"Gnistrande skarpa negativ med underbar teckning" Stämmer det?

Är det bara flosker eller håller framkallaren vad reklamen lovar?
Ett sätt att ta reda på vad som gäller är att testa själv.

Gusse. Film Kentmere 100 framkallad i Tetenal Ultrafin

Första intrycket är omedelbart att Kentmere 100 framkallad i Tetenal Ultrafin ger mycket fin teckning.
Porträttet på Gusse är i mjukt något riktat ljus och bilden går lätt att gradera efter tycke och smak.
Men är den gnistrande skarp? Nja, skärpan i bilden är det inget fel på. Men vad floskret inte nämner är att det sker på bekostnad av kornigheten.
För negativen blir relativt korniga. Det är inget som stör mig, men Ultrafin är ingen finkornsframkallare.

"Öde" Hård kontrast med släpande soljus på kvällen.
Detta är en utmanande bild för vilken film och framkallare som helst. 
Teckningen och gradiationen är mycket fin så floskret håller måttet.
När en bild är så här skarp och kontrastrik så drunknar kornigheten och den analoga känslan som är så skild från digital klinisk renhet kommer fram.

Skärmdump från photoshop,RAW-konvertering av bilden "Öde", spegelvänd

Så här ser negativet ut när jag har digitaliserat filmen genom avfotografering, öppnat den och gjort den positiv. Nästa steg i redigeringen är själva graderingen dvs. att få till gråskala och kontrast.
Resultatet ser du i bilden "Öde".
Det jag vill visa är det mycket stora dynamiska omfånget som bildfilen har. Titta på histogrammet överst till höger i bilden, och på "kurva" strax under.
Histogramkurvan är stor och bred, når nästan ut till kanterna. Det innebär att det finns väldigt mycket gråtoner från svart till vitt att jobba med, omfånget är stort.
Floskret "underbar teckning" stämmer ganska bra tycker jag.

"Sven" spontant porträtt i hårt riktad ljus.

Bilden på Sven är tagen under förhållanden som egentligen kräver en snabbare (känsligare) film än på 100 ISO.
Här har jag ändå lyckat hålla kameran någorlunda stilla på en lång slutartid 1/20 eller så.
Men gradiationen och teckningen går det inte att klaga på, precis som jag vill ha det. Negativet har mycket information vilket gör det enkelt om man dra i spakarna för att ändra kontrast, ljusstyrka etc.
Visst syns kornen här och där, precis som de ska göra! Eller vad säger du?

Nästa test av framkallaren Tetenal Ultrafin blir med filmen Ilford DELTA 100 som är mycket finkornig.
Det blir en knepig utmaning för framkallaren, T-kornsfilmer som TMAX och DELTA är inte lika snälla som hederliga gamla filmer med traditionellt korn.

Vad är det för skillnad mellan pixlar och korn, egentligen?

 Det är svårt att enbart  i ord beskriva hur den analoga svartvita bilden skiljer sig från den digitala.

I första hand är det nog gradiationen dvs. hur gråskalan ser ut som skiljer bild från film jämfört från sensor.
Ibland, beroende på hur stor bilden är så avslöjar kornigheten att det är film det handlar om.

1. Den digitala färgbilden

Ur teknisk aspekt så blir den digitala bilden "kliniskt perfekt" och går mycket lätt att justera efter tycke och smak så att fotografen upplever den som korrekt och naturlig.

2. Den digitala svartvita bilden

Samma bild som nr 1 ovan, nu konverterad monokromt. Den svartvita bilden blir ganska lik färgbilden i sin framtoning. Även här går det enkelt att förstärka eller försvaga de olika färgernas återgivning i olika nyanser av grått i redigeringen.

3. Den analoga svartvita bilden

Samma motiv fast med byte till analog kamera. Gråskalan blir väsentligen annorlunda och skärpeupplevelsen med kornighet skiljer också från den "rena" digitala bilden.
Omedelbart ser man en påtaglig skillnad hur dammvippan i pilsnerflaskan avbildas.

Lina. Här märker jag att hennes ögon får ett annat lyster på film än vad jag är van vid med digitalkameran.

 
Gammal Volvo BM still going strong. Bilden andas analogt tycker jag. Det fanns ingen digital teknik när traktorn kom upp i medelåldern och att avbilda den med film känns helt riktigt.

Min förkärlek för traditionell svartvit fotografi "old school" bottnar nog från tonåren och magiken i mörkrummet. Dessutom är min smak präglad av de gamla mästarna, inga nämnda inga glömda. 

