Kontentan är att vi verkligen gillar Frankrike

Den 8 oktober passerade vi gränsen till Frankrike. Efter 10 dagar i Tyskland kändes det spännande att få ta del av ett nytt land. Ingen av oss hade egentligen varit i Frankrike så det var jungfrulig mark för både Ulla och mig. Åtminstone jag (Björn) hade en rad förutfattade meningar om Frankrike. Jag hade hört att fransmän inte pratar något annat språk än franska. När det kom turister som inte pratar franska så blev de otrevliga och ville inte förstå något. Jag hade också en bild av att fransmän protesterar och demonstrerar mot det mesta och då till exempel korkar igen städerna med traktorer.

Allt detta kom på skam. Direkt när vi kom över gränsfloden Rhen och in på franskt territorium kändes det som om vi omgavs av ett lugn och ett helt annat tempo än i Tyskland. Det kändes avstressande.

Landet uppvisade en rad med fantastisk miljö som till exempel medeltida slott, kyrkor, byar och städer. Dessutom ett vackert landskap med gröna böljande kullar fullt med boskap och vägarna gick ofta genom vackra alléer. Nämnas ska att vi i de flesta fall valde bort de stora motorvägarna och färdades istället på mindre vägar där det med jämna mellanrum dök upp typiska små franska byar och städer. Människorna på campingplatser, bensinstationer, restauranger och i butiker visade sig  vara mycket välkomnande, vänliga, humoristiska och hjälpsamma. Både unga och lite äldre människor pratade faktiskt i stor utsträckning engelska vilket naturligtvis underlättade.

Sedan visade det sig också att Frankrike gillar husbilsåkare. Allt var mycket välordnat och minsta lilla by och stad hade iordninggjorda kostnadsfria ställplatser med god service i form av möjligheter att tömma gråvatten, latrin och möjlighet att fylla på dricksvatten. Det är mer än vad man kan säga om många svenska kommuner.

Kontentan blir att man inte ska ha förutfattade meningar om ett land man nästan aldrig varit i. Efter att ha diagonalat genom Frankrike från nordost till sydväst under tio, elva dagar är vår bild av landet helt förändrad. Vi gillar verkligen Frankrike.

En bild över de gamla delarna av Strasbourg. Högst upp ses katedralen. Katedralen var världens högsta byggnad från 1647 till 1874 dvs i 227 år. Höjden är 142 m. Byggandet av katedralen, som påbörjades år 1015 och återupptogs 1190, slutfördes år 1439.

EU-parlamentets byggnad i Strasbourg invigdes 1999.

Järnvägsstationen i Strasbourg.

Vi övernattade vid en sjö i utkanten av Belfort. Det visade sig att den franska befolkningen var mycket fysiskt aktiv. Sjön användes bland annat till jollesegling, kajakpaddling och drakbåtsrodd. Dessutom promenerades, joggades och cyklades det runt sjön i en strid ström. Ung som gammal.

Citadellet inne i centrala Belfort stod klart 1686. Fästningen är bl a känd för sin enorma lejonstaty som skulle bli en symbol för stadens innevånare och verka avskräckande på fienden.

I kyrkan Sacré-Cour i Paray Le Monial var det en nunna som 1675 fick en uppenbarelse av Jesus hjärta. Idag är staden en vallfärdsort och räknas som en av Frankrikes mest heliga platser.

Höstfärger i Paray Le Monial.

Slut på helgens kyrkliga aktivitet i Paray Le Monial. Moderna vallfärdare ger sig av hemåt.

Utsikten på ställplatsen alldeles utanför Clermont-Ferrand.

En järnvägsbro konstruerad av Eiffel, han med Eiffeltornet i Paris. Jag har tidigare fotograferat ytterligare en av hans broar, konstruerad ungefär på samma sätt, i Porto i Portugal.

Två helt olika typer av "flygfän". Den ena tror jag är en Röd Glada (jag är dock dålig på att artbestämma fåglar). Den andra kan vara en Airbus som ju tillverkas i Toulouse i närheten av denna plats.

Kyrkan i Sail des Bains som uppfördes på 1200-talet.

