändå påstå att inläggen huvudsakligen bygger på vårt bildmaterial. Varje inlägg innehåller någonstans mellan 20 och 30 bilder. Vad är det då för typ av bilder? Det kan nu vara på sin plats med en analys av bildmaterialet.

Jag (Björn) skulle vilja hävda att det är bilder av väldigt varierande karaktär med bland annat landskap, cityscape, arkitektur, gatufoto, evenemangsfoto och rena dokumentationsbilder. Ambitionen med bilderna är att de ska vara intresseväckande, bra tekniskt genomförda, det ska vara god komposition och innehållet i bilderna ska stödja berättelsen om våra irrfärder.

I ett mer övergripande perspektiv skulle men kunna säga det handlar om reportagebilder eller bildreportage. Vad är det då som kännetecknar den genren? Jag menar att ett bildreportage ska berätta en historia. Bilderna ska helst autentiskt skildra verkligheten och skapa en närvaro. Reportaget karaktäriseras ofta av att olika typer av bilder blandas t ex översiktsbilder, miljöbilder, detaljbilder och porträtt för att skapa rytm och djup i berättelsen.

Huruvida bilderna i vår blogg uppfyller dessa kriterier är det upp till dig som betraktare att avgöra.

Vid vår färd på diagonalen genom Spanien övernattade vi i Almoguera, Ariza, Valfonde de Santa Anna, Tarres, Santa Pau. Därefter passerade vi gränsen till Frankrike den 22 mars och stannade inledningsvis till i Le Boulou och Maurillas-las-Illas. Nedan några bilder från denna etapp.

När man transporterar sig genom länderna så blir det en hel del övernattningar på ställplatser som ligger på lagom köravstånd. Karaktären på dem kan vara väldigt olika. Det som är typiskt för dem som vi väljer att använder oss av är att de ska ha en så kallad serviceplatta och det har de flesta. Detta är ställplatsen i Almoguera där vi stannade den 17 mars. Det blåamarkeradet utrymmet  förgrunden är ett exempel på hur en serviceplatta kan se ut. De har en brunn i mitten där man kan tömma s k gråvatten och en tudelad anordning med avlopp för latrintömning på ena sidan och färskvattenpåfyllning på andra sidan.

Ställplatsen i Ariza dit vi anlände den 18 mars. På vägen till denna ort passerade vi en höghöjdsplatå som var 1 206 m öh.

Efter att ha provianterat i storstaden Zaragoza hittade vi en plats för övernattning i den lilla bondbyn Valfonda de Santa Anna där vi stannade i två nätter den 19 - 20 mars. Alla orter med självaktning i Spanien har en egen kyrka. Det som skiljde denna bykyrka från andra var att den var av modernt snitt, kanske byggd på 1960-talet. I de flesta orter har man väldigt gamla kyrkor många byggda på 1500-talet.

Nästa övernattning den 21 mars gjorde vi i orten Tarres. Detta var utsikten från ställplatsen genom bilens framruta.

I dessa trakter fanns det otroligt många planteringar med olivträd. På dessa höga höjder hade blomningen precis kommit igång men lite längre söderut och på lägre höjder såg vi enorma fält med vit/lila blommande olivträd. Träden börjar att ge frukt (oliver) när det är 5 år. Ett träd som är 20 år kan ge upp till 100 kg oliver per år. Olivträden kan bli otroligt gamla ibland upp till 1 500 år (Wikipedia).

Smala gränder i Tarres.

På vår vidare färd mot Santa Pau passerade vi denna mäktiga och annorlunda bergskedja de så kallade Montserratbergen. Deras profil och utformning skiljer sig från andra berg i trakten. Bergets högsta punkt är 1 236 m och kedjan kallas Det sågtandade berget på Katalanska. Berget byggdes upp genom sedimentation som startade för ca 65 miljoner år sedan och pågick i ca 35 miljoner år. Det var på den tiden ett floddelta dit finkornigt material transporterades från en kontinent belägen mellan dagens Katalonien och Mallorca. Svårt att ta in dessa tidsbegrepp och dessa enorma förändringar i landskapet. På ena sidan av bergsmassivet ligger Benediktinerklostret Santa Maria de Montserrat vilket är ett imponerande litet samhälle uppe i berget. Vi har varit där ett par gånger tidigare på utflykt från Barcelona så denna gång valde vi att inte åka upp dit.

Ställplatsen i Santa Pau där vi övernattade den 22 mars.

På många håll fanns det stora fält med gula blommor så även i Santa Pau.

Den 23 mars passerade vi gränsen till Frankrike och den första natten där tillbringade vi i staden Le Boulou. Här en husfasad med verklighetstroget påmålade fönster.

I Le Boulou såg vi denna häftiga Harley-Davidsonmotorcykel.

Nästa stopp i Frankrike blev den lilla staden Maureillas las Illas dit vi anlände den 24 mars. Här en bild från ställplatsen där.

Även denna stad hade en del äldre kvarter. Här en trappa på Slottsgatan (Rue du Chateau).

Det färgglada slakteriet vid stadens torg.

I en dalgång alldeles nedanför ställplatsen rann denna fors.

Vi försöker ju följa våren uppåt genom Europa men ibland blir det lite förvirrande. Tittade vi åt ena hållet så såg vi dessa snöklädda bergstoppar och tittade vi åt andra hållet ...

... såg vi dessa vårliga blommande träd.

Vi hade tänkt att stanna i Maureillas las Illas i två nätter men dagen innan vi skulle ge oss iväg fick vi höra talas om att det var oväder på gång. Det var de i södra Frankrike välkända Mistralvindarna som var på väg in. Vi fick höra att de skulle dra igång nästkommande dag med vindstyrkor på mellan 24 och 30 meter per sekund. Med tanke på att vår husbil är ett rätt stort vindfång kändes det farligt att ge sig ut på vägarna. Så eftersom vår ställplats kändes rätt väl vindskyddad bakom murar och höga träd (se bilden ovan) så beslutade vi oss för att avvakta där ytterligare ett par dagar. 

Mistralvindarna som blåser från norr till söder är så kallade fallvindar som sveper ner från bergen med enormt kraftiga vindbyar. Trots att vi stod väl skyddade på vår plats så kände vi av de kraftiga vindarna genom ett kraftigt vindbrus och att hela husbilen skakade som om det vore rejäl sjögång. När vi tittade på väderleksapparna så visade det sig att vindarna skulle fortsätta en dryg vecka även om topparna skulle gå ner till 20 - 26 ms efter några dagar. Så efter 4 dagar på samma ställe beslöt vi att försiktigt försöka smyga oss ut ur Mistralområdet. Fortsättning följer.