Det är roligt att fotografera med film i kameran, såväl med gamla klassiska kameror som med moderna kameror utrustade med automatik och autofokus.
Digitaliseringsprocessen från korn till pixlar är fascinerande och photoshop ersätter mörkrummet med bravur.

Framkalla och digitalisera själv dina analoga svartvita filmer.

Björn. Film Ilford HP5 24x36mm , objektiv 50mm

Bilden på Björn är tagen med HP5 som är en snabb traditionell film. Framkallad i Kodak D76 brukslösning enligt anvisningar.
Kontrasten är justerad efter tycke och smak i photoshop. På kamerans objektiv satt ett grönt filter som är bra på att återge hudtoner i svartvitt.

Som analog fotograf kan man med enkla medel lyckas bra med framkallning av  svartvit film.
Roligast är att framkalla filmen själv. Har du bara grundkunskaperna klart för dig så är förutsättningarna goda.

Jag vill beskriva mitt tankesätt och metodik som kanske skiljer sig mot hur många andra gör.
Självklart är val av film och framkallning viktigt men för att komma vidare så behöver man kunna bedöma hur negativen blir och veta vad man ska göra med dem.
För att få ut så mycket som möjligt med avseende på kvalitet i bilden så måste också digitaliseringen av negativen göras på ett bra sätt.
Två bra sätt är att antingen använda en filmskanner av god kvalitet eller att fotografera av negativen med ett bra macro-objektiv.
Flatbäddskanner med filmtillsats och dialock duger inte för 135 film (24x36mm) om man lägger ribban någorlunda högt. Vad som duger är helt och hållet upp till dig.
Men man måste känna till och förstå att det inte går att utvärdera filmens optimala egenskaper och kvalitet om digitaliseringen är den svaga länken i kedjan.

Ego 1. Delförstorad bild, negativ avfotograferat med macro-objektiv vid digitaliseringen. Jämför med nästa bild Ego 2

Ego 2.  Samma negativ som Ego 1. Men nu skannat med flatbäddskanner och filmtillsats. Jämför med föregående bild Ego 2

En flatbäddskanner har inte tillräckligt hög upplösning för att ge svartvit film rättvis skärpa. Den har inte heller tillräckligt bra dynamiskt omfång så att alla gråtoner från svart till vitt klaras av. Bildens gradiation eller tonskala blir lidande. 
Därmed inte sagt att bilderna behöver bli dåliga eller få en undermålig teknisk kvalitet, men det blir ju en annan diskussion.
När man jämför bilderna Ego 1-2 så får man en bra uppfattning om skillnaderna tycker jag. Klicka på bilden för förstoring.
Bilderna är delförstorade (beskurna), som helbilder på en vanlig skärm så blir inte skillnaden lika tydlig.

Katten Buse. Film Ilford DELTA 100. Svartvit katt och kontrastrikt ljus.

DELTA 100 är en av de skarpaste och mest finkorniga filmerna. Skärpan på katten ovan är mycket bra. Kontrasten överlag är tilltalande och detaljerna i det vita ansiktet och halsen samt blänket i ögonen lyfter bilden kan man säga. Det man förmodligen inte lägger märke till eller bryr sig om är att den svarta pälsen saknar teckning och skiftande mörka toner. Det är ganska typiskt för T-kornsfilmer, de är inte lika bra som traditionell film på tonomfång och valörer. Men i det här fallet, vem bryr sig?

Att tänka på vid själva fotograferingen. Vid val av filmtyp så är oftast filmens känslighet avgörande.
Låg och medelkänslig film ger bäst förutsättningar för att hantera stora kontraster och få fram fin tonskala från svart till vitt.
Men snabbare filmer krävs när tillräckligt korta slutartider behövs för att undvika skaknings och rörelseoskärpa.
Snabb film med högre känslighet medför grövre korn och sämre upplösning. Detaljåtergivningen blir då lidande vilket kan påverka skärpeintrycket.
T-kornsfilmer typ TMAX eller DELTA har finare korn och tunnare emulsion än traditionell film med kubformade korn.
T-kornsfilm får finare korn och högre skärpa medans traditionell film är bättre på att samla ljus så att filmen klarar av högre kontrast.
Samtidigt är det så att val av framkallare och framkallningsmetod också kan styra filmens egenskaper så att val av T-korn eller traditionell film inte spelar så hemskt stor roll egentligen.
Hur man exponerar filmen har däremot central betydelse. Att mäta rätt med kompensation för mörka/ljusa motiv och eventuellt motljus är nog viktigare än själva filmvalet.
En grovt felexponerad bild eller film går inte att rädda oavsett vilken film det är och hur man framkallar den.

Men val av film handlar ju inte bara om den tekniska aspekten. Slutresultet med bildernas karaktär och utseende är ändå det som påverkar fotografens val.
Du kanske gillar kornighet med distinkt skärpa och ordentlig svärta. Nästa gång är du ute efter silkesmjuka toner och kornfri teckning med skärpa i de fina detaljerna.

 
Lina. Ilford DELTA 100.

Bilden på Lina tycker jag är ett bra exempel på när T-korn lyser som bäst. I mjukt ljus när man vill se päls.

Detalj med Linas nos förstorad. 

Ett inlägg om film och framkallning kräver nästan lite nördig pixelpeeping också 👨‍🎓. 
Jo, bilden på Lina är skarp och den duger gott och väl till för en rejäl utskrift som ska hängas på väggen om så önskas.

Val av framkallare. I princip finns det två huvudgrupper av olika framkallare. Antingen är det anpassade för T-korn eller traditionell  film. Och så skiljer man på om de är finkornsframkallare eller inte för finare korn. 
Det är nog här som olika fotografers preferenser går isär som mest. Helt efter tycke och smak.
Många gamla rävar har provat sig fram genom åren och hittat sina favofilmer och favoframkallare.
Min rekommendation är att inte krångla till det för mycket i början. Följ fabrikanternas anvisningar i deras datablad till att börja med.

Med film i framkallningdosan, hur gör jag nu?
Tid, spädning, temp och agitation.
Tänk på att alla fyra parametrarna är viktiga och att variationer av dessa kan styra resultatet.

Längre framkallningstid "pressning" höjer filmens känslighet (ASA) och ger grövre korn samt högre kontrast.
Omvänt så sänker kortare framkallningstid kontrast, känslighet och kornstorlek.

Framkallarens spädning får olika effekt med olika framkallare. Det är viktigt att följa fabrikanternas information angående spädning.
Vanligtvis vill man påverka kornigheten och skärpan med olika spädning.

Hur man agiterar (rör om i vätskan) har stor betydelse. När framkallningsvätskan rörs om så sköljs använda kemikalier bort från filmytan så att färsk vätska kommer åt silverkornen. Det påverka i hög grad framkallarens utjämnande effekt, dvs. hur ljusa respektive mörka partier i bilden framkallas. Utan agitering så minskar utframkallningen i de ljusaste partierna först medans de mörkare partierna (svagt exponerade) framkallas vidare. På så sätt kan man få lägre kontrast i negativen.
Det kan vara användbart t.ex en solig dag när man vill undvika att skuggpartier i bilden blir helt svarta eller att de ljusa partierna (högdagrarna) blir helt vita (utfrätta) utan teckning på grund av överframkallning.
Slarvar man med agiteringen så kvittar det hur noga man är med de andra parametrarna. Så följ råden till att börja med!
En vanlig standard agiteringsmetod är att man vänder dosan två gånger varje minut under framkallningen.

Lina och Lisa. Film Ilford FP4, kamera Yashica Electro 35 

Ilford FP4 är en gammal klassiker och min absoluta favoritfilm. Den har allt utom hög känslighet.
För ca 50 år sedan blev filmen snabbt min och mörkrumskompisen Åkes favofilm. Det kanske låter som flosker men det är svårt att misslyckas med FP4 i kameran.
Negativen från FP4 får efter digitaliseringen en gradiation "kurva" som är relativt enkel att gradera i redigeringen. Ofta räcker det med att sätta vitpunkt och svartpunkt i "nivåer/levels" med hjälp av histogrammet. Kanske dra lite i spaken för mellanregistret också.
Framkallaren Kodak D76 är ännu äldre, den lanserades redan 1927 och är fortfarande bäst i mina ögon. Dessutom är den lätthanterlig och billig.

Kub eller T? Det billigare silverkornet är faktiskt bäst

 Traditionell klassisk svartvit film har kubformade silverkorn medans "modernare" filmer har tablettformade (T) korn i en tunnare emulsion.

Spiraltrappan. Film Kentmere 400. Traditionell svartvit film med kubformade korn. Objektiv Yashica ML 2.8/28mm.

När framförallt Kodaks men även Ilfords filmer har blivit mycket dyrare på kort tid så gäller det att hitta alternativ.
Det finns andra bra filmer. Jag har blivit förtjust i Kentmere 400 redan efter en rulle i Rolleiflex och nu senast en rulle 24x36mm i Yashica.
Framkallad i D76 enligt anvisning så blir negativen mycket fina och bilderna får en rik gråskala med fin teckning toner från svärta till nästan vitt.

Tjocka murar. Film med kub-formade korn är bättre på att samla ljus än T-korn, så är det bara. 

Varför T-korns film? Från början var T-korn ett måste i färgfilm som består av flera skikt. Annars blev filmen för grovkornig.
När man önskade även finkornigare svartvit film så kom Kodak med TMAX och Ilford med DELTA film. Visst har dessa filmer mindre och finare korn men på bekostnad av sämre förmåga att klara bilder med hög kontrast så att  både de mörkaste partierna och de allra ljusaste partierna blir lyckade. Bl.a på grund av att emulsionen är tunnare.

Gustavsson. Objektiv Yashica ML 1.7/50mm

Om modellen står placerad så att ansiktet modelleras i det riktade ljuset som faller in i portgången så blir det skarpt och bra. Filmens kornstruktur spelar ingen roll.
Som fotograf kan man koncentrera sig på själva bilden, i redigeringen på kontrast, ljusstyrka och gradering efter tycke och smak.

Hur är det då med skärpan?
Jo, skärpan är överhuvudtaget inget problem. Skärpan är faktiskt inte särskilt beroende av kornstorleken.
Klassiska Kodak Tri X är och har varit många fotografers favoritfilm och den är bra. Kentemere 400 är snarlik och kostar mycket mindre. Den är också billigare än Ilford HP5 som även det är en alldeles utmärkt film.

Vilken film som passar dig bäst kan bara du veta efter att ha prövat dig fram
När jag skriver "bäst" så gäller det naturligtvis mitt tycke och smak efter erfarenhet. Priset är en viktig aspekt.
Många andra har T-korns filmer som favoriter och det kanske kan vara bra att ha några olika typer av filmer i sin låda.

Varför krångla till det?

Rohny och Lina.  kamera Rolleiflex film Kentmere 400

Svaret på frågan är: -För att det går.
Det är omständigt, det tar lång tid och man vet inte hur resultatet blir eller hur bilden ser ut förrän filmen är framkallad.
Inte ens då, negativet måste digitaliseras och omvändas till en postitiv bild på skärmen eller papperet innan man vet.
Alternativet är att ta fram mobilen ur fickan och trycka av direkt så är det klappat och klart. Smidigt och inte det minsta krångligt.

 Rolleiflex 3.5 B tillverkades 1954-56. Den är laddad med svartvit film Kentmere 400 som ger  12st 6x6 negativ. Varje ruta måste vårdas ömt.
Sökaren är mörk med en spegelvänd bild vilket försvårar fokusering och komposition av bilden. Du bör ha en lös exponeringsmätare för att kunna välja korrekt tid och bländare. 

Gamla stan Kalmar  (1/125s f11 400 ASA)

Innan mätaren åker fram så frågar jag Rohny vilken exponering det ska vara i det mjuka vinterljuset.
-Vad har du för film? frågar Rohny.
-Kentmere  400 ASA
-Jaha, då blir det 1/125 bländare 11 svarar den levande exponeringsmätaren direkt.
-Jag ska bara kolla att min Seikomätare fungerar säger jag och mäter först det infallande ljuset och sedan det reflekterande från gatan och husen.
-Jodå, det är en bra mätare för den visar 1/125 f11 myser jag fram.

Vindbryggan Kalmar slott

Det är kul och utmanande med ett kvadratiskt bildformat. Även om det verkar ovant så går det ofta att få till bra kompositioner.
Kvaliteten på mellanformatet är så bra att man kan beskära lite hur som helst och mycket i bilden senare om det skulle behövas.
Nu till det egentliga svaret på frågan varför krångla till det?
Den analoga svartvita filmen blir väsentligen annorlunda och får en väsenskild karaktär mot det digitala som egentligen är svår att beskriva i ord.
För min del handlar det bland annat om min fotografiska uppväxt och bakgrund i det analoga. Med mörkrum och annat smått och analogt gott.
Ståpälsen eggas lättare av svartvita klassiska bilder "old school" än av kliniskt perfekta digitala skärmdumpar.

"Bästa vänner"  Lite hårdtest av Rolleiflexens Tessar-objektiv. Kraftigt motljus rakt in i kameran som ger överstrålning och slöjbildning.
Så som jag vill ha det. Typisk effekt med 50-tals optik som har en betydligt enklare antireflexbehandling än moderna objektiv.

Låter det krångligt? Då har jag inte berättat om framkallning och digitalisering.
Men det har jag gjort lite i tidigare blogginlägg.