Tre kommunhus och ett snabbtåg, äh, jag slänger med ett tingshus också

Det är roligt att promenera med kamera. roligare än promenad och roligare än kamera utan promenad. I alla fall tycker jag så. Ibland hjälper solen till också och då kan det bli ännu trevligare. Men den kan ju ställa till det också, den där  solen, men inte här

Här  skänkte  den lite liv åt kommunhuset (eller heter det kommunalhus?). Huset är lite svårfångat där det ligger inklämt  mellan bro, järnväg, hus, träd och  en massa annat tjafs, så det gäller  att  passa på när tillfälle ges. Inte för att huset är något  favoritmotiv utan för att de just då råkade vara ett  motiv och inte bara ett tråkigt hus.

Den här gången behövde jag inte gå långt för  att hitta en ny fotovinkel.

Skäggigt kommunalhus?

En stund senare, från ett lite annat håll kom tredje chansen att plåta huset.

Det var en järnväg i vägen, därav  alla streck i bilden. Jag kunde inte direkt klippa bort dem, som när  man  rycker bort gräs när man ska fota en blomma.

Plötsligt när jag stod där  hörde jag ljudet, tog några snabba steg och lyfte kameran.

Jag hann. Och tåget blev någorlunda skarpt, jag trodde det skulle bli suddigt, men det räckte tydligen m ed 1/1000.

Jag passerade tingsrätten också.

Men det är inte så mycket tingsrätt som syns. Det  mesta är speglingar från bygget intill.

Olympus + Konica= sant?

Jag har ju varit lite trött och hängig de senaste dagarna och har  tagit det lugnt, och  hade ingen större lust idag heller och satt  mest och slöhängde, men insåg  att lite behövde, ja måste,  jag röra på mig innan jag blev galen av innesittandet. Datorns rättstavningsfunktion gillar tydligen inte heller innesittandet, för den rödmarkerar det. Men innesittande har den inget emot.

Alltså gick jag ut.

Jag tog förstås  med mig kameran, för då är det lättare att promenera, speciellt när  man är hängig. Eller så är det så länge sedan jag promenerade utan kamera så jag har glömt hur det är. Tänka brukar också gå bra när  man går, men jag jobbar inte längre, så jag behöver inte tänka längre.

Olympus  + Konica skrev jag i rubriken. Jag gjorde det sant för en stund idag i alla fall, medan jag var ute på min promenad. Jag satte ett gammalt  Konica-objektiv på min Olympus  EM5-D och travade iväg.

Jag spanade in reklam och färger på anda sidan  vägen och det ledde till en bild.

Sedan såg jag  mera färger, rött + rött  och undrade om det skulle duga som motiv.

.

Undrar vad LiDL Tycker om det där med ej tillträde?

Några stolar passerade jag också.

Innan jag kom hem passerade jag fler motiv, så det kanske blir fler bilder. Har i alla fall tänkt så, men man vet ju aldrig.

Objektiv:  Konica Hexanon 40 mm, 1.8.

Kö, mingel och äktenskapsbrott. Haparanda, Hamar och Hultsfred

 Ja hur ska jag nu få ihop det här, med den rubriken? En gång i tiden fick jag lära mig att precis så här ska man inte göra: skriva rubriken först och sedan texten. Rubriken skriver  man när texten är klar, så man vet vad den handlar om.

Men ännu längre tillbaks var det precis vad  man utsattes för. Fröken gav en rubrik, "en vårpromenad" och så var det bara att skriva om det. Nu får jag skylla mig själv, som börjar med rubriken, och ingen vettig sådan heller. Kö, mingel och äktenskapsbrott var  en ordtrippel jag hittade i dagens morgontidning, tre ord som beskrev de vanligaste aktiviteterna på årets bokmässa. Fick välja dem eftersom det inte fanns några nya bidrag till "svenskans vackraste ord att hitta i dagens tidning.

