Vi har drabbats av stormarna från J till O – vi hoppas att slippa P

Vi lämnade Sverige i vår husbil i september 2025 och styrde övergripande kursen söderut i Europa. Vår målsättning var att, förutom att se en hel del av Europa på vägen, landa i södra Spanien och Portugal för att få en vinter med sol och värme. I alla fall i förhållande till vad det brukar vara i Sverige under vintern. Vi ville slippa snöskottning, minusgrader och bilruteskrapning. Dessa mål har vi de facto uppnått men istället har ovädren stått i kö och väntat ute på Atlanten för att få dra in över Iberiska halvön. Det har varit stormarna Ingrid, Joseph, Kristin, Leonardo, Marta och nu senast Oriana. Som ni ser döps stormarna i bokstavsordning och vi hoppas att slippa ytterligare en, den med stort P.

 Stormarna som dragit in över Atlantkusten har drabbat Portugal och Spanien hårt. De har fört med sig kraftiga vindar på 20 – 25 m/s i byarna och intensiva regn som på vissa ställen motsvarat årsnederbörden på bara ett par veckor. Detta har lett till omfattande översvämningar, jordskred, strömavbrott och materiella skador på infrastruktur och bebyggelse. Mängder med träd har fallit i de båda länderna. Ett flertal dödsfall till följd av stormarna har också rapporterats. Siffrorna är lite oklara men runt 10-talet personer befaras ha omkommit.

 Detta var naturligtvis inte vad vi hade planerat eller hoppats på. När vi i början av förra året besökte Australien i februari – april så hade de drabbats av de värsta regnen på många år med stora översvämningar och bortspolade broar och vägar vilket gjorde att vi inte kunde företa de rundturer vi hade planerat. Nu har historien upprepat sig i Portugal – ödets ironi. Trots allt måste vi säga att vi klarat oss bra men det har lett till att vi merparten av tiden här fått stå stilla på en och samma plats och inte på långa vägar kunnat genomföra de irrfärder vi hoppats på. Det har stundtals känts som sjögång i bilen när vindbyarna kraftigt har skakat bilen där vi stått.

 Istället har vi bland annat fått fördriva tiden med att titta på vinter-OS på TV. Men vi hoppas att vädret snart vänder och att vi kan få komma ut och titta oss omkring innan det blir dags att dra norrut igen. Planen är att vi ska börja leta oss upp genom Europa tillsammans med vårens framfart med start i mitten på mars.

Detta är en bild från orten Alcoutim där vi stannade till i under 14 dagar under november. Ett trevligt ställe intill gränsfloden Guadiana. Kattkonstverket ligger på kajen i Portugal och på andra sidan   floden syns Spanien.

Detta är samma flod, kaj och katt efter de många stormarna i januari och februari. En bild från Facebook. Jag uppskattar att nivån på floden Guadiana är ca. 5 m högre än när vi var där i november. Jämför t ex lyktstolpen i vänstra kanten av bilden.

Lidlbutiken alldeles i närheten av där vi står uppställda blev av med en av sina skyltar i en av stormarna efter att det blåst upp mot 24 m/s under natten.

En papperskorg utanför Aldi har rubbats av vindarna.

Skylten av bandrolltyp vid en av restaurangerna i närheten har halverats.

Ett grönområde/park inne i Alportel är översvämmat.

Ett grönområde/park inne i Alportel är översvämmat.

Det lokala civilförsvaret i Alportel hade fullt upp under stormperioden.

En dag när vi var ute och promenerade överraskades vi av en kraftig hagelskur. Detta var tydligen väldigt ovanlig här och många var ute och tittade på följderna och fotograferade fenomenet.

Marken på den ställplats där vi står har blivit väldigt vattensjuk och vi har haft lite problem med att ta oss ut och in på området. Vi ska dock inte klaga, Alportel där vi står, har klarat sig förhållandevis bra i ovädren.

Ibland, mellan stormarna, har vädret varit lite bättre och man kan se att våren är på väg. Här syns de väldigt vanliga Bermudassmörblommorna som är en invasiv art som breder ut sina mattor på stora områden och gör det alldeles gult lite överallt.

