Form och gestalt

Är det kornet vi ser?

Den svartvita bildens kornighet är något som alltid diskuteras.

Vad som egentligen är korn kan vara ganska förvirrande. I alla fall när man själv framkallar sin svartvita film och vill styra kornigheten och skärpan.

Det korta svaret på rubrikens fråga är: Nej, man ser mönster eller kluster av korn i bilden inte enstaka korn.
För att kunna se hur själva kornen ser ut så måste man använda ett mikroskop.

 

"Den klassiska looken"


Torghandlare 1974. Kodak Tri-X världens förmodligen mest kända svartvita film.

De populäraste filmerna är nog de som har en känslighet "snabbhet" av 400 ASA (ISO).
Dessa filmer håller tillräckligt hög kvalitet för småbildsformatet 24x36 mm, med kornighet utan att göra avkall på gradiation eller skärpa. Filmerna är allround framförallt för att känsligheten tillåter korta exponeringstider som passar för handhållen kamera. Kornigheten är tydlig men ej störande, tvärtom ofta önskvärd och estetisk.

Detalj i förstoring i 100%, bildens originalstorlek är 3500 x 5000 pixlar

Man ser ansamlingar eller klumpar av korn

 

 

"Medelsnabb eller finkornig film"


Gullranka ödegården. Ilford Delta 100. Delta- eller T-kornsfilm

Filmer med känslighet på 100 ASA (ISO) ger utomordentlig hög kvalitet med skärpa och gråtonsskala.
Den lägre känsligheten gör att exponeringstiderna blir relativt långa. Det kan vara knepigt med handhållen kamera eller för motiv som är rörliga. Kornigheten är minimal och ibland obefintlig.

Vi hoppar över långsamma filmer med känslighet på 50 ASA som är mer för finsmakaren och kräver exakt exponering/framkallning. Ber att få återkomma med Pan F i senare inlägg.

Kornen eller silverkristallerna

Principskiss av filmemulsion i genomskärning (överst) och i mikroskop (nederst)

Traditionella korn är kub-formade vilket gör att filmen behöver en tjockare emulsion. De är bättre än T-korn på att samla ljus.
T-korn (Delta-korn) är platta och tunna med en tunnare emulsion. Det ger mindre kornighet och högre skärpa än vad "klumpiga" traditionella korn gör.
(T står för Tabular form, inte för vad många kanske tror T-formad. Kristallerna är långsmala och platta som tabletter)

 

Experimentera, testa och lek

Det finns säkert lika många åsikter om vad som är bäst som det finns olika experter på svarvitt och framkallning.

Det bästa och roligaste är att prova sig fram med olika filmer och framkallare. Exempelvis så spelar agitationen när man framkallar filmen en viktig roll. Standard är att vända framkallningsdosan en gång per minut, tätare agitation ger en aggressivare framkallning som påverkar kontrast och kornighet.
Jag håller med de fotografer som ser fördelar hos både T-kornsfilm och traditionell film, bägge är lika bra men används på olika sätt.

Traditionell film
Himmelsberga Öland. Ilford FP+  Hasselblad. Traditionell film med stor exponeringstolerans.

Kubformade korn med tjockare emulsion är mycket bra på att samla in ljus. Det dynamiska omfånget från svärta till vitt är mycket stort. Toleransen mot olika exponeringar är hög. Med olika framkallningstider kan man variera känsligheten, t.ex FP4+ rekommenderas variera mellan 80 - 200 ASA. Kodak TRI-X och Ilford HP5+ kan varieras mellan 200 - 1600 ASA utan problem.
När man "pressar" filmen genom att höja ASA och öka framkallningstiden så ökar kontrasten och kornigheten.

 

T-korn

Buse. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7 N. Mycket finkornig och skarp film

T-kornsfilm (el. Delta-film) är skarpare och finkornigare än traditionell film. Gradiationen är annorlunda och man kan få problem med de mörkare partierna i bilden. Titta i det mörka i pälsen på katten Buse, där finns knappt någon teckning fast det är ju inget som försämrar bilden.
På olika forum rekommenderas att nybörjare ska börja med traditionell film för att T-kornsfilm kräver mer av fotografen.
Korrekt exponering och framkallningsmetod är viktigt för att få ett bra resultat. Man kan variera känsligheten med olika ISO, för bästa resultat bör man använda T-kornsframkallare när man "pressar" och höjer ASA (ISO)

 

 Fram med luppen!
Vad vore ett inlägg om korn om man inte fick pixelpeepa också.

Linas nos. Ilford Delta 100. Förstoring i 100 %


Lina. Ilford Delta 100, Canon EOS Elan 7N. Originalstorleken var 5800 x 4000 pixlar - 23 Mpix. När man skriver ut bilden eller gör en fotokopia av negativet så blir bilden i stort sett kornfri för ögat vid normalt betraktningsavstånd

 

Alla negativen är avfotograferade med Canon 2,8/100 mm L IS macro och Canon EOS R.
Filmerna är framkallade i Kodak D76.

Att jämföra analoga silverkorn med digitala pixlar är ganska knepigt

I princip kan en film vara så gott som kornfri och i teorin så kan både ett 24x36 mm negativ och mellanformatsnegativ vara skarpare än kameror med 40-60 Mpix. Men i verkligheten är det inte så. Den digitala tekniken har sprungit ifrån den analoga på alla fronter. Det går inte att göra en egentlig jämförelse mellan korn och pixlar. Bästa sättet borde vara att jämföra mörkrumskopior från negativ med printade bilder från digitalkamera.
En bra filmskanner har en verklig upplösning på ca. 4000 dpi eller mer och klarar av riktigt skarpa småbildsnegativ med scannad pixelstorlek 24 Mpix.
Det är ändå överkurs, man klarar sig ganska bra med en skanner som effektivt klarar 3000-3200 dpi och scannad pixelstorlek 15 Mpix.
För mellanformat så räcker Epsons bästa flatbäddscanner med filmtillsats bra. Scannern klarar  en verklig upplösning på 2300 dpi och ger då pixelstorlek 30 Mpix från ett 6x6-negativ. För många fotografer är det fullt tillräckligt.
Det diskuteras flitigt i olika forum hur många pixlar som behövs för att att utnyttja det analoga mellanformatet 6x6 till max.
Sansade bedömare menar att 60-80 Mpix räcker för de bästa och skarpaste bilderna.  I praktiken har man sällan eller aldrig så skarpa bilder.

Inlagt 2020-05-01 11:39 | Läst 1619 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver