Det var fler än jag som var ute och gick, men det var jag som hade kamera och tog bilder

Det var så det kändes, att det var jag som hade kameran. Jag var nog udda på fler sätt, alla andra jag såg som var ensamma, sprang, stavade eller motionerade på annat sätt. Alla andra gick längs vägarna, jag gick överallt. Jag och barnen (i alla fall innan föräldrarna fångat in dem). Andra hade barnvagnar, dubbade cykeldäck, häst, stavar,sällskap, samtal, sms och en massa annat. En del hade bråttom. Men jag hade kamera.

Ja, just det, en del hade hundar också, det ser jag nu.

Jag rörde mig på Järvafältet, kanske nära Ewas jaktmarker och tog både bilder och vrenskades med kameran. Ibland förstår jag den inte alls, men uppenbarligen lyckas den ge mig bilder i alla fall. Hade den varit medgörligare hade mannen med hunden varit lite närmare  i bilden ovan, där jag velat ha honom, och människorna  i kröken synts bättre. Hade jag varit regissör hade jag ropat "omtagning!"

Här blev jag dock mer nöjd med "timingen".

En väg som delar sig såhär i två, och med spår åt båda håll lockar alltid till att ta en bild, i alla fall för mig. I alla fall överväger jag möjligheten, speciellt om jag har  en kamera med mig, men även annars ser jag linjeföringen.  När det nu var både människa, ladugård och bil på plats som rekvisita, var det inget snack om saken.

Ett lika givet motiv är det här med vägens s-form, två trallande jäntor och ett staket. 

Det är klart, det är inget nyskapande att ta bilder som  de ovanstående, det är snarare supertraditionellt, bakåtsträvande och fantasilöst, men det gör inte fotograferandet tråkigare, tycker jag och det är det viktigaste för mig. Det ska vara ett nöje. Om det sedan är något nöje att titta på bilderna är ju en annan sak. Det är upp till betraktaren.

Nästa bild bygger helt på mammans röda jacka.

Så mycket mer är väl inte att säga.

Den här bilden handlar väl snarast om (vinter)ljuset, något annat kan jag inte tänka mig.

Visserligen är det två människor med i bilden, men de är nog inte det första man ser, där de vandrar in i bilden och ut ur skuggan. Kanske är det en sådan där sak man ska upptäcka först när man tittar efter, inte något som direkt skriker ut till betraktaren: "se på oss", utan snarare "roligt att du hittade oss".

Jag kunde ha tagit bilden några sekunder tidigare, men det gjorde jag inte.

Det blev faktiskt en bild till, jag väntade  tills bilden blev mer befolkad.

Här är det inte lika mycket himmel, lite annan exponering , och bilden ändrar karaktär.

Jag såg faktiskt en annan fotograf också.

Det var sådana här han fotade, fast större.

Det här var de bilder jag tog med människor på (ja och en kossa då), när jag gick som alla andra, längs vägen, och några tankar därtill. Det är givetvis med avsikt människorna är så små som de är i bilderna.

Jag kan nog utvinna något intressant (eller i alla fall användbart) ur skogstraskandet också. Det kanske dyker upp i en blogg nära dig.

Alla bilderna: Lumix G2 + Sigma 30 mm/2.8

.

Frostig förmiddag före första fikat, fotade frusna fingrar fina frosten fast finessen fattades

.

Frukost hade jag ätit och någon morgontidning hade det inte kommit. Termometern visade på minus 3 och jag kunde ana att det fanns fin frost ute. Lite lockade den, men å andra sidan har jag ju fotat sådant förr, så varför göra det igen? Kanske för att det är roligt, inte för att det behövs (om man nu inte räknar behovet att få ihop något till ett blogginlägg, och dessutom gillar ju jag färska inlägg).

Trots att hjärnan fortfarande led av kaffebrist (kan den göra det?) dök kamerasnacket vid gårdagens fotofika upp och jag kom att tänka på den där kameran som inte blivit använd på ett bra tag, eftersom jag envisas med små kameror som ryms i fickan, min Canon 40D. Jag satte på macroobjektivet (på kameran) och en jacka (på mig) och så klev jag ut på den lilla gräsfläcken på baksidan av huset.

Jag brukar gilla att lägga mig ner på gräset och söka mig motiv, men det var inget inbjudande i dag. Dels var det snön, dels en bröte med trädgrenar som låg i vägen.  Jag beskar ett par träd innan första snön kom i höstas och det blev en rejäl hög, som jag hade tänkt forsla bort en senare dag. Då kom det första snöovädret och dränkte högen med blötsnö, och sedan frös eländet, men nu börjar jag ana att de kommer att bli åtkomliga...

Alltså stod jag upp och fotograferade och upptäckte att jag börjar bli darrhänt (som om jag inte redan märkt det, men det vill man ju helst inte erkänna). Och jag som blivit bortskämd av antiskak i m4/3-världen. Jag gick in efter enbensstativet, innan dess blev inget skarpt, en liten missräkning för mig som älskar friheten i frihandsfotograferandet när det gäller sådana här bilder. Det är ju det som ger skaparglädjen.

Nu fick det bli som det blev.

Lite sökande efter linjer och former.

Inga riktiga höjdare, men i alla fall några tillräcklig habila för att kunna mata den hungriga bloggen (eller är det min skrivklåda som behöver mättas?).