Ett gammalt hus i Alportel med den så ofta svarta himlen i bakgrunden.

Vi har blivit Coddiwomple-are

I veckan blev vi bekanta med ett nytt uttryck. En husbil från Norge stod bredvid oss och de hade texten Coddiwomple skrivet med stora bokstäver på sig. Ordet lät kul och låg bra i munnen. Vi blev naturligtvis nyfikna på vad det kunde betyda och konsulterade Google. Där säger de att Coddiwomple är ett gammalt engelskt slangord som på senare tid åter blivit populärt. Det betyder “to travel in a purposeful manner towards a vague destination”, översatt till svenska något i stil med ”att resa på ett målinriktat sätt mot en vag destination”. Det stämmer i stort överens med innebörden i vårt motto Eliassons Irrfärder. Vi definierar våra irrfärder som: planlöst kringflackande, resa utan mål, på villovägar, fåfängt sökande efter mål. Vi säger förvisso ”planlöst” och Coddiwomble säger ”målinriktat” men vi är målinriktade så till vida att vi planlöst söker vaga mål.

Övergripande måste vi konstatera att vädret varit tuffare än vad vi hade hoppats på denna vinter i Portugal. Det värsta vädret på 30 år säger man här. Ovädren och stormarna har legat i kö över Atlanten för att sedan driva in över land. Vi har hittills genomlevt stormarna Ingrid, Joseph och Kristin. Nu väntar vi på nästa annonserade storm, nämligen Leonardo. Portugal har drabbats hårt av dessa oväder som innehållit mycket regn, runt 60 mm/dygn, kraftiga vindbyar på 18 – 20 m/s och till och med tromber. Detta har resulterat i många översvämningar, jordskred och nedfallna träd. Något dödsfall har även inträffat. Värst drabbade har kustområden varit men även områden längre in i landet har fått sin beskärda del. Till exempel i Silves som vi besökte den 14 december har haft stora översvämningar och en ställplats för husbilar fick evakueras.

Vi har dock klarat oss bra där vi står i Sao Bràs de Alportel 2 – 3 mil från kusten. Men det har varit mycket regn och kraftiga vindar som gripit tag i Minisand så det känts som sjögång. För att sysselsätta oss har vi flera gånger begett oss till det enorma köpcentret som ligger 2 mil härifrån. Där har vi tillbringat tid med att titta på alla butiker utan att bli blöta, inte minst IKEA. Visst känner man sig lite patriotisk när man t ex ser sängen ”Lillfjället” och vet att det knappt finns någon som vet vad ett ”fjäll” är och ännu färre kan uttala ordet och sedan lite köttbullar med potatismos och lingonsylt på det. Centret har också en biograf där vi såg filmen Avatar 3 i 3D.

Men mellan ovädren kan det finnas en eller annan dag med vackert väder. Då har vi gjort lite kortare utflykter i närområdet 2 – 3 mil härifrån. Till exempel har vi besökt Vila Real de Santo Antonio, Albufeira och Vilamoura.

Det var inte precis vad vi hade hoppats på men vi slipper i alla fall halka, snöskottning och att skrapa bilrutor.

Den 14 januari besökte vi den portugisiska staden Vila Real de Santo Antonio. Staden ligger precis där gränsfloden Guadiana löper ut i havet. På andra sidan floden är det Spanien. Detta är fyren i staden.

I Vila Real de Santos Antonio finns också en fin idrottsstadion som är väl utrustad för friidrott. På platsen genomför många friidrottstrupper från olika länder träningsläger.  Under veckan vi var där så hade det funnits grupper från Nederländerna, Belgien, och Frankrike på träningsläger. Även Portugisiska landslaget hade varit på plats.

Skulpturer med ett karaktäristiskt utseende upptäckte vi på flera av de orter vi besökte. De visade sig vara uppförda av den lokala konstnären Carlos de Oliveira Correia. Han är en portugisisk skulptör som gjort sig känd för sina unika metallskulpturer, vilka ofta pryder offentliga platser i Algarve-regionen.  Detta verk finns i en rondell i Alportel och heter "Frihet!

