Torg och öppna platser, fontäner och monument att samlas kring, musik och påskägg i en fortsatt skärtordagsblandning

... forts

Vi fikade när vi skiljdes åt sist och var sdean stärkta att fortsätta vår promenad genom staden (Dresden alltså).

Vi kryssade genom Neustadts varierande kvarter tills vi kom fram till en öppen plats med fontän och soffor. Där blev vi ett tag i den sköna vårsolen. Det blev över huvud taget många stopp för att sitta och vila den här dagen. Min fot tillät inte mer, dålig dagsform. Samma dag jag åkte hemifrån upptäckte jag att jag hade lite ont i hälen, och det förföljde mig under hela veckan i Tyskland. Ibland kunde jag knappt gå och ibland travade jag på rejält. Men, det är klart, asfalt är inte det bästa underlag för att kurera en trilskande häl. Och man kan ju inte hålla sig still när man är ute och reser, ung och oförståndig som man är...

Så tack vare min häl fick vi sitta här och njuta. Titta på folk som passerade. Ligga och vila med huvudet i pappas knä (fick inte jag inte). Studera mannen på gransoffan som antingen tränade inför ett animerat föredrag eller framförande eller helt enklet var lite småknäpp. Studera ungdomar som gick balansgång på fontänparken...

...eller titta spårvagnarna vid den närbelägna hållplatsen.

Alla såg de olika ut, med olika påmålningar.

Jo, det är två människor i bilden.

Vid nästa fontän (eller var det näst-nästa) hade några andra slagit sig ner.Och så är det väl August den Starke (en av Sachsens kungar) som är guldgosse i bakgrunden.

 På nästa torg, och då hade vi tagit oss över Elbe också, hamnade vi vid foten av ett annat monument. Vad som fanns däruppe kommer jag inte ihåg, för det var gossarna i bakgrunden som fick oss att stanna. Gratis underhållning.

Fem tror jag de var, med mässingsinstrument och bra schwung på blåset och en bred repertoar, från Bach till Dixie. En skön paus. Vila, musik och ett härligt folkliv att studera.

Intressant i den här bilden är också kyrkan i bakgrunden, ett av de stora turistmålen i staden. Efter att i många år ha legat som en stor stenhög, som en påminnelse om den stora bomnatten 1945 har man nu renoverat den, något som vållat en hel del diskussioner.De svarta stenarna är bevarade stenar, de ljusa är ny sandsten, som med tiden också lär mörkna.

Mässingen var välputsad och speglingen fångade givetvis fotografens öga.

När jag gjorde i ordning bilderna för bloggen upptäckte jag mig själv i hornet, och tänkte att jag gör en delförstoring och vrider lite på den så jag står upprätt.

Så här blev det. Och till min förvåning hittade jag mig själv två gånger till i speglingen. Varför ska man ha vidvinkelobjektiv när det finns valthorn.

Lite mer blandarkitektur blev det när vi bytte torg för att stoppa lite tysk wurst i våra magar.

Kulturpalats i DDR-stil och renoverad kyrka. Och så nybyggda hus i tidsenlig stil.

Och för att ni inte ska missa att de var påskdags så blir ni påminda av dessa påskägg. Ett gigantiskt och ett i juvelerarstil

Slut för idag från mig och min lillkamera.

Men Skärtorsdagen är inte slut. Det var en kväll också.

Gator, innergårdar, väggar
och annat man kan hitta i en stad.
Och så en fika på slutet.

En morgonpromenad på måfå i en främmande stad, slingrande hit och dit, långsamt sökande sig mot målet,  är en av skönheterna med livet. Är det sedan varmt och gott, utan att vara gassigt, är det bara att tacka och ta emot och njuta av strosandet.

 Vad vårt mål var? Tja, vägen och vad som hände där. Längre var inte dagen planerad. Än slank vi hit och än slank vi dit.

Och plötsligt var vi inne på en innergård.

Men varför gör hon så där? Står och fotograferar rakt uppåt.

Kanske inte så underligt, för så här såg det ut.

Gårdskonst, tillägnat VATTNET.  Vissa tider blev konsten också levande genom att vatten flödade, men det var inte påsläpp när vi var där.

Mellan gårdarna förde sköna gångar

Och därinne fanns gårdsbutiker.

Men man kan också slinka in på en helt vanlig bakgård utan konstnärliga ambitioner och hitta motiv.

Vårens ankomst.

En vanlig portgång har också sitt intresse.

Och ibland hittar man fynd på väggarna.

Tintin was here!

Här har någon annan varit.

 Utanför Raskolnikoff var det just nu lite rörigt, men det gav ju ett motiv.

Dags för förmiddagsfika. Vi slank in på ett litet bageri med billiga bullaroch billigt kaffe.

Påskgula blommor och påskgul plastpåse.

Och vid fikat lämnar jag er tills nästa blogginlägg. Själv har jag satt på fika.

Bilder från Dresden Neustadt

tagna med Canon S70 som vanligt 

i påskveckan 2009 (skärtorsdag var det nog)

Herr Jemand går under jorden.

En ny dag randades och vi satte oss på tåget och det gjorde även våra medpassagerare. En av dem fastnade på bild.

Vårt mål var Freiberg, en liten (OK, då, drygt 40 000 invånare) stad  i Sachsen, med ett gammalt förflutet (grundad 1186). De centrala delarna bar prägel av detta, med ett centralt torg och krokiga små gator. Och att Sachsen inte är den rikaste delen av Tyskland syns på husens varierande skick.

Staden ligger i det bergsområde i södra Tyskland som heter Erzgebirge och vet man då att det tyska ordet Erz betyder malm, så blir det Malmbergen på svenska. Bergsområdet är fullt av malmhaltiga ådror och det är (eller har varit) anledningen till Freibergs tillkomst och betydelse. Och det har också betydelse för vårt besök. Malmen i området är bly-och silverhaltig (det brukar hänga ihop) och därför finns det en gammal silvergruva här, precis som i Sala. Gruvorna är jämngamla, med känd brytning från 1200-talet och båda är visningsgruvor. Om jag sedan lägger till att dottern brukar jobba som gruvguide i Sala på somrarna så är det väl ganska självklart varför vi åkte hit.

Efter 150 meters hissfärd (neråt alltså) hamnade vi nere i gruvans mörker. Jag har inte så många bilder härnerifrån, eftersom det enda ljus vi hade på många ställen var våra pannlampor (och jag ville inte använda blixt). Här är dock en bild från de modernare delarna som bröts ända till slutet av 1900-talet. Idag används gruvan för forskning och utbildning. Stadens universitet har utbildningar med bergs- och gruvinriktning.

Den mer spännande delen av turen (2,5 timmar var vi nere) var dock när vi klättrade upp till de äldre delarna, de som inte var sprängda utan hackade för hand.  För att komma dit klättrade vi på stegar, blöta och leriga och hala, ibland nästan på alla fyra, och gick dubbelvikta (minst) i låga och trånga gångar. Att gångarna är smala  och trånga avspeglar hur malmen har legat i berget, i långa smala stråk som man har följt.

Kontrasten mot de stora salarna i Sala silvergruva var stor.  Men här skiljer sig Sala-gruvan från de flesta silvergruvor, genom att malmen i stället legat i stora klumpar.

En kort andhämtning under klättringen uppåt.

Och här en gammal trappa neråt, som numera mest fungerade som vattenfall.

Det var imponerande hur avvattning och ventilation lösts genom byggande av schakt, vattenkanaler och luftgångar med självdrag, där man genom att öppna och stänga portar kunde ändra luftflödet beroende på temperatur och årstid.

Väl nere i stan igen åt vi lunch, fikade, åt glass, studerade ryska krigsgravar, gick på museum etc. (fast inte nödvändigtvis i den ordningen)

.

På museet fanns ett fönster med gardin, ut mot torget. Det måste jag ju fotografera, fönsterfotofreak som jag är.

Sen var vi trötta och åkte hem.

På väg till perrongen.

På perrongen.

Trötta i väntan på tåget.

Fönster och speglingar och så'nt
och bättre med en Canon i handen
än fem Leicor i fönstret

Fönster och speglingar och sådant gillar jag ju, både att fascineras av i verkligheten och att fånga på bild, och eftersom det fanns fönster även i Dresden så kunde ägna mig åt båda dessa njutningar. En sak som gör sådana här fönsterbilder är att bilderna aldrig blir som verkligheten och det som finns på bilden aldrig finns som verkligheten. Mer än på många andra bilder. Allt är ju tillfälliga syner och förvillelser.

En tillfällig förvillelse, fångad i ett förvillat ögonblick. En genomskinlig fotograf, eller är det en röntgenbild?

Eller som här, en bild på träd som i själva verket står någon annanstans. Eller ska vi kalla det en dubbelexponering i en enkelexponering tack vare en optisk dubbelexponeringsspeglingseffekt. Eller låt det bara vara en bild av en upplevelse.

