fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Hommage á Olympus OM

Det handlar om ett mer än kvartssekellångt förhållande. Ett kärt förhållande tills digitaltekniken kom in i mitt fotografiska liv. Och underbara kameror.

Det började år 1973. Jag hade sedan fem år en systemkamera, men var inte nöjd med den. Bilderna blev inte tillräckligt, men det berodde inte på kameran, utan på objektiven. På våren det året dök nyheten upp i svenska fototidningar (nyhetsförmedlingen var ju inte så snabb på den tiden, det som sprids sekundsnabbt idag, tog några veckor på sig på den tiden, eller mer, med tidningarnas pressläggningstider inräknad).

Olympus, mest kända som tillverkare av halvformatskameror, presenterade då en liten nätt systemkamera för småbildformatet (som i dag har blivi fullformat!!), Olympus OM-1. Liten och lätt, under halvkilot medan andra systemkameror vägde kring kilot (inklusive min Minolta SRT-101). Kärleken var kanske inte ögonblicklig, men nästan.

Men så var det det där med tiden. Den dök upp i tidningarna, men inte i verkligheten. Broschyrer dök det upp hos fotohandlarna, men inga kameror, inte ens Demo-ex. Sverige är ett litet land i utkanten av världen, i alla fall i japanskt perspektiv. Den sommaren befann jag mig på järnvägsstationen i Kiruna inför en fjällvandring. En japan kliver ur tåget kommer fram till mig, räcker fram sin kamera och undrar om jag kan ta en bild på honom.    En OM-!!! Lyckan var fullständig, jag hade fått hålla i en OM-1 några sekunder. Nu var jag definitivt förälskad.

När hösten kom dök det upp demo-kameror i en del Stockholms-butiker, men inga för försäljning. Men man kunde ju klämma och beställa. Framme i november (om jag minns rätt) kom de första leveranserna och med dem min kamera. Och till den ett 100 mm:s tele. Varför? Objektivbrist. Jag hade bestämt mig för att börja med kombinationen 35 + 100, men 35:an kom inte förrän en bit in på 1974. Så det blev en  kamera, ett objektiv. Vilken film minns jag inte säkert, men tror det var CT-18 och tri-x.

Och detta var bara början. Några år senare köpte jag en svart OM-1, så jag hade två hus och kunde använda dia och svartvitt samtidigt. Inte till vardags så mycket, men på resor och i fjällen, där jag ibland blev irriterad på att ha fel film i kameran, eller vill ta samma motiv både som dia och s/v.

 En OM-1 på vift på Grönland tog denna bild

Nuugaatsiaaq, 1980, OM-1, 85/2.0, Kodachrome

 

 

1981 passerade jag Hongkong på vägen mellan Kina och Sumatra, så då blev jag med OM-2. Och när OM-4 kom så var jag tvungen att ha den, med sin eminenta spotmätning. Då blev det enklare att ta sådana här bilder.

Liddubákti, 1988, OM-4, 24 mm

 

Runt millennieskiftet hade jag en period  på runt fem år där jag inte fotograferade alls (annat är rena familjebilder) och efter det blev jag snabbt digital, och när jag tröttnade på alla OM-prylar jag hade liggande och inte använde, sålde jag rasket. Men på vägen dit hade vi många äventyr och upplevelser tillsammans. Men det kanske kan bli ett annat inlägg...

Om jag saknar dem? Nej, jag har ju minnena kvar. Och de har en stor nackdel, de är inte digitala. Och när jag en gång för alla hade kommit på att jag ville slippa film, var beslutet lätt. Och jag saknar ibland funktionaliteten, enkelheten, lättheten. Kamerorna måste inte vara så avancerade som de är idag. Sex bilder per sekund, vad ska det vara bra för? Sex bilder i minuten är redan det för mycket för det mesta...

 

Tack för alla år tillsammans

Inlagt 2008-08-28 09:01 | Läst 2588 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Åhh, nostalgi! Jag har också haft både OM-1 och OM-2. Jättefina kameror båda två. Så små, tysta, enkla och snygga! :)
Svar från janolof 2008-08-28 11:01
Ja, visst var (är) dom.
Får man gissa att du fortfarande har en Olympus men digital ? =)
Svar från janolof 2008-08-28 13:18
Du får gissa, men det var tyvärr fel. Jag har Canon nu. Olympus var inget alternativ för tre år sedan. Idag kanske det skulle vara, har inte hängt med, eftersom jag redan valt system.
Olympus OM system är bland det bästa jag använt.
Jag ville ha en Minolta SRT 101, men pappa gav mig en OM 1 i stället :)
Min första OM 1 har jag kvar OM 4 sålde jag tillsammans med mitt älskade 35/2.0 och 50/1,8 för att i stället skaffa en Nikon F70 med AF.
den finns fortgarande kvar också. Motioneras ibland.
Svar från janolof 2008-08-28 17:11
Förståndig pappa!
Ärvde en OM1 efter pappa. Den va väldigt smidig å skön. Men jag hade redan köpt upp mig på Nikon-prylar som jag trivdes med. Så jag sålde Olympusen till en kompis. Fast ibland kan jag känna en lite längtan efter en igen. Den hade karaktär
Svar från janolof 2008-08-28 17:12
Visst var det så. Karaktär som få.
Synnerligen kul läsning!
Även jag började med OM-kamera (OM2) någon gång i slutet av -70. Jag tror valet stod mellan OM, minolta XE1, Canon EF, AE1, Nikon FM/FE, och Pentax K2/ME/MX men O vann på smartare funktioner, bättre optik och format och var dessutom snyggast i klassen. OM2;an byttes mot OM2n som byttes mot två OM2SP. Senaste Olympustillskottet är en digital E330. Men faktum är att jag inte är så förtjust i digitalfoto utan ser det mer som ett miljömässigt (ingen film/kemi) och ekonomiskt bättre alternativ för slit och slängfotografi. Skall jag dock ut med avsikt att fotografera åker båda OM-kamerorna med samt ev. 6x6. Skall semesterresan dokumenteras blir det garanterat dia i 2;an eller bladarn.//Leif
Svar från janolof 2008-08-28 17:15
Om jag hade bytt kamera lite senare kunde det nog ha blivit Pentax också, när de kommit med sina nya modeller. Och då kanske jag fortfarande haft Pentax, eftersom de haft kontinuitet i systemkamerautbudet.