Kanske ett sorts test, i alla fall en jämförelse och definitivt en promenad.

Jag kände att jag behövde en promenad och vad är bättre sällskap på promenaden än en kamera, när det inte finns någon annan i närheten, även om jag håller med om att den inte är så mycket att prata med, jag får hålla en inre dialog igång i stället.

På kameran behöver det sitta ett objektiv, och den här gången bestämde jag mig för två, ett för utvägen och ett för hemvägen, för att sedan kunna jämföra. Jag bestämde mig också för att plåta samma motiv i båda riktningarna. Hemvägen var alltså bestämd i och med motivvalen på utvägen

Motiv 1 på utvägen. Hexanon 4o mm/1.8

Motiv 1 på hemvägen. Zuiko 45 mm/1.8

Jag hade alltså två objektiv med ungefär samma brännvidd, två objektiv som på min  m4/3-kamera motsvarar ett kort tele, Hexanonen några decennier gammalt och avsett för småbild, medan zuikot är ett nytt  m4/3-objektiv. Jag har använt ungefär samma bländare genomgående, 4-5,6.

Utväg, Hexanon.

Hemväg, Zuiko.

Eftersom jag formulerat jämförelsen som det som jag skulle göra, behövde jag inte tänka så mycket på motiven,  jag behövde inte jaga bilder, eller grunna på en story för bloggen. Därför blev det de bilder det blev. Jag behövde bara komma ihåg till hemvägen vad jag fotat på utvägen...

På ovanstående bild har Zuikot fångat en bil som  Hexanonen inte upptäckte, men jag tror inte det beror på objektiven...

Hexanon.

Ljuset var inte heller detsamma när jag gick hem, men jag tror inte det heller sabbar jämförelsen.

Zuiko.

Blev jag nu något klokare på det här?

Resultatet  blev nog ungefär det väntade, att man inte kan utnämna någon klar vinnare.

Den mest märkbara skillnaden för mig var att jag med Hexanonen använde objektivets avstånds- och skärpedjupsskalor och ställde in skärpan, och inte använde sökaren för att kolla skärpan. Med Zuikot använde jag genomgående autofokusen. Vilket var bekvämast? Båda två! Men det var ju också i princip stillastående motiv och hyfsat  gott om skärpedjup.

Här kunde jag dock konstatera en annan sak.

Hexanon.

Zuiko.

Jag hade redan glömt hur långt ifrån jag stod på ditvägen. Och ett motiv fick jag utesluta här i bloggen för jag glömde det helt på hemvägen, och ändå var det bara  sju motiv...

Jag tog en fikapus innan jag gick hem.

Går det att se vilken bild som är viken?

.

Stinsens köpcentrum.

.

Sedan skulle jag hem också...

... så bara för att hålla humöret uppe tog jag några onödiga bilder mellan tunnelbanan och pendeltåget.  Småtrött var jag nog också, jag hade ju missat fikapausen p.g.a. signalfel,  och först när jag kom hem kom jag ihåg reservbananerna i väskan.

Rött!

Det var färggrant i verkligheten också.

När jag kom hem mätte jag på kartan, och en dryg halvmil hade jag lodat runt i Bromma. Undrar om SL:s signalleverantör kan betala slitaget på mina skosulor?

Mer rött sprang förbi.

När ljusen tändas i vår lilla  stora stad, för att alludera till Gunnar Wiklund.

Ett vansinnesskott på ett passerande tåg...

Kommer från pendeln

Skynda, skynda, tåget går strax

I färg kan det bli såhär hemskt.

En fördel med en kamera är att man kan hålla sig sysselsatt när man väntar. I alla fall om det händer något och väntan inte blir för lång. Och blir det skitbilder kan man alltid göra ett blajigt blogginlägg med dem. Då slår jag två flugor i en smäll,  så att säga, eftersom jag  gillar både att fotografera och att skriva. Något högre syfte har jag inte. Kanske då att hålla hjärnan igång, som pensionär...

Olovslund!

Jag fortsatte min spårvagnslösa promenad  längs mer kända vägar och hamnade så småningom vid ett träd. Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Föregående inlägg slutade i tomma intet med ett vägval. Jag kunde enklast ha gått upp till  Abrahamsbergs tunnelbanestation, och flytt fältet via tunnelbanan, men jag fortsatte uppför backen och kom upp till min gamla högstadieskola, och där var det fullt med barn ute, så jag vågade mig inte in  på skolgården. Som gammal  skäggig farbror med kamera var jag nog en misstänkt typ, och det var nog lite  tidigt för att bli tagen för tomten.