Och tittar man för djupt i glaset vet man aldrig vad som händer

Sedan kan man ju vända ryggen åt fönstren och ta en mer turistig bild av komplexet, men jag fick bara med ett hörn trots vidvinkeln.

Får väl vrida på mig lite då.

Och hoppsan, där stod det någon annan och fotograferade också. (Jo, det är dottern)

En titt ner i vallgraven också, innan vi går därifrån.

Vadå? Ska man inte fota fisk från 20 meters höjd, med vidvinkel. Varför då?

Vi vandrar vidare och kommer till något nyare än ett 1700-talspalats. 

Kulturpalatset från DDR-tiden. Den här bilden ärlite typisk för vad man ser i den östra delen avTyskland. DDR-arkitektur och byggnadsarbeten, och så något annat i speglingen: nybyggda hus i äldre stil för att återskapa lite av den sönderbombade staden.

Ett kafébesök blev det också.

Kyrkan i bakgrunden har blivit raserad två gånger, en gång i nioårskriget på 1700-talet och en gång under bombnatten 1945.

Och så slutbilden

Bättre en Canon i handen  (för den kan jag ta bilder med), än fem Leicor i fönstret.

Bilder från

Singer-palatset

och Dresden Altstadt

Inte Odysseus' irrfärder, men ändå...

Jag reste ju inte rakaste och snabbaste vägen när jag lämnade Berlin. Sparade 30 euro på att åka regionaltåg och fick mycket mer upplevelse för pengarna. Åkte småbanor och stannade på landsortshålor och såg betydligt mer än om jag skulle ha swischat fram med snabbtåget. Likt Odysseus hade jag någon som väntade på mig vid målet, inte en hustru men väl en dotter, och likt Odysseus lockades jag in på villovägar och tog längre tid på mig. Fast Odysseus hade ingen mobil, det hade jag.

Vid ett av mina byten hade jag letat mig fram till rätt spår. Ett tåg stod på andra sidan perronge, men inget på spåret på min sida. Fyra minuter kvar till avgång. Ett tåg rullar in, jag kliver på och sätter mig. Ser genom fönstret hur en yngling med cykel skyndar sig för att komma ombord. Precis när han kommer ombord rusar flickvännen (också med cykel) fram och drar ut honom igen. "Aha, fel tåg" tänker jag och hör hur konduktören visslar, ser dörrarna stängas och känner ett tåget börjar rulla. Allt i en väldig hast.

Upptäcker då att det är tre minuter kvar till avgångstid! Ett spöktåg har smugit sig in alldeles före mitt tåg för att lura mig på villovägar.

Elände, elände, elände...

På ett främmande tåg är jag på väg i en okänd riktning, rakt in i det fallande kvällsmörkret. Och Penelope som väntar på min ankomst. Förlåt, min dotter menar jag.

Konduktören har lösningen: Åk med det här tåget till slutstationen, och följ sedan med det tillbaks så hinner du med nästa tåg, en timme senare än det missade. Allt väl, så långt. Efter lite extra tågåkande var jag slutligen på ett tåg i rätt riktning och hade ett par minuter kvar till stationen där jag skulle göra det sista bytet. Då säger högtalaren något i stil med "schlriiifgghtoutjut, nästa" (och det gjorde den jämt) och det lät bra tyckte jag, så när tåget stannade klev jag av.

Här hamnade jag.

På en liten ynklig hållplats som dom smugit in alldeles före stationen där jag skulle stiga av, för att lura mig på villovägar. Totalt folktomt, på perrongen och i omgivningen, men i fjärran kunde mänskliga boningar anas i mörkret. Runt hållplatsen bara industrilokaler. Vad gör man då?

Tar en bild till kanske?

Som tur var fanns det tidtabeller. Eftersom jag inte hade någon geografisk lokalkännedom och eftersom det inte fanns någon karta så tog det lite tid att lista ut vilket tåg som skulle föra mig rätt. Och förvissa sig om att det tåget inte gick en annan väg pga. banarbeten, vilket stod i ett annat anslag.

Efter det, väntan.

Jo, allt gick bra. Här tittar vi ut genom kafé-fönstret när vi drack kvälls-ölen (eller var det en välkomst-öl?). Vi valde att sitta inne.

Och sedan var det bara att gå hem till vårt logi, på nattliga gator.

Slutet gott, allting gott!

Var jag hamnat? Dresden förstås, det var ju dit jag skulle ;)