När vi skulle minera fotbollsplanen verkade de flesta vara alldeles för trötta.. eller var det bara den militära väntan?

.

Den första sommaren på Laxön (det blev så småningom en till) bestod inte bara av många timmars hårt arbete, det fanns också dessa oräkneliga stunder av väntan, väntan på att någon skulle komma, väntan på att något skulle ske eller bara väntan i största allmänhet. Det var förstås i dessa pauser det var enklast att fotografera, för då var jag garanterat inte sysselsatt och hade händerna fria för kameran.

Det var förstås inte fritt fram att fotografera hur som helst. Till att börja med behövdes ett fototillstånd som man fick ansöka om och det tog ett par veckor att få. Sedan var det alltid upp till varje befäl om  de tillät kameran vid den specifika övningen. Den fick ju inte hindra i tjänsten, så att säga. Efter ett tag blev det ganska fritt fram, när de lärt sig att jag  inte använde kameran som ursäkt för att slippa göra något.

Självfallet var det enklast att fotografera när det var paus (förlåt, rast, vila, heter det förstås)

När jag ser bilder som de två nedanstående undrar jag hur mycket jag var medveten om  skärpedjup och bakgrundsoskärpa och om jag tänkte på det när jag tog bilderna, eller om det bara blev som det blev.

Moberg kände jag igen från högstadiet, han gick i en paralellklass, men på gymnasiet hamnade vi i olika skolor. Han är en av de få som jag vet vad som hände med efter lumpen. Han tillbringade ett antal år i maskinrummet på oceangående fartyg och älskade att krypa omkring i oljiga och trånga utrymmen och meka.

.

De här två vet jag inte ett jota om.

.

Väntan.

Till slut hände det visst något i alla fall.

Lite sinne för komposition hade jag visst redan då. Det kan ju inte vara en slump hur jag placerat de två maskörerna i bilden nedan. Att maskeringen är så dålig, den ser mest ut att vara för syns skull, beror på att vi höll till på ortens fotbollsplan (alltså inte militär mark och  fick inte förstöras).

.

Äta först, sedan bära, riktigt, riktigt tungt... och förstås dricka

Det är bäst att stoppa i sig så man reder sig...

.

Brobygge är ett tungt jobb. Det gäller att bära rätt om man inte ska knäcka ryggen.

Om jag inte minns fel var det 45 kg per man.

.

Det går åt många till en bro.

Här bar vi dessutom extra långt, eftersom vi bar ut materielen ur förrådet. Mycket styrketräning blev det den sommaren. Eller handlade det om att sålla agnarna från vetet, det var inte så lätt att veta. Kanske var det bara militär tradition, här hade alla ingenjörsbefäl börjat sin bana, med att slita på Sand, ekluten så att säga. Redan 1870 började man träna brobygge  och färjning i strömmande vatten, här vid Sand. Men då började man med att marschera upp från Stockholm. Vi fick rycka in här uppe och slapp gå.

Det verkar som något växer fram...

... vår första BB2-bro.

.

... i alla fall en liten en...

BB2 uttyddes av svenska armén som BalkBro2.  Ursprungligen  stod de två B:na för Bailey Bridge, efter den engelsman som kom på konstruktionen i början av andra världskriget.

Vätskepaus är skönt.

.

Nu har vi varit på  Sand ett tag, så i nästa inscanning tror jag vi ska minera fotbollsplanen.

Inscannad Tri-x

Först arbete, sedan mat. Inskannad Tri-x från 1969.

Mina inscannade lumparminnen fortsätter...

... vi tar en vända till i sommarvärmen på Sand

Lanceringsupplag.

Det måste sitta stabilt när några ton bro skall rullas på plats.

När man jobbat hårt är det skönt med mat och dryck.

Snuskburk och kåsa...

Sandin (eller var det Sundin, vi hade både och), serverar Jonasson och Fors. Förmodligen hade de förnamn också, men det är efternamnen man minns.

Titta, gammal hederlig svagdricka också.

.

