Kanttejpa foamboard (Kapaskivor) enkel GDS

 "Göra Det Själv" GDS kan ju många gånger fungera bra, i alla fall kan det spara pengar.
Undertecknad är dock ganska opraktiskt lagd och det blir inte alltid så lyckat resultat.
Men till slut efter lite övning och bättre metoder så blir det då och då ändå godkänt.

"Snyggingen" en husgeting. Utskrift A3+ monterad på foamboard och kant-tejpad med svartmålad papperstejp.

Att montera sina stora bilder på foamboard (kapaskiva) är ett billigt och ganska bra sätt för att kunna få upp sina mästerverk på väggen.
Antingen om man vill visa dem kantlöst eller kanske i en tunn ram.
Men foamboard är inte idealt. Materialet av mjukt skum och papper är mycket ömtåligt och känsligt. Det går knappast att undvika att kanterna eller hörnen får fula märken eller skador. Själva monteringen av fotot på skivan har eget kapitel som vi inte berör här, men det gör sig inte själv.
En annan nackdel är hållbarheten. Man får skriva ner hållbarheten på sina högt värderade foton eftersom plasten åldras, men några decennier bör det hålla i alla fall. Om man inte slarvar med materialet. Det finns också olika kvaliteter på skivorna, dyrt är bättre.

Hörn i detalj av en bild monterad på foamboard som jag har  kant-tejpat med vit passepartout tejp

Jag har haft några bilder hängandes hemma som har haft fula kanter. Lite småskador och även ganska taffligt monterade med ojämna kanter.
Efter pill och experimenterade samt råd från AI (Gemini) så har jag nu landat i att man kan helt enkelt tejpa kanterna på sina foamboard för att skydda och snygga till dem.
Det gäller att vara noggrann och välja rätt tejp. Man ska akta sig för lim som kan skada foam och eller foto. Syrafritt och PH-neutralt lim i tejpen ska det vara.
Det får inte heller innehålla något som kan lösa upp foamen. Eller som kan gulna och fläcka ner. Lim kan också med tiden vandra över till fotot och skada det.

Detalj av hörn från den översta bilden på getingen.

Jag har bara vit syrafri papperstejp (för passepartout) hemma. Men bilden på getingen ska ha en mörk kant.
Så det fick bli att leka lite med svart akrylfärg och skumplastpensel för att helt enkelt först måla tejpen, låta den torka och sedan kanta bilden på getingen.
Materialet är viktigt men även redskapen ska fungera bra. En brytkniv med vassa blad och en vass sax gör livet enklare.

Akrylmålade tejpremsor, mörkt grå. Permacel 19mm (från Clas i sjön).

Det var ett kul experiment som öppnar upp för att man kan faktiskt välja vilken färg som helst på sina kanter. Kanske är grafitgrå kant det snobbigaste?
Det är lite kladdigt att måla med akryl, färgen torkar blixtsnabbt. Jag hade en blank marmorskiva som underlag vilket var perfekt. Bara att svabba av med vatten innan färgen torkar in så man slipper skrapa.

Det knepigaste jobbet har varit att hitta svart papperstejp av samma kvalitet som den vita som heter Permacel (NITTO) 19mm bred.
Men ikväll lyckades jag äntligen hitta en butik i Holland så nu har jag beställt ett par rullar. Med vit och svart tejp så behöver jag inte kladda mer med målandet.
Man ska absolut inte lita blint på AI. Ofta får man övertygande svar och råd som verkar bra. Men för ofta är det rena rappakaljan och man kan göra bort sig.
Gemini blandar ofta ihop specifikationer, material, priser och länkar att man måste dubbelchecka och söka liknande information på fler håll.

Själva monteringen av foto på foamboard får vi dra en annan gång.

Gatumusikfoto

Eller kanske mer som fotosidans Affe säger om sin version av gatufoto "flanörfoto"

Jag minns faktiskt inte hur det lät...

En Profil

Stråkinstrument av okänd typ

Alla bilder är från London 1980 (film Ilford FP4)

Loppis

Det finstilta:
Digitaliseringen är gjord med avfotografering av rutorna över ett ljusbord. Kamera EOS R5.
Objektiv specialobjektivet för macro MP-E 65mm som börjar vid skala 1:1 (perfekt för 24x36mm) och kan förstora upp till 5ggr.

Grekland 78

Några remsor grävdes fram ur negativarkivet och väckte sköna minnen.

Skönt i skuggan

 Negativpärmarna är lite av en guldgruva, med remsor som är upp till 50 år gamla.
Idag får de gamla svartvita rutorna ett nytt och ofta rikare liv med nyare och förbättrad teknik efter digitalisering.
Kort sagt, det går att göra finare utskrifter med hjälp av redigering än vad som var möjligt vid kopiering i mörkrummet.

Bygatan i värmen (förmodligen på Samos). Samma tre gubbar som i första bilden längst till höger.

Christer.