Ett gamalt Maison i Sail des Bains.

Slottet i Severac d` Aveyron som mäktigt vakade över trakten. 

Chateauet i Severac omgavs av en fantastisk medeltida stad som slingrade sig upp mot slottet.

Utsikt över den medeltida staden från 11-1200-talet från slottet.

Trots stadens ålder fanns ett modernt café. Huruvida de upphängda klädesplaggen är medeltida framgår inte.

Utsikt från Chateaut ner mot den ställplats där vår "Minisand" står parkerad. Det är det tredje fordonet uppifrån

Ett typiskt franskt hus i en typisk fransk by.

I Grenade fick vi återigen bevis för fransmännens och kvinnornas flitiga motionerande. Här en inlinesträning på den speciella arenan för ändamålet. Dessa personer hör till de lite äldre aktiva som satsade seriös på att tävla i disciplinen. Tidigare på kvällen hade det varit aktivitet för ett 40-tal yngre ungdomar/barn 7 -12 år?

Grenade har en av Frankrikes största marknadsplats under tak. Den byggdes på 1200-talet. Varje lördag hålls en marknad med kött, bröd, frukt, grönsaker, ost med mera. Den samlade enormt med folk. Här syns slaktarens disk.

Bagaren visar upp sitt arbete.

Grönsaker från närområdet.

Chateau de Laréole som vi stötte på utefter en landsväg.

Det fantastiskt pittoreska medeltida torget i Labastide d`Armagnac.

Kyrkan vid torget i Labastide d`Armagnac.

Mer torgetmiljö i Labastide d`Armagnac.

Miljöbild från den medeltida staden Labastide d`Armagnac.

Ich habe mein Herz in Heidelberg verloren

Efter vårt besök i Wittenberg den 2 oktober fortsatte våra irrfärder i Tyskland ytterligare några dagar. Efter en övernattning i Altenburg så besökte vi våra tyska ”grannar” hemifrån Lakene/Sörby de som haft sin sommarstuga i närheten av vårt hem. Vi övernattade sedan den 4 oktober på en  campingplats i staden Jena.

I staden Jena finns bland annat det kända optikföretaget som grundades av Carl Zeiss 1846. Carl Zeissföretagen är bl a kända för sina högkvalitativa kameraobjektiv. Så för mig som fotointresserad var det som att hamna på helig mark.

Vid slutet av andra världskriget 1945 så hamnade staden Jena i den delen av Tyskland som blev Östtyskland (DDR). Zeissföretaget nationaliserades då av Sovjetunionen men drevs vidare. Samtidigt hade vissa patent, teknologi och personal tagits över av amerikanarna och västsidan. Så man startade upp ett Zeissföretag även i Oberkochen i Västtyskland. Efter Tysklands återförening 1989 så privatiserades den del av företaget som legat i DDR och övertogs så småningom av västtyska Carl Zeiss i Oberkochen

Den 5 oktober besökte vi staden Weimar och den 6 till 7 oktober den klassiska staden Heidelberg. Någonstans i huvudet fanns frasen ”Ich habe mein Herz in Heidelberg verloren”. Det visade sig vara en fras från en tysk sång som  komponerades 1925 och som snabbt blev en hit. Sedermera gjordes en musical och två filmer med denna fras som titel. Och visst kan man hjärtligen fascineras av den vackra staden.

Efter ytterligare en övernattning i Tyskland precis invid Rehnfloden strax utanför Karlsruhe så var vi beredda att ta oss över gränsen till Frankrike.

Det finns generellt mycket grafitti i Tyskland. Detta är från staden Altenburg där vi hade övernattning.

Våra sommargrannar Hans-Jürgen och Sonjas hus i Schmölln en bit utanför Lepzig.

Sonja, Ulla, Björn och Hans-Jürgen.

Receptionen på campingplatsen i Jena bestod av en av stadens gamla spårvagnar.

I staden Weimar fanns många fina klassiska miljöer här ett av torgen med ett gammalt fordon som användes för att köra turister i.

