Duvorna
eller
varför åka in till Slussen
när det finns betong att fotografera i förorten?

Det finns hela tider duvor nere vid bussarna, i alla fall varje gång jag gått förbi.

De har sitt tillhåll här. Tydligen lägger någon ut mat här, för den kan inte ha fallit som manna från himlen, tunnelbanan ligger som ett betongtak över hela bussterminalen.

Det är sällan folktomt här. Bussarna kommer ofta och går ofta.

Jag kan också ta en buss här, om jag är lat och inte vill gå hela vägen hem.

Barnen gillar fåglarna.

Lagom titthöjd.

Barnet och mannen som skyndar befinner sig nog i två helt skilda världar.

Duvbild?

Ja, titta noga!

Fascinerad av fåglarna?

Han stod länge  där och tittade.

Dags att gå vidare?

Kanske just nu, men jag kommer tillbaka.  Lite av "Gräv där du står!"  kanske, att fotografera där man dagligen passerar och inte någon annanstans, dit man åker bara för att fotografera.

Det här med att använda duvorna var ett sätt för mig att komma på hur jag skall angripa den här platsen, utan att det bara blir former av betong utan annat innehåll än linjer och ytor. Intressant det med, men en annan sorts fotograferande, inte lika levande.

Så då blev det duvor. Kanske ett sätt att närma sig människorna. Det är ju ganska stora öppna ytor här, och det finns inga naturliga platser där de hopas (utom just när en buss kommer och alla ska kliva på), så ibland blir det som ett schackspel med pjäserna utspridda över brädet .

I morse när jag passerade var det inga duvor här. Och inga människor. Då var det tomt! Öde!

Kista Centrum, bussterminalen

Från Kista till Slussen med en Industar på nya kameran (som har sökare)

Jag skulle ju ta mig in till staden igår, för att få lite eftermiddagsfika, så jag stegade upp till den lokala T-banestationen och väntade på tåget, vilket gav tillfälle till ett par minuters perrongfoto innan tåget kom.

Man kan ju inte undgå att se Kista Science Tower när man står där på perrongen, byggnaden sticker ju upp huvudet  både här och där, nästan var man än står.

Det blev ett litet utsnitt. Jag ser ju världen med tele-ögon för närvarande, korta tele-ögon, i någon sorts återanvändningsfotografering (återanvändning av gamla objektiv) och inkörning av de nygamla objektiven. Med brännvidder på 40-50 mm ger de ju motsvarande 80-100 mm på småbild. Korta telen alltså.  Jag har fått en begränsad vy av världen.

Industaren som satt på har just 50 mm. Manuell fokus med en dimunitiv liten ring att vrida på (men bländarringen är ännu mindre!). Och lite mjuktecknande, speciellt i motljus. Skönt mjuktecknande? Kanske, men kan ju vara besvärande om man vill ha kontrast. Och, so sagt,  skönt om man vill se lite mjukare på världen.

Kameran är ju ganska liten, så den gör inte mycket väsen av sig.  Objektivet ännu mindre. Men ändå känner jag mig nästan som en tjuvtittare när jag står på håll och fångar in folk i bilden. På det sättet blir bilderna lite opersonliga, jämfört med att gå nära och använda vidvinkel.

Det blir mer grupper och grupperingar  som fastnar på bilderna, den omedvetna korreografin hos människorna, och kanske små obetydliga händelser. Landskapet av människor som passerar och placerar sig på perrongen, för att sedan snabbt ändra på scenariot. En vardagens balett eller pantomim.

Röda byxor.

Folk är rörliga och scenerna växlar fort, så man får inte vara för långsam, en liten utmaning för mig som annars är lite långsam i mitt fotograferande.  Inte jämfört med med noggranna stativfotografe, då är jag bixtsnabb, men jämfört med dem som använder möjligheten att ta flera bilder i skunden är jag en snigel, en långsam sölkorv, som tar en bild i taget.

För att hinna med har jag skaffat en sökare. En sån där elektronisk som man tittar i och slipper ställa skärpan på displayen Jag kör ju med manuella objektiv för närvarande, så auto-fokus är bara att glömma. Lite grand ångsamhetens lov.

Röda skor.

Nu satt ju sökaren fast på en kamera, så jag blev med ny kamera också. Det var billigare så. Så nu har jag både Olympus och Panasonic, båda M4/3, så jag kan använda samma objektiv på båda kamerorna.

Hittills har det fungerat bra med sökaren. Den är tillräckligt bra för att jag ska hitta skärpan (om det inte är för bråttom). 

Slussen

Tunnelbanan kom efter två minuter och levererade mig  ett tag senare vid Slussen. Jag var ju på väg, så bara en passant blev det några snabba skott.

1600 ASA vid Saltsjöbanan. Lite brusigt blev det.

I väntans tider.

Jag tyckte ljuset föll snyggt på väntkuren till höger . Genomskinliga människor och 400 ASA.

När jag drog mig upp mot dagsljuset dök Stomatol precis upp upp över kanten, precis lagom för en bild och gråljuset och Industaren i samarbete gav bilden en lagom glåmig färgton som jag tyckte passade för Slussens nuvarande mentala tillstånd.

En bild till av tillståndet i Slussens inälvor.

Här verkar ju hela fundamenet utslitet och vacklande...

Jag lät Industarens grådis få vara kvar även här. Jag tyckte det passade här med.

Ett objektiv är inte bara ett objektiv vilket som helst, utan en individ. Spännande med återanvändning.

Panasonic G2+ Industar-50-2  50 mm/3.5

Jo, det blev bilder från Ellens/Franzen trots att jag gjorde en dundertabbe

Terminsavslutning för fotofikat på Ellens/Franzens var det idag och ett gäng kaffetörstiga fotografer hade samlats.

Några av de samlade fotograferna...

Det samtalades i större och mindre grupperingar (eller var det diskussioner?)

Kan det vara kameror de pratar om?

Claes och Staffan, en liten grupp.

En riktig ikon dök upp!

Olle var välklädd!

Och här tar han i när han fotograferar. En krävande kamera?

En dundertabbe

Ja, det var jag som stod för dundertabben. Jag tänkte testa 1600 ASA på min nya kamera, men när jag tagit testbilderna glömde jag att ställa om, och det var inte så bra. I kombination med skuggiga ansikten, blev inte resultatet så lyckat, brusigt och dant.

Bilderna som följer går därför inte att förstora, så slipper ni se eländet.

Claes dricker

Monica spanar...

Yashica, Yashica och Yashica, undrar vem som sitter där?

Yashica-mannen Micke. Ge honom en så börjar han pilla...

De översta tre bilderna tagna med modern vidvinkel, de andra med Industar 50mm/3.5

"Människor som går" blev temat i dag, när Hexanon fick följa med till jobbet. Ett enkelt sätt att ha roligt!

Tänk vad enkelt det är att ha roligt! Ta en kamera i handen och ha som sällskap när du går till jobbet. Mer  behövs inte och resten ger sig själv när du går där.

Dagens tips? Vägen till lycka går via kameran.

Att det skulle bli "människor som går" som tema idag visste jag inte i förväg, det märkte jag efter hand. Visserligen började allt med en människa, eller kanske inte, det var nog en buske det började med.

Blommande buske med människa.

Det var lite skärpedjupslek jag hade med busken, men då behövde jag också ha ett lämpligt oskärpeobjekt som kontrast till det skarpa, så det var ju bra att det kom vandrande.

Efter att ett bra tag ha fotograferat enbart med lille PEN och 17 mm pannkaka, har mina ögon blivit inställda på videlvinkelseende. Nu när jag använder längre brännvidd märker jag då och då att jag ser ett motiv, en bild, men när jag sätter ögat till sökaren så stämmer det inte, för det var en vidvinkelbild jag sett.

På ett sätt är det lättare att använda en längre brännvidd, eftersom man begränsar utsnittet och det är enklare att hålla ihop bilden, men det är också lätt hänt att bilden blir begränsad och tråkig och bara en frusen förstoring av en liten bit verklighet. I alla fall känner jag det så.

Det känns lite spännande att försöka föra in lite vidvinkeltänkamde i telebilden, på samma sätt som jag ibland fösöker använda teletänkande i vidvinkelbilder. Eller hur jag nu ska formulera det. Jag tänker inte längre i de termerna, jag försöker se bilderna.