Christer och jag båtluffade några veckor mellan Aten och öarna. Augusti var varm som vanligt och vinskörden var igång.
Grekerna var vänliga, först avvaktande tills de förstod att vi inte var tyskar. De sken de upp och ville prata om Palme.

Ska jag ta med bilden på åsnan? Tja, varför inte?

Torrnålsgravyr "Den gamle greken"

 Ni känner igen den fine gamle mannen från den översta bilden, men nu är han spegelvänd vilket har sin förklaring.

Några år efter resan till Grekland så upptäckte jag grafik som konstform. Mycket tack vare Käthe Kollwitz lithografier.
Denna gravyr är ett av mina första alster och som gav mig blodad tand. Tiden med grafikgruppen och arbetet med tryckpressen var givande.
När man ritsar motivet i grafikplåten så blir bilden spegelvänd efter infärgning när den hamnar på papper i tryckpressen.

Globalt

Enkla hjälpmedel som underlättar vid blixtfotografering kan vara guld värt.

 
Glob "Diffusion Dome" En lagom stor och behändig ljusformare för blixtar och LED-lampor (COB)

Jag får erkänna min första skeptiska inställning till globen. "Det är väl en sådan där gimmick som ska prackas på folk" gick de osunda tankegångarna.
Men jag hade fel (vilket händer oftare än sällan)

Rohny. Med kamerablixten Ving 860II och globen direkt på kameran. Det ger upplättning av skuggor pga. hårt sidoljus från ett fönster.

Globens opacitet och runda form gör att blixtljuset blir mjukt och mycket användbart jämfört med det nakna blixtljuset.
Globen är förträfflig både inomhus och utomhus när man behöver lätta upp skuggor i hårt ljus. T.ex fula skuggor runt ögon och under näsan när man slår en studioblixt eller slavblixt i taket. I starkt motljus utomhus så kan ett direkt blixtljus utan ljusformare bli platt och ge skarpa reflexer.  Globens ljus är betydligt mjukare och modelerande.

Globen syns här ihoptryckt till en plattare ljusformare, fortfarande med stor mjuk spridning men lite mer riktat ljus än när den är klotrund.

Rohny. Innanför tjocka slottsmurar och djup portgång. Här inne är det mörkt. Globen ger kamerablixten ett mjukt och modellerande ljus i ansiktet.
Utan blixt hade Rohny blivit en svart silhuett.

Kattöga. Men glöm inte bort den lilla vita plastlappen som går att dra fram ur blixthuvudet. Den är inte där för skojs skull.

Rohny. Kamerablixten med kattögat uppfällt och huvudet riktat ca 60 grader upp i det vita taket så att ljuset studsar ned på Rohny snett framifrån.
Samtidigt gör den lilla oansenliga plastbiten stor nytta genom att lätta upp skuggorna i ansiktet från det indirekta fallande ljuset. 
Det indirekta ljust sprids runt i hela rummet men här tar motljuset över bakom Rohny och får bestämma exponeringen.

Globen "Diffusion dome" gör ljussättning med blixt enklare och roligare tycker jag.
Ofta vill jag att blixtljuset ska se naturligt ut så att man inte märker att blixten finns där utan att bilden är tagen i befintligt ljus.
Det finns väldigt många hjälpmedel för ljussättning som paraplyer, softboxar, diffusorer, reflexskärmar, klaffar och annat.
Globen för mig gör att det många gånger kan räcka att använda en kamerablixt (kanske två) och globen som enda ljusformaren.
För mer avancerad ljussättning så tillkommer belysningsstativ, radiotrigger, studioblixtar, olika ljusformare mm. Men det är ju en annan historia.
Och fortfarande gäller "Less is more"

Direkt ur garderoben

En funnen filmladdare för bulkfilm visade sig innehålla film av okänt märke och ålder.
Eftersom Tri-X var den i särklass vanligaste filmen så framkallades rullen på chans i D76 som i sin tur var för gammal den också.
Det visade sig mycket riktigt vara en rulle Tri-X och som förväntat  blev negativen väldigt tunna pga. ålder på film och soppa.
Nästa rulle fick smaka på ISO 320 med extra frikostig exponering och nyblandad Fomadon P.

I färsk framkallare vaknade filmen till liv, i alla fall nästan.

Fomadon P är en ny erfarenhet för mig. Denna framkallare ska vara av D76 typ men har betydligt längre framkallningstider.
Jag måste testa den på färsk film också.

Kvaliteten på negativen är urusel vilket inte alls är underligt. Filmen kan har legat i garderoben i många långa år.
Och framkallaren har nog tappat stinget den också.

Negativen är tunna och det löper ett mörkt tonat band längs mitten av negativen över ca hälften av bilderna, bandet blir ljust på bilderna.

Filmbasen är full av fläckar och "blåsor". Kornen är inte stora, de är gigantiska och fula. Gradiationen med tonskala och omfång går inte att beskriva eftersom det "saknas".
Men sådana små detaljer bryr jag mig inte om. Jag gillar några av bilderna i alla fall.