.

Man kan ju exponera snålt, så att bilderna blir mörka...

Det går också att överexponera för att få ett ljust intryck...

Oskärpa kan ju också vara ett uttrycksmedel. Måste allt vara skarpt? Och, om inte, var skall då skärpan/oskärpan ligga.

Bara några enkla reflektioner en söndag förmiddag i januari.

God fortsättning på er alla...

.

När jag tog tåget norrut för att fika

Det var så det blev idag. Fika. Eller ska jag säga "fika med foto".  Jag tog tåget dit.

Jag tog pendeltåget dit och halvlägs kommer jag med mitt månadskort  lokaltrafiken i Stockholms län, men sedan passerar jag en länsgräns. Nu köpte jag en tilläggsbiljett i Sollentuna, där jag klev på tåget. Det är ju inte alltid spärren är bemannad där, så jag frågade spärrvakten hur jag skulle ha gjort om han inte varit där:  "Då får du köpa en biljett i Uppsala".

Intressant situation i så fall. Jag kommer till Uppsala, kliver av tåget og går in i stationshuset, nej förlåt, Resecentrat, och frågar "Kan jag få köpa en biljett till resan som jag just har gjort?"

I Knivsta såg jag ett bekant ansikte på perrongen (Torbjörns), så när tåget rullade vidare gick jag bort till honom så att vi tillsammans  kunde närma oss begivenheten i Uppsala.

Dagny-fika på Boströms  KAFÉ.

En mötesplats för skuggfigurer?

Titta på bilder i Ipad-åldern.

Otten och Anna...

... och Claes i motljuset.

.

Otten och Anna satt mittemot mig vid runda bordet så de hamnade ofta i blickfånget.

Torbjörn satt däremot nära både mig och kameran.

Det blev några bilder i färg också.

Lena och Rauni.

Anders som brukar ta självporträtt tittade snällt in i kameran.

.

Herr Ottenström poserar för porträtt.

Tydligen hade vi trevligt.

Anna och Bert-Ola.

Martin kom lite senare...

... och Alf dök upp.

Tack allihop för ett långt och trevligt fika.

Är det dags nu igen? Börja eller börja om? Först kom det och sedan försvann det. Ska det vara nödvändigt?

Nytt år har det gått och blivit.  Aldrig får det vara som det varit, hela tiden skall det ändras. Det var nog bättre förr, då var det som det var, och därmed basta. Och åren var längre, det minns jag tydligt från barndomen.  Och snön låg kvar och smälte inte och blev till is och halka. Varför gör inte politikerna något åt saken? Var de också bättre förr?

Titta bara hur halt det är i lekparken, ska det få vara så? Kan inte snön få ligga kvar, det är sådan onödig klåfingrighet att låta den smälta bort. Det är säkert SJ:s fel, eller eller Maya-kalenderns , eller kanske ett  av Emils hyss . Snart kommer nog morlockerna, dementorerna och nazgulerna också. Varför gör ingen någonting?

Nytt år har det alltså blivit igen, ska det vara nödvändigt det? 2013, "tvåtusentretton" som jag envisas med att säga. "Tjugo tretton", det låter lite fånigt, tycker jag, kanske  byråkratiskt petimäteraktigt, onödigt militäriskt, eller för den delen onödigt exakt. Hur exakt måste man egentligen vara när det gäller ett helt år, man har ju tid på sig, hela tolv månader. En portkod kan få heta tjugo tretton, men inte ett nytt, färskt och fint år, det är värt något bättre och finare.

Ibland är ett fönster finare än de andra.

Det var halt i morse och solen gick upp. Jag gick upp tidigare, och sedan gick jag, mest där jag brukar gå, men för första gången i detta nådens år MMXII. Det fanns fortfarande bilder kvar att ta, de hade inte tagit slut ännu, det kanske blir ett bra år.

Tjugohundratretton tycker jag inte heller låter vettigt. När annars säger vi tjugohundra? Kanske om vi har hundra tjugor.

Ja, ja, nu har det börjat, så då är det väl bara att fortsätta då. Det går mest av bara farten. Undrar vad de där beundransvärda människorna som tog en bild om dagen förra året ska göra i år? Det skulle aldrig jag klara av, då måste man ju bestämma sig för att göra det, och det är svårt nog, och sedan måste man göra det också. Ännu värre. Jag föredrar mer att vara som OA:s gamla figur, men inte lika drastiskt förstås: "Mannen som gör vad som faller honom in".

Jag tror inte på nyårslöften heller, alltså inte andras, men egna. Därför ger jag heller aldrig några nyårslöften, jag skulle aldrig håll dem. Och är det något löfte jag skulle hålla, då behövs heller inte löftet, för då skulle jag ändå hålla det, utan att avge det. Eller så är jag som Orsa kompani, jag lovar inget. Utan bestämt efteråt.

Men jag tror nästan jag kan lova att jag kommer att fotografera i år också. Och blogga. Och fika. Det börjar ju dra ihop sig till det senare har jag förstått.

Det drar sig säkert ihop till annat också, men det vet jag inget om, eller så har jag glömt, eller så är det en hemlis.

Snöhögen och apelsinen.

Och bilderna? De är förstås tagna idag, med en sådan där kamera som går ner i fickan och alltid kan vara med, bara man inte glömmer den.

.