Den här bilden tog jag i morse i en av mina mest fotograferade tunnlar, men också den mest utmanande, eftersom den är knepig.

Jag lyckades med något jag försökt länge med, att fånga just det möte som syns på bilden. med hjälp av den längre brännvidden lyckades jag komprimera bilden tillräckligt i djupled för att få ett hyfsatt skott.

Tele?

Och vad mer jag nu med tele? Jag har ju ett bra tag mest  använt 17 mm:s optik på min Olympus PEN, dvs en måttlig vidvinkel. Nu när jag tetskör mina nyförvärv är det 40-50 mm som gäller, dvs motsvarende det man traditionellt kallar kort tele eller porträtt-tele. I stället för att jag fångar in världen i en vidvinkel, porträtterar jag den.

Just idag var det Hexanon 40 mm/1.8 som gällde, ekvivalent med 80 mm på småbild.

För dagens tredje bild blev det silhuetter i nästa tunnel

Det är bara några minuter sedan pendeltåget stannade vid stationen, så nu går ett tåg av vandrande människor mot sina arbetsplatser.

En del stannar upp och tittar.

På vad?

På detta!

Försommaren speglas i fönstren, men ingen ser hur vackert det är, de bara går.

Det blev eftermiddag i dag också

Även nere vid busshållplatserna går man, både duvor och människor, men eftersom det verkade kunna bli regn promerade jag hem i stället för att ta bussen. Duvorna kommer jag att återvända till vid tillfälle, jag har samlat på mig några.

Jag mötte fler som gick

Människor och tunnelbana

Jag kunde ju ha kallat bilden människor och betong också, men det tyckte jag var lite tendensiöst, kunde ha styrt folks tankar i fel riktning. Se i stället hur mycket grönt det är, bara några meter från Kista Centrum! (Positivt tänkande!)

Att människorna ser små ut är en annan sak, det är meningen. Det är nog så att här skiner landskapsfotografen igenom, när det blir så här storskaligt ser han bara landskapets former, även om de är skurna i betong och asfalt, och människorna blir till staffage (det låter bättre än marionetter).

Jag vandrar vidare...

...och folk försvinner i fjärran

Det började regna...

...och vid sista tunneln hade någon sökt skydd.

Undrar vad det blir för objektiv i morgon?

När jag satt på Domiplanen blev det mycket vackrare

När jag gick till jobbet i går bytte jag objektiv flera gånger, lite för att jämföra dem vid samma motiv. En sak jag kunde konstatera att allt blev vackrare när jag bytte till Domiplanen, men det var nog en engångsföreteelse eftersom jag just då snubblade på en vacker solbelyst och blommande fläck.

Bild med Domiplan 50/2.8, men den hade nog blivit fin med ett annat objektiv också.

Sten och betong och grön växtlighet (ogräs skulle en del kalla det), är det vackert tillsammans?

I alla fall drogs mina ögon till formerna, till den rena kompositionen, med de fina linjerna, och därtill ett litet störande strå i nederkanten, så det inte blir för perfekt (ja, det är en efterkonstruktion, jag såg inte strået när jag tog bilden).

Varför tar jag då en sådan bild? Jag kommer bara på ett svar, motivet finns där! Jag ser ju sådant här även när jag promenerar utan kamera, så har jag då en kamera med mig  tar jag förstås bilden, speciellt när det inte längre är någon film som kostar...

Det är ju också en sorts dokumentation av vardagslandskapet som omger dagens storstadsmänniskor, men något som många inte ser, för de går inte, bara fräser förbi med bil.  Och går de, har de ofta för bråttom. Var finns alla flanörer?

Den här bilden såg ni häromdagen också, men med annat objektiv.

Då var det Industar, nu är det Domiplan, men bilderna är faktiskt ganska lika, det var ungefär samma ljus vid båda tillfällena.

När jag skulle gå hem, hittade jag min dubbelgångare.

Han fotograferade också. Men han ser ut att vara vänsterhänt...

Bilder med Meyer-Görlitz Domiplan 50 mm/2.8