Under åren 1919 – 1933 existerade det som kallades Weimarrepubliken. Det var en period i tysk historia då den demokratiska och parlamentariska författningen som antogs i Weimar gällde. Perioden avslutades 1933 då Hitler blev rikskansler.

Många intellektuella personer har levt i staden Weimer t ex Johann Wolfgang von Goethe, Friedrich von Shiller, Frans Lizt, Friedrich Nietzshe. Weimar utsågs 1999 till kulturhuvudstad i Europa.

Detta är Stadtschluss (Stadsslottet) i Weimar. Den grågröna byggnaden framför slottet kallas för Gate house. Enligt informationen hade J S Bach suttit fängslad en period i denna byggnad eftersom han vid ett tillfälle tagit betalt för ett kompositionsverk av två olika kunder.

Ulla smälter in i miljön.

En pretentiös port/fönster i staden.

Fika behövs alltid när man utforskar en stad. Detta konditori hade specialiserat sig på tårtor. Det fanns säkert 20 olika varianter att välja på. Vi kan intyga att kvalitén var god.

I en park i Weimar stötte vi på dessa "tre trallande jäntor" som till medhavd musik tränade in någon form av uppträdande.

Den gamla bron som leder över floden Neckar till stadsporten.

Heidelbergs stadsport.

En ny och en gammal staty vid bron.

En vy från torget nere i staden upp mot slottet.

Universität Heidelberg är Tysklands äldsta universitet och det grundades 1386. Många framstående personer har varit verksamma där bl a Max Weber och Hannah Arendh.

Sveriges drottning Silvia är född i Heidelberg och har fått en flodbåt uppkallad efter sig. Det var lite överraskande att se en båt med den svenska flaggan.

Rappenwört alldeles utanför Karlsruhe där vi övernattade 7 till 8 oktober. Här ses en fraktbåt på floden Rehn.

Intill floden Rehn.

Historiens vingslag slår och hösten flåsar oss i nacken

Efter ett antal dagar och intressanta nedslag i Danmark var det dags att åka vidare söder ut. Den 27 september passerade vi gränsen till Tyskland. Den första anhalten blev Lübeck, den gamla Hansastaden. Den vidare resan i Tyskland uppdagade för oss hur mycket historiska händelser som utspelats i landet genom århundradena. Nästan varje by och stad vi besökte har en lång historia som manifesteras i borgar, slott, kloster och kyrkor. Nästan varje stad har en ”alterstadt” med gamla fina, om än idag lite sneda och vinda, korsvirkeshus, smala gränder och kyrkor som härstammar från 1100-talet och framåt. I dessa genuina och pittoreska miljöer har det också funnits mängder med personer som har påverkat historien till exempel Martin Luther, Johann Wolfgang Goethe,  Fredrich Schiller, Johan Sebastian Bach för att bara nämna några av dem alla. Mestadels åkte vi den här gången i det som innan 1989 var Östtyskland eller DDR.

Efter alla gamla stadskärnor som vi besökte med historiska manifestationer och flerhundraåriga byggnader blev det nästan  för mycket av den varan. Allt var mycket intressant men till slut var det svårt att ta till sig. De olika orterna och sevärdheterna började att flyta samman och det blev svårt att komma ihåg vad vi sett var.

Samtidigt under resan blev temperaturerna allt lägre och höstfärgerna på träden tilltog. Vi kände bokstavligen hur hösten flåsade oss i nacken och vi känner starkt att vi behöver komma längre söderut för att undkomma.

Staden Lübeck där den ligger idag grundades år 1143. Staden har under århundradena varit en viktig handelsplats och ända från år 1226 har man varit en självständig riksstad inom kejsardömet. Denna självständighet behöll man ända till 1937 då staden började styras från Berlin. Dock har staden drabbats av många krig genom åren och delar har förstörts inte minst under andra världskrigets bombningar. Lübeck har därefter byggts upp och finns nu på med på Unescos världsarvslista. Under Kalla krigets dagar låg Lübeck på västsidan men gränsen till DDR gick alldeles öster om staden.

På bilden syns Holstentorstadsport som byggdes 1478 och är idag ett av Lübecks mest kända sevärdheter.