Detta verk finns också i Alportel och är en replika av det flygplan som 1922 var först med att korsa haven mellan Lissabon i Portugal  och Rio de Janeiro i Brasilen.

Denna dam sitter utanför ett café i Vila Real de Santo Antonio.

Denna dam tar en löptur efter strandpromenaden i Vila Real de Santo Antonio.

"Pescador" vilket betyder "fiskaren! finns också i Albufeira.

En golfspelare gör ett utslag över havet i Albufeira.

I övrigt är Albufeira en väldigt turistbetonad stad. Det finns många andelslägenheter och hotell. I centrum finns mängder med restauranger, caféer, barer och nattklubbar.

En butik som vi reagerade på, en Cannabis Shop. I Portugal är det tillåtet att sälja och köpa Cannabis för medicinskt bruk. Hur det avgörs vet vi inte.

Många entrédörrar till lokalbefolkningens hem är utsmyckade på olika sätt.

Dagen vi besökte Albufeira den 18 januari var det målgång för ett stor motionsevenemang nere på stranden i centrum. Cirka 4 000 deltagare hade cyklat ett antal mil, till stora delar i terräng. Så här glad kunde man bli när målet var i sikte.

Den 19 januari besökte vi Vilamoura nere vid kusten. Staden har stora golfanläggningar och många hotell. Staden domineras också av en stor marina med båtar för sammanlagt 100-tals miljoner kronor.

"Hemma" i Alportel kunde vi konstatera att ett storkpar byggt sitt bo på en hög skorsten precis vid brandstationen. Kanske lockades de ditt av den portugisiska tuppen?

En vägg i Alportel.

Något vi har kunnat konstatera är att det finns väldigt många hundar i Portugal. Nästan vart man än går blir man "utskälld". 

Ett lustigt fenomen som vi stötte på var hundar som ylade likt vargar. De hetsade varandra och till slut var det en rejäl kör med ylande hundar. Ett roligt tillfälle var när man i Alportel lät en siren ljuda. Kanske var det ett test ungefär som "Hesa Fredrik" hemma. Detta resulterade i att traktens alla hundar satte igång att svara på signalen genom att stämma upp i ett väldigt ylande.

Som nämnts tidigare har vi drabbats av ett antal stormar med kraftiga vindar. Så här såg t ex en skylt som satts upp inför valet ut efter att det blåst uppåt 20 m/sek.

Vår närmaste affär Lidl, som bara ligger ca. 50 m från vår ställplats, blev av med en av sina skyltar i blåsten. Plastsplitter låg över hela gatan och trottoaren. 

Men som sagt när det stormar som mest kan man hålla sig inomhus i köpcentren inte minst där IKEA finns.

Under 2025 har vi irrat runt i 8 länder

Så här i början av 2026 satte vi oss och funderade på hur vi skulle sammanfatta året som gått - 2025. Vi konstaterade att det på ett sätt varit ett år av omtumlande förändringar. Det började med att jag (Björn) gick i pension den 31 december 2024 och var alltså plötsligt pensionär från den första januari. Planerna var att det skulle bli ett år med ”irrfärder” och med facit i handen kan vi konstatera att de planerna blev förverkligade. Vi inledde med en tremånaders tur (11 februari – 11 maj) till Australien där vi hälsade på vår son. På vägen dit gjorde vi några dagars stop-over i Singapore.

Vid hemkomsten från Australien hämtade vi, den 19 maj, vår nyinköpta husbil och efter det irrade vi under sommaren runt i Sverige. Den 23 september tog vi färjan från Helsingborg till Helsingör i Danmark och lämnade då Sverige. Vi tog oss sedan genom Europa ner till södra Portugal där vi alltså befinner oss nu. Vad som hände under den resan kan du läsa om och se bilder från i tidigare inslag på bloggen ”Eliassons Irrfärder”. När vi nu summerar 2025 kan vi konstatera att våra irrfärder under året tagit oss till 8 länder: Sverige,  Singapore, Australien, Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien och Portugal.

