Är vägen ett motiv eller bara ett streck i landskapet?

Ja, det var en tanke som dök upp i huvudet, där jag satt vid ratten och körde igår: "Är vägen ett motiv eller bara ett streck i landskapet?" Alltså var jag tvungen att stanna vid vägkanten och undersöka saken.

En väg. Ett motiv?

En annan väg. Också ett motiv?

Vägen som ett streck i landskapet.

.

Ett streck med rött inslag, som ger vägen en funktion (eller var det lite liv som kom till?).

.

En svartvit  väg...

...eller i färg?

När jag kom fram till staden såg det ut så här.

Någorlunda färska bilder, från igår.Olympus OM-D, 30 mm.

När den blöta asfalten tog slut fick annat ta vid. Eller kanske: Det viktiga är inte vad eller varför, utan att.

Det här blogginlägget som legat opublicerat sedan i  höstas återupptäckte jag i dag. Det kanske är på tiden nu. Det verkar vara en utebliven fortsättning på ett tidigare inlägg och nu hoppar vi direkt in i en fördröjd fortsättning.

Att, står det i rubriken. Att vadå? Fotografera förstås!

I alla fall försvann  de fina speglingarna och allt samlades i traditionella pölar, så jag fick leta efter andra motiv. För fotografera måste jag, jag hade ju en kamera hängande runt halsen. Nej, så allvarligt är det inte, dyker det upp något, så dyker det upp,  annars för det vara och jag försjunker i andra tankar medan jag går där.

Riktade blicken uppåt. Segelbåt med revade segel?

Nä, det var bara byggjobb.

Titt-ut?

Den vita bilen tittade ut så fint och stannade där och vägskyltarna reflekterades i fönstret. När jag skulle ta bilden såg jag i sökaren hur den röda bilen sakta smög sig in i  spegelbilden.

Tur ska man ha ibland!

Den lilla växten stack upp, så jag tog en liten omväg för att hamna rätt.

Den här bilden luras! Det ser ut som gångvägen slutar. Det gör den inte, den svänger in till vänster i bildens nerkant. Mysko?

Höstbilder på broar, eller höstbrobilder var nästa vansinniga ide som dök upp i skallen Kort skärpedjup dessutom. Och en blåbuss .

Bättre idéer hoppas jag att jag  har haft. Men det kanske går att realisera dem på en annan plats.

Det fick bli en utsikt från bron i stället.

Kanske är det en höstbrobild?

En hösttrappa hittade jag också.

.

Utsikt mot Husby.

Eller heter det uppsikt(?) när man tittar uppåt.

Och har jag inte kommit hem, står jag väl fortfarande där och tittar.

Jag skulle gå och köpa filmjölk, men det blev ett kompakt och regnigt blogginlägg.

"Du brukar väl aldrig sakna motiv", skrev Lena till mig i en kommentar. Det blev till ett  frågetecken  för mig, som jag rätade ut till en liten utmaning, när jag ändå hade upptäckt att jag måste gå ut i regnet och blåsten och köpa frukostfil, så kompakten fick följa med ut.

Blöt asfalt kan ju alltid bli en bild, när det saknas motiv.

Titta, där fanns lite rött också.

Men ska det vara rött, varför inte ta till rejält (om nu detta är rött).

Någon sorts spegling.

På hemvägen, en liten stund senare, hade vattenpölarna vuxit.

Och även kameran hade fått sin del av regnet, så här blev det lite softfokus.

Jag var lite förvånad över att det blev bilder, när det inte fanns några motiv.

Tack Lena!

Kompakt mörker eller kompaktmörker vid Arlanda i natt?

Jag skulle passa ett försenat flygplan på Arlanda i natt, eller åtminstone  sent  i  går kväll, så  för säkerhets skull tog jag med mig kompaktkameran som jag plågat med Stockholms kvällsmörker häromkvällen, för den händelse jag skulle behöva fördriva tiden.

Vi kan ju kalla det tidsfördriv eller att fortsatt testa kameran.

Här blev det kanske  lite väl underexponerat, så jag fick dra fram lite väl mycket ur mörkret. Brusigt blev det i alla fall.

Här blev det inte lika illa. Lite frikostigare exponerat? Eller för att bilden är svartvit?

Det blev ingen lång fotosväng, jag hade tajmat planet ganska bra.

Men en färgbild till hann jag med, innan jag gick in.

Samsung EX1, Iso 800

Fortsätter in i skymningens mörker bland spöken och demoner och till och med en titan.

Jag gick vidare in i mörkret med min kompakt i näven, men lyckligtvis gjorde kompakten inte mörkret till ett kompakt mörker. Gatlyktor och upplysta fönster höll det kompakta mörkret borta och gav också scenen liv.

Jag hade hamnat på en plats där det spökade en gång i tiden, Spökparken, men spökerierna lär ha ägt rum i  byggnaden i bakgrunden för några hundra år sedan. Kanske är det därför man har  tänt i alla fönster idag, för att hålla spökena borta. Parken var väl också lite av centralpunkt vid kårhusokupationen -68. Men nu var det lugnt.

Inga spöken i sikte.

Jag förflyttade mig längs resterna av Brunkebergsåsen och hamnade vid ett  för mig välbekant hus.

På 70-talet fanns i de två översta våningarna ett litet hotell, där en av mina fastrar var föreståndare, och när jag var i slutfasen av mina studier  övertalade hon mig att vara nattportier, några dagar i veckan.  Det var oftast ganska lugna nätter, det var många stamgäster, skötsamma sådana som gick och la sig tidigt, så att även portiern fick sig en lur.

Men  om jag vände mig om från min utsikt mot hotellet och Tegnergatan, fann jag en demonernas man,  Strindberg i form av Carl Eldhs monument, även kallat Titanen.

Jag befann mig på det tidigare väderkvarnsberget, numera Tegnerlunden.

Sedan blev det dag att  dra sig hemåt, så jag drog mig till en lämplig plats för hemfärd.