Detta är den andra stadsporten som finns bevarad idag av de ursprungliga fyra.

Detta är St. Petrikyrkans torn som idag används som utsiktsplats med storslagna vyer över Lübeck.

Från Lübeck gick färden vidare till staden Schwerin. Detta är en av de färgglada spårvagnarna i staden.

På denna plats i Schwerin fanns redan på 1100-talet en borg. Borgen erövrades och förstördes år 1160. Redan året efter byggdes en ny borg men eftersom underhållet sköttes dåligt var borgen i dåligt skick på 1800-talet. År 1845 påbörjades därför byggnationen av ett nytt slott på samma plats. Detta slott stod färdigt 1857 och är det som står där än idag.

Vi hade en övernattning i staden Ludwigslust och där fanns slottet Ludwigslust. Det var hertigen Fredrik Ludvig II av Mecklenburg-Schwerin som lät bygga slottet under åren 1772 -1776. Ludvigs Lust betyder Ludvigs nöje.

På vår irrfärd passerade vi en liten tysk stad som hette Perleberger. Vi bestämde oss för att ta en kort paus där och även denna stad visade sig ha en ”alterstadt” med kyrkor och fantastiska korsvirkeshus.

Nästa övernattning på vår färd gjorde vi i Tangermünde vid floden Elbe. Tangermünde var en betydande stad i centrala Tyskland under senmedeltiden och är känt för sin gamla stadskärna, med välbevarade medeltida befästningar och korsvirkeshus från 1600-talet. Tangermündes borg nämns för första gången i skrifter från år 1009. Borgen byggdes ut under 1400-talet till ett kejserligt slott och staden var en av hansastäderna.

Stadens järnvägsbro spelade också en roll i andra världskrigets slutskede när de återstående tyska trupperna flydde över Elbe till de amerikanska trupperna. Man använde den sönderbombade järnvägsbron i Tangermünde för att undkomma de ryska styrkorna som drog fram mot Berlin.

The Chapter Tower tillhörde borgen i Tangermünde och byggdes i slutet av 1100-talet. Det fungerar idag bland annat som utsiktstorn.

Utsikt över floden Elbe från The Chapter Tower. Längst bort i bilden ses den nya motorvägsbron (bågformationen) in till Tangermünde. Något hitom den låg den gamla järnvägsbron som förstördes i andra världskriget.

Ett vackert dörrparti från ett av 1600-talshusen som finns kvar.

Några av de gamla korsvirkeshusen har byggts om till ett hotell.

På en av de gamla tegelmurarna har någon skrivit in ett motto som man förespråkar: Musik und Frieden som betyder Musik och Fred. Det kanske är ett motto som det funnits anledning att återkomma till många gånger under stadens nästan 1000-åriga historia som varit fylld av olika krig. Inte minst 30-åriga kriget som vi svenskar känner till.

En kyrka fanns på samma plats som St Johns Church i Magdeburg ligger på idag år 941. Efter diverse bränder, bland annat stadsbranden i Magdeburg, byggdes kyrkan upp igen 1188. År 1524 predikade Martin Luther i kyrkan och staden konverterade till protestantismen.

Den nuvarande slottskyrkan i Wittenberg byggdes 1489.

Detta är den omtalade porten till slottskyrkan i Wittenberg där Martin Luther år 1517 anses ha spikat upp sina 95 teser. Den ursprungliga träporten har dock brunnit upp och ersattes av en bronsport med de 95 teserna i relief. Anledningen till att Luther spikade upp dem anses ha varit för att teserna skulle tillkännages för allmänheten och diskuteras. Den akademiska disputation anses här ha uppstått och tillämpas fortfarande, åtminstone i Sverige, i form av att en doktorand ”spikar” upp sin avhandling för allmän granskning några veckor innan disputationen (examinationen).

En interiör från slottskyrkan i Wittenberg.

Här är en selfie på oss (Ulla & Björn) framför rådhuset i Wittenberg.