Vi har nu sedan början av december haft en fast bas i Alportel varifrån vi gjort våra irrfärder. Några av dem finns redan redovisade här i bloggen och här kommer ytterligare några bildberättelser.

Den 8 januari besökte vi staden Tavira. Kyrkan Santa Maria do Castelo är en av Taviras mest kända sevärdheter och ligger på en höjd ovanför stadens centrum. Kyrkan byggdes på 1200-talet ovanpå grunden av en gammal moské, vilket tydligt märks i arkitekturen där både kristna och moriska influenser samsas.

En vy från en av Taviras många gränder med färgglada detaljer på fasaderna vilket är väldigt typiskt Portugisiskt.

En port med patina.

Efter att ha strövat runt i staden någon timme satte vi oss på en trottoarservering för att få lite mat och dryck. Här en alkoholfri öl och en iced tea.  

På torget passerade många människor. Här en flicka som tycktes säga: Se mig!

Någon kilometer utanför Tavira ligger den gamla fiskebyn Santa Luzia som vi besökte. Vid tillfället var det ebb så fiskebåtarna stod på botten med skroven. Byggnaden i bakgrunden är en saluhall där fiskarna sålde sina fångster.

En färgglad fiskebåt.

Den 10 januari besökte vi staden Olhào som ligger vid kusten. Staden har traditionellt haft mycket fiskeindustrier där man bland annat gjort olika typer av fiskekonserver. Under de senaste decennierna har dock mycket av denna verksamhet lagts ner. Delar av staden har under denna period förfallit men på senare år har den ändå fått ett uppsving inte minst på grund av sin omfattande street art.

Från Olháos hamn utgår en mängd färjelinjer ut till närliggande städer och öar. På bilden syns ett biljettkontor till färjetrafiken.

Olhão är känt för sin livliga gatukonst, särskilt tack vare konstnären Dario Silva, känd som SEN, som har förvandlat staden till ett utomhusgalleri, vilket gett den smeknamnet "SEN City". Sens muralmålningar finns överallt och omfattar porträtt, stora väggmålningar och till och med en hel kyrka, vilket ger staden karaktär och lyfter fram dess historia. I kvarteren på dessa bilder återges bland annat fiskeindustrin.

Väggarna i flera kvarter är utsmyckade med målningar som berättar stadens historia. Kanske lastas fiskkonserverna fortfarande på lastbilarna?

En gamal gatumiljö.

Plötsligt på vår promenad dök denna man upp som genomförde sin bön riktad åt Mekka på den medhavda bönemattan.

Ett street portrait av ett par färgglada killar på en uteserverings.

I vart och vartannat kvarter möttes vi av färgstarka muralmålningar och graffiti.

Under dagen såg vi flera långa MC-korteger med 50 - 60 motorcyklar. Det måste ha varit något speciellt tillfälle för dem. Detta var en av knuttarna.

Detta huset är ett av Olhàos mest kända utsmyckade hus. Huset kallas också för graffitikyrkan. Målningarna är till största delen utförda av SEN, det vill säga Dario Silva.

På baksidan av huset har konstnären SEN skrivit sin signatur.

"Olhào Street Art Gallery "står det på en skylt på fasaden.

Även på denna sida av huset har SEN skrivit sin signatur.

Nomader kan inte bli bofasta

Som vi tidigare har rapporterat så har vi nu en ”fast” stationeringsort i Alportel sedan den 5 december. Alportel är en utmärkt stad att stå i. Staden har runt 12 000 innevånare, en gammal stadskärna att vandra runt i och där vi står har vi 50 m till närmaste stora livsmedelsaffär. Det är en Lidl vilket är en av de vanligaste kedjorna här. Ytterligare 50 m bort finns en Aldibutik och i övrigt på gångavstånd (1 – 2 km) finns i staden även de stora matbutikerna Continente och InterMache. Samlat i dessa butiker hittar vi i princip allt vi behöver. Utmaningen är att ingen av butikerna har allt vi vill ha. Det betyder att vi kan behöva besöka fler av dem för att en inhandling ska bli komplett. Nästa utmaning som dyker upp är sedan att komma ihåg vilken av butikerna som hade vad. Utöver livsmedelskedjorna finns i Alportel restauranger, konditorier, apotek, bensinstationer och egentligen alla andra butiker man behöver. En perfekt stationeringsort med andra ord. Dessutom har vi bara 2,5 mil till ett större köpcenter där finns det mesta, inte minst IKEA. På IKEA inhandlade vi svensk mat inför jul som till exempel köttbullar, lax, Leksandsknäcke, pepparkakor och lingonsylt.

