Snömonster och andra skumma fynd i mörkret

Det blev halvskumma bilder idag  och kanske ännu mörkare. Det var aldrig ljust när jag var ute och när det var ljust var jag inte ute. Och var det ljust var det konstgjort det som lös.

Igår kväll väcktes jag, innan jag hade somnat, av det här upphetsade snömonstret utanför mitt fönster som frustade och mullrade och åbäkade sig.

Det är då det är bra att ha en balkong som vetter mot monstret och en kamera som går att rikta åt samma håll.

Troligen blev han sur på mig, för  när jag gick till jobbet i morse lurade han på mig i en tunnel som jag redan passerat

Efter en sådan pärs var det skönt med lugnare sällskap längs vägen.

Det är inte så ofta jag fotograferar fåglar, men jag hade ju fågelobjektiv på kameran, en vidvinkel.

Men var  är alla cyklarna, har de gått i ide under snön.

Nämen där är de, jagade av ett annat monster.

Om något i dagens text har något med verkligheten att göra är det bara en tillfällighet.

Ljus och snö, ett tema som föddes när jag kom hem och såg bilderna.

Det började redan på morgonen när jag såg snön driva under en gatlykta inte många meter från där jag bor.

När jag färdats en bit hade det uppenbarligen blivit ljusare, eller var det bara så att det fanns fler lampor här

På vägen hem dröjde jag lite när jag klivit av bussen och tog några bilder kring stationen.

Efteråt, när jag satt med Lightroom såg jag att de bilderna också skulle kunna klämmas in under rubriken ljus och snö och då föddes det här inlägget.

Jag gick omkring med min 45:a och spanade efter vyer att rikta den mot.

Egentligen var der för mörkt, men snön och gatlyktorna räddade mig.

Gatlyktan och fönstret.

Dubbla lyktor.

Samma gatlykta som på första bilden.

Undrar vad det är för ofotograferade bilder som väntar därute idag? Kanske inga alls. Kanske bara sådana som redan är tagna. Kanske nya motiv. Allt är bara tillfälligheternas spel. Men det gäller ju ocskå att ha en kamera med sig.

Så kom snön igen... och folk var på väg ... och det blev mest svartvitt ... jag gillar den här kombinationen

Det snöade i morse så det var bara att ta fram kameran och fotografera. Det blev mest bilder på människor som var på väg, en naturlig sysselsättning så här dags på dagen.

En del försökte springa ikapp.

Andra tog till  hjälpmedel för att  hinna.

Här var det visst inga människor, men det fick bli en bild ändå. På ett torn, kanske.

Fullt av färggranna lampor och skyltar var det...

... men färgerna fotograferade jag separat.

Vände jag mig åt andra hållet såg det ut så här.

...  och här var det någon som gick till fots, som jag.

Vädret var inte bättre om aftonen

Bilderna är tagna med min "gamla" Olympus PEN ep-1 med Zuiko 45 mm/1.8. Jag är förtjust i kombinationen, den är så lättarbetad och smidig och passar mig på något sätt. Fungerar bra med handskar på också.

Tror jag valde ut lagom många bilder idag och dessutom några som det gick att skapa en liten berättelse av, utan att konstra allt för mycket,  precis som jag vill ha det, i den här typen av blogginlägg. Bilderna skapar ett sammanhang och är inte bara en en rad solister som staplas på varandra.

.

Ett torn -- ett objektiv -- fyra bilder

I morse (eller hade det blivit förmiddag, jag vet inte så noga) såg jag denna syn när jag klivit av bussen och då fick jag tillfälle att använda mitt nya objektiv och int bara testa om det fungerar. Tillbaks i vardagen så att säga.

45 mm, bländare 1.8, full öppning alltså.

Sedan övergick jag till bländare 5.

Det fick bli en vinkel till innan jag gick in i värmen.

Men jag tog en bild på hemvägen också.

Sedan var dagen slut och mörkret föll.

Olympus ep-1 + Zuiko 45/1.8

Med solen i bilden (eller nästan). Plågsamma objektivförsök?

Ett sätt att provocera kamera och objektiv är ju att ha med solen i bild, men det kan ju också vara ett sätt att söka nya bilder. Med ett nytt objektiv på kameran kanske kombinationen kan bli provocerande även för fotograf och bildresultat.

Lövfiltrerad bild.

Vinterns lövlöshet kan vara en extra utmaning när man ska trixa till en bra placering av  sol/ljus i bilden. Det finns så få löv att använda sig av. Eller så är det en fördel, för att det inte är så många störande löv i vägen. Låt oss lite  diplomatiskt konstatera att att det är annorlunda.

Olympus 45 mm/1.8, nästan full öppning (2.0)

I kombinationen av skärpa och oskärpa, på kort avstånd, kan motiv uppstå som inte finns i verkligheten och som är omöjliga att förutse innan man sätter ögat till kameran.  Slumpmässigheten förstärks också av att jag inte har något stöd och  står på osäkert underlag. Helst tar jag sådana här bilder liggande  raklång på marken med armbågarna som stöd. Det var inte att tänka på den här gången utan våtdräkt eller möjligen liggunderlag.

Jag vet inte hur plågsamt det är för ett objektiv att få solen i ögonen, men för att se hur mitt nyinköpta fungerade tog jag risken...

Samma löv igen.

Undrar om Claes kunde ana vad hans objektiv skulle utsättas för när jag tog över det. Det anade inte jag heller, det här var bara ögonblickets ingivelse när jag gick där.

Samma löv men en annan bild.

Jag får ju säga att när det gäller sådana här bilder kommer en kamera med elektroniska displayer till korta, jämfört med ett riktigt spegelhus, där man tydligare kan visualisera  resultatet. Hade jag haft min Canon med mig tror jag att jag kunnat gör mer av motiven.

Prov utan värde? Det var i alla fall roligt medan det pågick.

.