Danska vikingaskepp och ett ryskt örlogsfartyg

Så var då äntligen dagen kommen, den 23 september, när vi skulle lämna Sverige för de närmaste 6 – 7 månaderna. Efter att vi kryssat ner genom Mellansverige styrde vi kosan till Helsingborg för att ta färjan över Öresund till Danska Helsingör, den så kallade HH-leden. Ett snabbt och effektivt sätt at ta sig över sundet. Färjeturen tar bara 20 minuter.

Vårt första delmål för färden söderut är Leipzig där vi ska hälsa på våra tidigare grannar i Sörby. De är tyskar som under flera år hade en sommarstuga inte långt från oss. På vägen dit tänker vi oss att titta på intressanta ställen som dyker upp i vår väg.

En sista blick på Sverige och Helsingborg innan vi åkte vidare ner i Danmark.

Båttrafik över sundet vid Helsingborg/Helsingör har förekommit sedan 1100-talet eftersom det är den plats där det är kortast avstånd mellan Skåne och Själland. En annan anledning till att överfarten varit välfrekventerad är att periodvis under historien har Skåne hört till Danmark. Som mest passerade 13 miljoner passagerare per år 1998 via HH-leden. Antalet har sedan Öresundsbrons tillkomst dock minskat en del.

Efter överfarten till Danmark körde vi en kort bit innan vi hittade en plats för övernattning. Det var en stor och ödslig parkeringsplats i ett grönskande landskap med lite skog och gröna ängar med får. När vi vaknade nästa morgon skulle vi ta en kort promenad och upptäckte då ett slott som inte låg alltför långt bort. Det var vi ju tvungna att undersöka vidare. Det visade sig vara Fredensborgs slott som var belägget i en enorm slottspark. Slottet hade vakter som marscherade fram och tillbaks och anledningen var att slottet användes av den dansk kungliga familjen. Promenaden blev inte så kort eftersom parken var enorm.

Slottsparken bestod bland annat av flertalet alléer. Denna ledde ner till den närliggande sjön.

Den kungliga bryggan vid Fredensborgs slott.

Vid sjön fanns också ett båthus som tillhörde slottet. Den var gjord så att båtarna kunde köras in helt.

Den 24 september besökte vi hamnen i Roskilde där de har ett vikingaskeppsmuseum och även tillverkar nya vikingaskepp enligt gammal modell.

Roskilde är för övrigt känt för ”freden i Roskilde 1658” där Danskarna bland annat fick lämna ifrån sig Halland, Skåne, Blekinge, Bornholm och Bohus län. Vidare är orten känd för sin stora musikfestival ”Roskildefestivalen”.

Vi besökte även katedralen i Roskilde. En mäktig konstruktion som byggdes på 1200-talet även om det hade funnits andra byggnader på samma plats redan på 1000-talet. Det ligger ungefär 40 kungar och drottningar begravda i katedralen och totalt är det fler än 1 000 gravar i kyrkan.

Precis vid brofästet när vi passerat Storabältbron hittade vi en ställplats för Minisand där vi övernattade

Bron öppnades 1998 och är Europas näst längsta bro med  sina 13,4 km. När vi passerade på högbrodelen så såg vi ett fartyg som låg mitt i Stora Bält. Det ser ut som ett örlogsfartyg sa vi. När vi tittade på nyheterna via Rapport dagen efter så visades bilder på just det fartyg vi sett. Det var ett ryskt örlogsfartyg som kastat ankare på internationellt vatten mitt i Stora Bält. På nyheterna sa man att fartyget misstänktes för att vara inblandat i de drönarflygningar som skett över danskt luftrum de senaste dagarna.

En bild under lågbrodelen vis Stora Bält.

Nästa anhalt var Odense. Staden är mest känd för att deras stora författare HC Andersen föddes där. HC Andersen levde mellan år 1805 – 1875. Alla känner säkert till någon av hans mest kända sagor som t ex Prinsessan på ärten, Den ståndaktige tennsoldaten, Den fula ankungen, Flickan med svavelstickorna och Kejsarens nya kläder.

En trevlig uteservering i de gamla kvarteren i Odense.