Sand! Och sol! (Fortsatt nutidshistoria)

Den soliga sommaren 1969 på Laxön blev  lika mycket en solig sommar på Sand. Här har många svettats, inte bara vi.  Sand ligger en dryg km nedströms kraftverket i Älvkarleby och drygt 2 km språngmarsch från Laxön. Språngmarscherna hem var jobbigast, inte bara för att man jobbat en hel dag utan också för att då var det uppför, och  har man jobbat hårt en hel dag är alla uppförsbackar jobbiga.

Sand i sol. Det är nog många ingenjörsoldater som tyckt att det varit ett helvete, och då även utan sol.

.

Furir Wedin förbereder dagens lektion.

I materialupplaget beskrev han de olika byggdelarna. Snart fick vi också lära oss hur tunga de är.

Det var som ett jättestort Meccano eller Lego, men delarna var i stål och stora och otympliga och tunga. Att flytta ut dem ur förrådet blev en av sommarens första uppgifter, men som tur var fanns det tre plutoner på Laxön, så vår pluton behövde inte bära allt.

Allt jobb var inte hårt. Ska man bygga tunga broar,  som ska bära en 50 tons stridsvagn,  gäller det att vara noggrann också, annars kan det  lätt bli snett och framförallt gå alldeles snett .

Repetition av mattekunskaperna, det behövs räta vinklar. Kan det vara en egyptisk triangel?

Som ni ser har alla bar överkropp, även befälet. Det gällde ju enhetlig klädsel. Om en frös och måste ta på sig, måste alla ta på sig, eller han frysa. Något mellanting fanns inte.

Jag har tagit en hel del bilder av de här enklare och inte så tunga arbetsmomenten, medan de tunga momenten till stor del saknas. Då var jag förhindrad att fotografera, eftersom jag alltid (nästan) fick sådana uppgifter, inte av någon otur eller elakhet, utan helt enkelt för att vi som inte var sjukskrivna och därmed befriade  från tunga lyft, aldrig kunde få lättare uppgifter. Det säger kanske lite om hur tungt det var.

Myglare? Inte så många i alla fall. Stämningen i plutonen var inte sådan. Killen i sängen under mig var fotbollsspelare och hade en gammal knäskada och kämpade på tills han fick nog och gick till sjukan, där läkaren  gav diagnosen: "Petterson, jag ska säga er som det är, att hade ni varit häst, hade vi skjutit er".

.

Men det är klart  att vi hade rast ibland.

Då kan det ju passa att ta en paus i berättandet också.

Vad gjorde grabbarna på Laxön sommaren -69? Ett kapitel svensk nutidshistoria kan börja.

En del hade redan fyllt tjugo år. En del skulle göra det senare under året.  Några var fortfarande bara arton. Nu har alla passerat sextio. Jag hade fått fototillstånd, så jag kunde fotografera.

Negativen har inte förvarats optimalt under dessa år och bär tydliga spår av tidens tand. De har hela tiden förvarats i negativblad insatta i pärmar, men sedan har dessa pärmar inte legat i någon god arkiveringsmiljö. Tillsammans har bevarade  torkfläckar samt ansamlat damm och skräp satt sin prägel på bilderna. Jag har plockat  bort de värsta vita fläckarna efter inscanningen, men har i övrigt inte gjort så mycket för att städa. Jag skyller på att det ger en historisk stämning.

Några av de här killarna kom jag att tillbringa 15 månader med, tre månader denna första sommar, sedan 12 ytterligare månader ett år senare. Några dröjde längre med de avslutande tolv månaderna, och några sorterades bort på vägen. Men andra kom till.

Vad jag minns var det en varm och solig sommar, åtminstone den tiden vi var på Laxön. I augusti när vi kommit till  Solna, regnade det.

Uppenbarligen en helt ostädad bild. Hur kom den igenom visitationen?

Det är märkligt det här med tid, när jag tittar på bilderna, och tänker tillbaka, känns det som att det inte är så länge sedan, men bevisligen är det så. Och då är förstås bilderna lika gamla...

Kameran var en Minolta  SRT-101, och filmen var Tri-x, så långt är jag säker. Jag hade ett 55 mm 1.7 och kanske hade jag hunnit köpa min 35:a också, men jag är inte säker. Som fattig student var inte investringstakten så hög.

Jag hoppas att alla negativ inte är lika motsträviga som de här, så att historieberättandet inte kommer att bli alltför tungrott...

.