 Men som irrfärdare och nomad går det ju inte att bli helt bofast. Alportel ligger strategiskt placerad så att vi har förhållandevis nära till en mängd av Algarvekustens städer, stränder och bergsbyar. Så nedan kommer en redovisning av vilka små irrfärder vi gjort den senaste tiden.

En konstnärlig utsmyckning i en rondell i Alaportel där vi nu är "stationerade"

Vi såg en affisch på stan (Alportel) där det stod att det skulle hållas en julkonsert på ett av stadens museer den 13 december. Ett bra sätt att fira lucia tänkte vi och sökte upp lokalen.

Det var en kör med amatörsångare som framförde ett program på ca en timme med julsånger. Det var god kvalitet på föreställningen.

Att det dessutom var gratis entré gjorde inte saken sämre.

Den 14 december besökte vi staden Silves. Silves har en rik och fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till romartiden, men det var under morernas tid som staden verkligen blomstrade. Under medeltiden var Silves huvudstad i Algarve och ett viktigt kulturellt och ekonomiskt centrum. Staden är kanske mest känd för sitt imponerande slott, Castelo de Silves, som byggdes av morerna och än idag tronar över staden som ett minne från dess storhetstid. Silves spelade också en betydande roll under reconquistan, då den återerövrades av de kristna och blev en symbol för regionens förändring.

Här är delar av Castelo de Silves som har tydliga tecken på de moriska influenserna.

Borgen är byggd av förhållandevis porös sandsten vilken har påverkats av väder och vind genom århundradena. Nu finns urgröpningar där duvorna kan hålla till.

Utsikten från Castelo de Silves över staden nedanför var god. Här har det uppenbarligen varit tvättdag.

Populationen av vita storkar som häckar i Portugal har ökat de senaste åren. Det är inte längre tillåtet att jaga dem. Nu kan man se dem på många ställen. Speciellt på höga strukturer som skorstenar, kyrktorn, lycktstolpar, elledningar och klippor vid havet bygger de sina bon.

En av Silves många smala gränder.

Stadens brandkår Bombeiros har utsmyckat sin fastighet med en enorm muralmålning.

Den 17 december tog vi en tur till Spanien. Gränsstaden Ayamonte ligger bara 4,5 mil från Alaportel. Vi tillbringade några veckors semester i staden för tre år sedan så vi tyckte det skulle vara roligt att återse stället. Här är torget i Ayamonte som vi bland annat besökte på nyårsafton 2022. Då hade man riggat upp "snökanoner" som sprutade skumsnö över hela torget som då var välfyllt av besökare, både barn och vuxna, som tog del av underhållningen där.

Många av Ayamontes gator är kantade av apelsinträd. För oss ser det väldigt exotiskt och fräscht ut.

Den 20 december irrade vi oss iväg till ett strandområde alldeles utanför Albufeira som kallas för Praia dos Tomates. Vi förstod att det är ett ställe som under säsong är välbesökt av folk som badar och solar. Så här års var det dock befriande lugnt vid de karaktäristiska röda klipporna.

Skogen som vuxit fram på sanddynerna.

Häftiga klippformationer utefter stranden.

Fina naturfärger.

På stranden fanns denna dag några personer som flög drake.

Inte helt lätt att navigera en drake i den ojämna vinden.

Ån slingrar sig genom byn.

Runtomkring Alte är det stora odlingsytor.

Det så kallade cykelcaféet var det enda ställe som hade öppet på juldagen.

Alte är känd för sina utsmyckningar. Ibland, som vid detta hamburgeri, så skenar uppenbarligen fantasin.

Detta är ett annat exempel på byns utsmyckningar.

En pensionär har koll på gatan.