I Odense, precis vid järnvägsstationen, står den så kallade Silverpelaren, ett välkänt landmärke i staden. Pelaren är ett modernt konstverk i rostfritt stål som ofta används som mötesplats, och den har blivit en symbol för Odenses utveckling och moderna identitet. Här ses delar av staden speglas i verket.

När vi skulle övernatta i Kolding letade vi oss fram till en stor parkeringsplats i utkanten av staden. På vägen dit skymtade vi några minibyggnader bakom ett stängsel och naturligtvis drev vår nyfikenheten oss att söka oss in på området som var en stor botanisk trädgård. I ena änden av den låg det som visade sig vara Kolding Miniby. Byn invigdes 2012 och innehåller ca 420 byggnader i skala 1:10. Målet för den ideella föreningen som driver minibyn är att återskapa Kolding som staden såg ut på 1860 – 70-talet. Som utgångspunkt har man gamla teckningar och fotografier på byggnader som man enligt gamla stadsplaner och kartor placerar ut precis som de låg under den tidsperioden. Många av ursprungshusen finns även kvar idag men är nu omgivna av modernare byggnader.

Tobaksaffären i Minibyn.

Vy mot kyrkan i Minibyn.

I modellen av den gamla ruinen av borgen/slottet Koldingshus hade man på ett mycket naturtroget sätt återgivit vad som fanns kvar av murstocken.

Här är en bild av samma murstock i det "verkliga" Koldinshus.

Så här ser det uppbyggda och restaurerade Koldingshus ut idag. Man har gjort stora satsningar på att göra borgen/slottet till en turistattraktion.

Inne i slottet har man byggt upp ett bord från en festmåltid så som det såg ut på 1800-talet. Flora Danica är en porslinsservis som med start 1790 tillverkades av Den kongelige Porcelansfabriken. Porslinet tillverkas och säljs ännu idag.

För att göra slottet tillgängligt har man byggt upp en ny bärande struktur innanför de gamla murarna. Detta var mycket smakligt genomfört enligt oss.

En känd textilkonstnärinna och en legendarisk dokumentärfilmare

Efter att vi besökt Västervik på vår väg söderut så behövde vi hitta en plats att ställa upp vår husbil på för natten. Som tur är finns en rad appar som visar olika typer av ställplatser. En av dem heter ”Park for Night” och via den hittade vi ett ställe som låg exakt mitt emellan Västervik och Oskarshamn. Det skulle vara en parkeringsplats precis intill en liten sjö med en badplats. Det verkade vara en bra övernattningsplats. Så vi åkte E22:an ett par mil söder ut från Västervik och svängde av på en smal väg rätt in i skogen. Efter några kilometer, en brant nedförsbacke och en tvär kurva dök en liten by upp i dalgången och vi letade oss fram till parkeringsplatsen. Det började skymma så vi såg inte så mycket av byn men det fanns en bro över kvarndammen och en rad stora stenhus. Atmosfären kändes bra och vi bestämde oss för att titta närmare på byn nästa dag innan vi åkte vidare.

Medan vi nästa morgon fortfarande stod kvar på ställplatsen vid sjön kom ett par gamla damer på 80 + utrustade med vandringsstavar förbi. De var ute på morgonpromenad men stannade till och pratade en stund med oss. Senare på förmiddagen när vi promenerade runt i den genuina miljön kom en av de gamla damerna tillbaks från sin promenad och började pratade med oss igen. Hon berättade att hon bott i byn som hette Mörtfors i 80 år med undantag för några år när hon utbildade sig till textilkonstnär i Göteborg. Hon berättade om ortens storhetstid när det bland annat funnits en möbelfabrik, bensinstation, lanthandel, skola, bilverkstad, läkarmottagning, brandstation, apotek, pensionat och en veterinärmottagning. Hon visade oss på huset hon bodde i som låg mitt i byn och tidigare varit just veterinärmottagningen som drevs av hennes far. Nu bodde hon ensam i det stora huset. Jag såg att det satt en liten träskylt på staketet som det stod ”Textilkonst” på och frågade om det. Då bjöd hon in oss till sin ateljé som var fylld med olika vävstolar, hyllor med garn och mängder med konstnärliga vävar med motiv utförda med olika avancerade tekniker. Det kändes som att damen var stolt över sina alster och gärna tog chansen att få prata med några besökande personer. Kanske hände det inte så ofta?