Eller så hade jag inte lust just då.

Fortsatte uppför den välkända backen, den var en av två alternativa vägar hem från skolan under tre års tid. Nu såg jag nya generationer av tonåringar gå hem samma väg, och en av dem på andra sidan gatan  hade samma röda hårfärg och var lika fräknig som jag var då, så det kändes nästan som att det var jag som gick där.

Alltnog, efter uppförsbacke följer nedförsbacke och där väntade den välkända eken.

Olovslunds skola där jag gick mina första sex skolår (förutom en kort period på Söder )

Det var full fart på skolgården och jag blev väl mottagen av en lärare som uppmanade mig att gå in och titta, och det behövde hon inte säga mer än en gång. Skulle jag känna igen mig efter 50 år. Ja i våras var det faktiskt 50 år sedan jag gick ut sjätte klass. Svårt att fatta.

Det var mycket jag kände igen. Slöjdsalarna låg kvar (utom pappslöjden då, men det var nog länge sedan den försvann från schemat). Naturkunskapen, med sina konserverade ormar och skioptikonapparat,  hade blivit musiksal.

Och det kära biblioteket låg kvar på sin plats, men nog fanns det fler böcker då...

Här tillbringade jag mycket tid, även på den plats läraren nu sitter. Min lärare på mellanstadiet var även skolbibliotekarie och vi var några i klassen som fick hjälpa till med den sysslan. Jag tog den sysslan på största allvar och i sjätte klass var det jag som mer eller mindre skötte den dagliga ruljansen och såg till att mina kompisar gjorde rätt. Böcker var nog det bästa jag visste.

Tog en sväng i resten av byggnaden och såg att toaletterna ute på skolgården hade ersatts av inomhus-dito i korridorerna, så nu går det inte att springa lika många i bredd längre.

Däremot tror jag att trappräckena  var desamma, tyckte jag kände igen bultarna. I småskolan hade vi tre våningar i de här trapporna ner till skolgården. Visst blev det fajt om att komma först ner många gånger, när ingen lärare såg.

Sedan gick jag hem från skolan...

...likt mina nutida efterföljare. Det här lilla backen har jag säkert gått uppför minst tusen gånger. Men stigen var smalare då.

Och här är jag strax hemma. vi bodde i huset till höger, men på andra sidan. Trappan till vänster ledde in till fiskaffären, dit isbilarna från Lovö regelbundet lämnade isblock och där kräftorna simmade i karet, när det var tid för det. Jag brukade gå dit och köpa strömming.

I huset till höger låg livsmedelsbutiken. Man kan ana var dörren var, där det är en inbuktning i väggen. Det går en stupränna där också. Den använde en av grannpojkarna en natt när han kom hem sent och hade glömt nycklarna hemma. Han klättrade upp längs rännan och knackade på fönstret i takkupan, där hans mor låg och sov.

Nu har jag gått närmare det tredje huset. Där låg tobaksaffären  på gaveln till höger.

Och uppe i backen till höger anar ni mitt mål: Olovslunds spårvagnshållplats.

Hon var på väg till spårvagnen.

Den här korsningen var nog navet i mitt liv under flera år. Det var här det hände.

Och en svartvit titt från spårvagnshållplatsen mot världens nav.

Och här  var det inget signalfel, så här fick jag åka spårvagn. Kära gamla tolvan kan man lita på.

Fortsatt Luciasök, nya spår, fotografen och musiken, och?

Gårdagens, luciadagens, promenad spårade ju ur,  redan från första början, eftersom min stop-and-go-trip med den nya spårvägen omintetgjordes av signalleverantörens tilkortakommanden. I stället blev det en långpromenad och det är ju inte heller fy skam, ur promenadsynpunkt sett.

I mitt förra  blogginlägg hade jag hamnat vid en liten sjö, Lillsjön i Bromma. Där var ljuset vackert och jag fick nöja mig med det i brist på spårvagnar. Kanske ett bra substitut.

Medan jag gick rullade intrycken in och passerade tankarna revy i skallen. Jag började tänka på musik och fotografering, eftersom Affe tagit upp det temat i bloggen, och tänkvärda teman kan sätta fart på min hjärna också. Men raskt upptäckte jag olikheterna i våra  resonemang, eftersom han utgick ifrån det skapande perspektivet i musiken, och jag ifrån det lyssnande perspektivet, eftersom jag aldrig utövat musik. Musik, jämte träslöjd, betraktade jag som de absolut tråkigaste (och onödigaste) under skoltiden, åtminstone till högstadiet, då musiklektionerna övergick till att  handla om musikhistoria.