Papegojbaren.

Ytterligare ett exempel på byns utsmyckning.

Alcoutim, den befästa staden med trevlig atmosfär

Nu har vi bara en lucka kvar att täppa till, nämligen perioden 21/11 till den 5/12, innan vi hamnade i Alportel där vi alltså befinner oss för dagen. Under dessa 14 dagar stod vi uppställda i Alcoutim en liten portugisisk gränsstad vid floden Guadiana. Det är en vacker stad med trivsam atmosfär och därför blev det så att vi stannade där i 2 veckor vilket då var den längsta period vi stått på ett och samma ställe.

 Alcoutims historia sträcker sig tillbaka till antiken, då området var bebott av olika folk som utnyttjade floden som handelsväg. Under medeltiden blev Alcoutim strategiskt viktig tack vare sitt läge vid gränsen, och staden byggde då en fästning för att försvara sig mot invasioner. Fästningen, Castelo de Alcoutim som byggdes på 1300-talet, har spelat en central roll i stadens försvar och är idag populär att besöka.

 I Alcoutim finns även en fästning med ännu äldre ursprung vilket vittnar om stadens strategiska betydelse genom historien. Den äldsta fästningen, Castelo Velho, tros ha haft ursprung redan under morisk tid på 700 - talet, men dess lämningar är idag svåra att urskilja då de till stora delar är förstörda och övervuxna. Denna äldre befästning ligger på en höjd ovanför staden och fyllde på sin tid en viktig försvarsroll mot angripare som kom längs floden Guadiana.

 Genom århundradena har Alcoutim varit plats för både handel, gränsstrider och konflikter mellan Portugal och Spanien. Idag är staden mest känd för sin lugna atmosfär, natursköna omgivningar och sin historiska charm, där floden fortfarande utgör en viktig del av livet för lokalbefolkningen och besökare. Alcoutim har bevarat mycket av sin traditionella karaktär och lockar med sina kullerstensgator, gamla byggnader och närheten till naturen.

 Vi trivdes väldigt bra i Alcoutim.

Taken i förgrunden hör hemma i portugisiska Alcoutim och husen på andra sidan gränsfloden Guadiana är spanska Sanlúcar de Guadiana.

Utsikt över Sanlúcar på kvällen.

Det låg många båtar från många olika nationer i floden.

Fästningen Castelo de Alcoutim med sina massiva murar, utsiktstorn och en inre borggård ger en känsla av stadens turbulenta historia och är ett av stadens mest framträdande landmärken och erbjuder en fantastisk utsikt över floden och den spanska sidan, vilket påminner om dess ursprungliga försvarsuppgift.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim.

Utsikt från fästningen Castelo de Alcoutim över floden till spanska Sanlúcar.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Även på den spanska sidan fanns det en gamal fästning som ses i bakgrunden.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho.

Vi tog en promenad upp till den den gamla fästningen Castelo Velho. Uppförsbackarna var långa.

Utsikt från den gamla fästningen Castelo Velho. Till vänster Sanlúcar i Spanien och till höger Alcoutim i Portugal.

En ek vid fästningen Castelo Velho och den vulkaniska skifferliknande bergarten.

Spanska Sanlúcar med sin fästning på kullen ovanför.

Man kunde åka "färja" över floden mellan de båda länderna. Turen tog kanske 4 minuter så det var ingen taxfreeförsäljning där inte.

Lokalbefolkningen som åkte över floden hade sina egna lotsar med sig.

Ställplatsen i Alcoutim där vi stod. Vår bil "Minisand" står längst fram till höger i bilden

Kyrkan i Alcourtim.

Många trånga gator i Alcoutim

En av flera serveringar utmed floden.

Vid en mindre biflod till gränsfloden Guadiana hade man anlagt vad man kallade playa med fint iordningställda omgivningar, omklädningsrum och en restaurang. Playan användes inte för tillfället eftersom det inte var säsong. Det är ju vinter.

Ett smakprov på portugisisk arkitektur.

Herre på täppan. Överallt i Portugal finns det gott om hundar så även i Alcoutim.

En av de små lokala pubarna.