Nu vill jag beskriva en annan tråd som vid en första anblick inte tycks höra ihop med denna berättelse. Vi har alltid beundrat den nu legendariske svenska dokumentärfilmaren Tom Alandh. Jag tror att de flesta svenskar känner igen hans karaktäristiska berättarröst till de underfundiga och intressanta dokumentärfilmer han gjort. Tom är idag 81 år och har i stort sett avvecklat sin verksamhet som producent men under sin karriär producerade han över 100 dokumentärfilmer. En av de sista filmerna han gjorde (2020) handlade om hans egen pappa. Jag och Ulla såg denna film på SVT i vintras och den satte sina spår hos oss.  Se gärna dokumentären på SVT Play på länken:  svtplay.se/video/e4z6gnD/mortfors-tarzan .

Pappan var en stilig man med god fysik som i grunden var flygingenjör. Han gillade det glamorösa livet och omgav sig gärna med fina bilar. Hans äktenskap med Toms mamma höll inte så länge och pappan reste mycket i sitt jobb. Toms familj sprack och Tom placerades hos en fosterfamilj där han växte upp. Pappan skickade dock alltid kort och presenter till sonen genom åren. Pappan hade också många kontakter och ordnade på så sätt ett sommarjobb åt Tom på ett pensionat. I filmen om pappan beskriver Tom hur han cyklade från Västervik till pensionatet där han levererade frukostkorgar till pensionatets gäster varje morgon under sommaren. Detta jobb hade Tom i flera år. Eftersom Toms pappa hade en atletisk kropp blev han anlitad av en lokal konstnär som modell för en trästaty som skulle föreställa Tarzan. Statyn placerades i byn i närheten av pensionatet.

Plötsligt gick det upp för mig. Jag kunde koppla ihop de båda trådarna! Pensionatet där Tom sommarjobbade låg i Mörtfors och hans pappa och statyn kom att  kallas för Mörtfors-Tarzan. Mörtfors-Tarzan blev också namnet på dokumentärfilmen om Toms pappa. Statyn köptes sedermera av den kände svenska filmregissören Jan Troell.

Någon dag efter vårt besök i Mörtfors Googlade jag på ”textilkonstnärinna i Mörtfors” och fick då reda på att damen som berättat om byn och som bjudit in oss till sin ateljé är 86 år och heter Christina Ciardi Lokrantz. Hon har varit en framgångsrik textilkonstnärinna som haft många uppdrag att utsmycka offentliga byggnader och kyrkor. Hon har haft flertalet utställningar med sina alster och också genom åren fått en rad konst- och kulturstipendier. Ja tänk vad man kan stöta på under en irrfärd.

En typisk svensk badplats. Just denna i Mörtfors i närheten av där vi övernattade.

Ett hus i byn Mörtfors.

Under Mörtfors storhetsperiod fanns både läkare och apotek i byn. Här är det hus som var apotek.

Kvarnen i Mörtfors.

En gammal hoj.

Kvarnen med kvarndammen. Just denna sommar var vattennivån extremt låg.

Den gamla Shellmacken i Mörtfors centrum. Macken är dock inte i drift.

Detta är Basarkullen i Mörtfors. På denna plats anordnades fester och underhållning. En sken har också byggts upp för något år sedan.

Infarten till Mörtfors med den gamla brandstationen, bilverkstaden och Shellmacken.

Ett av alla gedigna stenhus i byn som underhållits väl.

Mörtfors pensionat som lades ner för cirka 10 åre sedan. Ett typiskt svenskt pensionat på landsbyggden.

Det var vid detta pensionat som Tom Alandh sommarjobbade i sin ungdom.

Sakta men säkert tyar naturen över och förfallet fortskrider.

Pensionatet hade fina verandor och uteplatser som vette mot kvarndammen.

Bron över Marströmmen nedanför kvarnen. Bron leder över till Basarkullen.

Vid vår promenad i Mörtfors parkerade vi Minisand vid Marströmmen.