Blöta bilder men de behöver inte torka, men kanske Victoria och Arne i regnet och sedan drog hjärnan igång och idéerna

Vatten är vått och varför skulle det börja falla från ovan just när jag klev ut genom dörren för att gå hem. Räckte det inte med att det höll på bli mörkt?

Kameran vilade skönt i fickan utifall att...

Och, "utifall att" inträffade ganska raskt när det blänkte i gatstenen.

Det som varit en byggarbetsplats ganska länge börjar se ut som en gata igen och saker och ting börjar få namn. Victoria Tower och Arne Beurlings Torg har det blivit, en kronprinsessa och en kodknäckande matematiker. Och blött var det, som sagt, blött ljus.

En bild till hann det bli innan vädret ökade i intensitet och det inte var roligt att fota längre. Färg denna gång, för färg var det ju.

Sedan strövade jag vidare med nerdragen luva och och uppfällt paraply och så rullade tankarna på och förrirade sig i hjärnans vindlingar och sög upp gamla minnesspån, men det cirkulerade kring foto hela tiden och jag började få idéer, det uppfällda paraplyet ledde mig till "med plommonstop och paraply" och fick mig att komma ihåg att jag sommarjobbat på paraplyfabrik, och var finns de bilderna, och jag borde se till att jag kan skanna in gamla negativ och det dök upp bloggrubriker som "vad gjorde dom på Laxön sommaren -69" och "hur man lagar kameran med morakniv och hur det  det fick mig att kunna hjälpa polisen" och andra hugskott, långt bortom vardagens trivialiteter och fotografins gränser.

Vi får väl se.

.

Det var så tråkiga färger så därför valde jag färg

Färglöst var ljuset, och grå var luften och lite kylig, så jag tyckte det behövdes något bättre.

Försökte locka fram färger som inte fanns.

Färger som fallit ner från träden.

Parkerade färger

Stenens grå färg?

Barnens färger.

Det var kanske inte så här det såg ut, men det var så här jag såg det. En varmare värld än den som fanns där.

.

Efter några dagars avhållsamhet blev begäret för stort så jag smög åter omkring i mörkret med mina skumma förehavanden

Märkligt nog såg jag ingen annan som smög omkring som jag gjorde i morse. Vad gör folk egentligen, när de ändå är på väg till jobbet, var har de sina kameror, när de ändå passerar så många intressanta motiv. Eller är det jag som är en knäppgök, som känner suget i kroppen efter några dagars avhållsamhet, efter några dygn utan bilder, utan blogginlägg, ja till och med utan att hålla i en kamera.

Ljuset och morgonfukten och spåren kastade sig över mig ganska fort, när jag börjat gå i morse, och raskt drog jag fram lille PEN ur fickan och fyrade av.

Ett brunnslock, ja två till och med, dök upp i blickfånget, så jag hade en förgrund till busskuren i bakgrunden, och ytterligare ett ögonblick att fånga var ett faktum.

Människorna lyste mest med sin frånvaro, den stora morgonrushen till skola och jobb var över, men här var i alla fall en profil ute och gick och hjälpte till att rädda bilden. Det är de små, små detaljerna som gör det. Det visste Povel redan 1948.

Busskur i närbild.

.

Det lågtgående ljuset gav ett nytt ansikte åt en av favorittunnlarna.

När jag nu blivit dubbad till "Tunnelkillen" i ett blogginlägg får jag väl se till att leva upp till epitetet.

Å så blev det kväller...

Bilar i rondell. Olympus PEN+17 mm. 2 sekunder. (För den som undrar.) Och så har jag satt en tunn svart ram på bilden, så att det syns att den är äkta...

I brist på vett och stativ får en cementklump duga, men riktigt stadigt blev det inte, så det blev en skakis.

Här hittade jag ett broräcke som var plant på ovansidan, så det fick bli nästa stativsubstitut

.

Här hittade jag en sned sten, så det fick bestämma den sneda kompositionen.

Här blev det 3,5 sekunder.

När det nu blir så här fint med min lilla m4/3-kamera börjar jag fundera på om jag ska orka släpa med mig en större kamera någon gång. Usch! Det är farligt med inspiration, det ger bara nya idéer.

Med hälsningar från mörkret.

Onsdagen den 12 oktober, sex, nej sju, svartvita observationer, inga ord

.

.

.

.

.

.

.

Färgstark avslutning på svartvit vandring, i fjärran dök ett gyllene slott upp.

Ja slott kanske det inte var, men gyllene i aftonsolens sken var det, det nybyggda hotellet. Jag skiftade snabbt från svartvitt till färg och sköt ett skott.

Det blev flera skott för att försöka fånga in bilarnas röda ögon.

Lite mörkare.

Gick sedan under motorvägen och hittade en annan vinkel på det gyllene hotellet.

.

Mer än så var det inte denna gång, men det var vackert så länge det varade, och vackert på ett annat sätt i bilderna.

.