Eftersom himlen och molnen var livfull fortsatte jag med att fånga tecknen i skyn, precis som jag gjort på Solnasidan av vattnet, i förra inlägget.

Jag upptäckte också en skillnad i musikpreferens, när jag gick in på deYoutube-länkar Affe och andra lagt upp. Det var  70-talsmusik, och då hade jag för ett tag sedan lämnat tonåren och grottade ner mig i studierna, så det var okänd musik för mig, och ganska tråkig att lyssna på tyckte jag nu. Däremot kan jag förstå att man kan uppskatta den om man själv spelat något liknande, för själva hantverket.

Där fann jag en liknelse med fotograferingen. Det finns tekniskt sett bra bilder, som jag inte förstår att uppskatta som bilder, pga. motiv eller maner. Däremot kan jag beundra den tekniska skickligheten, men hur intressant är det, när en känsla saknas som kan attrahera mig?

Ligger och vilar efter ett långt och strävsamt liv.

På samma sätt är mina bilder ointressanta för många människor, alldeles oavsett om det är "bra" bilder eller ej. Om det sedan är eget tyckande eller inlärt beteende är en annan sak.

Det gäller att hela tiden ha korpgluggarna öppna när man går där med kameran...

Jag tror också att en del av resonemanget tangerar detta med personlighetstyper, om man är introvert eller extrovert, om man får sin drivkratft utifrån eller inifrån, om man hellre lyssnar eller hellre spelar, men utan då ett dra parallellerna för långt. Jag reagerar ofta när någon säger något i stil med att "på torsdag ska jag fotografera det och det..." Hur kan de veta det? Hur vet de redan nu att de vill fota då, och hur vet de redan nu vad de kommer att hitta då.

.

Det kan vara ett slitsamt göra att Fotografera, åtminstone för fötterna.

Min uppväxt präglades av klassisk musik, min far lyssnade mycket på det i radio när tillfälle gavs, och när vi skaffat grammofon var det klassisk musik jag hörde i bakgrunden när jag satt och läste, läxor eller annat. Vi bodde ju i en enrummare hela min skoltid, så mer eller mindre gjorde vi allt tillsammans, även om jag läste, mor handarbetade och far löste korsord.

Under de nedre tonåren lyssnade jag också regelbundet på tio-i-topp och kvällstoppen, för att hänga  med och det var ofta veckans dos av popmusik.

Det kan ju delvis förklara min musiksmak.

Minimalt med ljus på luciadagen

Och då hade jag kommit till en kontroll, som det väl varit, om det var en orientering.

Nu var det bara ett vägval.

När vi hade frukostrast (som lunchen hette i skolan då) kunde man hinna ner hit och titta på prylar.

Ibland blir det inte som man tänkt sig, men det kanske är det som gör det spännande

Allt började bra, precis som jag tänkt, och det var ju inte fel. Jag lät mitt SL-kort ta mig först bussledes till  Kista och sedan tunnelledes till ett stort rödfärgat rum.

Jag hittade också en väg ut från det röda och allt var fortfarande väl.

Väl uppe ovan jord tog jag mig till spårvägshållplatsen, för den var den tänkta startpunkten för det jag tänkte göra, att stegvis flytta mig med spårvagnen, kliva av och se vad jag hittade och sedan fortsätta.

Där stod jag och fånstirrade på en spårvagnslös hållplats och ett öde fält därbakom, medan displayen oförtrutet upprepade sitt budskap om signalfel och att det inte gick några spårvagnar.

Så var det med det. Vad skulle jag nu göra?

Jag studerade tecknen i skyn, men de gav mig ingen ledning

Jag gick en bit i spårens riktning, på gatorna intill, men inte heller där kunde jag tyda tecknen.

Ett ensamt litet ljus i  höghuset kanske ingav mig lite förtröstan.

Då tog jag skeden i vacker hand och klev på en buss som tog mig över den långa bron som jag helst inte ville trava över utan lä i det lätt ogästvänliga vädret

Då hamnade jag här.

Och där hittade jag dagens enda tecken på luciafirande...

... och följde sedan strömmen, jag såg ju vart alla åkte.

Då hamnade jag här.

Jag hade hamnat  i Claes-land, och det var väl inget fel, men inte vad jag tänkt mig.

Alltså gick jag vidare, spårvägslöst...