Och eftersom ingenting verkar ha något vettigt att göra med någonting i den här texten få det väl bli en bild som inte  heller har något  med saken att göra. Alltid ett sätt att förbruka överblivna bilder från  kamerapromenader.

Mitt huvudsyfte med bloggandet är ju numera att hålla hjärnan igång, vilket jag har läkarordination på, men jag har inget krav på att vara seriös. Om det nu inte är seriöst att hålla humöret uppe. Dessutom har jag varit seriös så mycket i mitt arbetsliv, så jag har inte behov av det längre. Någon gång i början av mitt bloggande, för sju år sedan (oj vad tiden går) skrev jag att en förebild, eller kanske inspiration var alla de kåsörer  i dagspressen som  fanns under min uppväxt, och lite av det finns nog kvar. I tider som dessa, när så mycket händer i världen runt oss, behövs enn motvikt mot tungsinnet, utan att för den skull vara oseriös.

Men hur kom nu Haparanda, Hamar och Hultsfred in i bilden (eller snarare i rubriken)? Bara ett ryck i min alliterationsådra. De bara dök upp i skalle och det lät bra. Haparanda har  jag inte ens varit i. Hamar har jag passerat många gånger och det var där bussen brukade stanna på hemvägen efter sportlovet, och mannen i kiosken en gång sa till mig : "har dere ikke Eukament i Sverige? Hvordan klarer  de dem da" (med reservation för min norska stavning". Hultsfred har jag varit i men det var långt före festivalens tid, mina kusiner bodde ett tag en bit därifrån.

Banala bortglömda bloggbara bilder eller värdelösa vardagsvyer och vemodiga verandor (och Tintin som opera)

Ja har tydligen promenerat för mycket  med kameran denna sommar, som nu stegvis övergår i höst, för jag hittar rader av bilder jag tagit  och framkallat och sedan bara låtit ligga i en hög i datorn, bortglömda eftersom jag glömmer  snabbt numera, i alla fall det som händer i nutid. Men nu på morgonen grävde jag lite.

Det här bygget har kommit  längre nu, men när jag tog bilden gillade jag nog det blå.

Minns jag rätt var det den gröna romboidliknande ytan som fångade  mitt intresse här. Kryddad  med lite rött.

Jag minns att jag hade någon idé om att det var för många pilar som pekade åt olika håll här.

Till kyrkan eller byggplatsen?

Jag gick några meter åt sidan så fick jag en mer renodlad bild.

Vemodiga verandor?

Ja, detta är dagens "vackra ord", sådana jag brukar citera från Svenskans  (tidningen)tävling om svenskans (språkets) vackraste ord. Ska man kombinera dem kan man ju sitta på verandan och vara "sorgset längtansfull".

En tid som varit.

Och i Belgien har "Castafiores juveler" blivit opera och i England fyller "Pang i bygget" 40 år. Tiden har flytt. Jag har ingen veranda så jag vet inte var jag ska sitta och vara vemodig.

Har jag slutat ta bra bilder?

Ja, på ett sätt är det så att jag slutat  ta bra bilder. Det är inte det som är målet längre, att jaga den där riktiga fullträffen. Men råkar det bli en bra bild, så tackar jag förstås och tar emot. Men egentligen är det "bloggbar" som är kriteriet för mig numera. Det  är  på den nivån fotograferandet är roligt. Är det så att jag har ett mål med fotograferandet är det att jag ska få en promenad och att jag ska kunna blogga. För utan bilder är det svårt att blogga tycker jag, jag har för  dålig fantasi.

Överblivna bilder

Det här sättet att fotografera innebär att det blir bilder över, bilder jag gjort färdiga för publicering, men som av någon anledning inte rymts eller passat i det aktuella inlägget. Eller så har jag helt enkelt snubblat på tröskeln och inte orkat göra det längre. Alltså har  jag en liten hög med bilder jag vill bli av  med.

Som den här.

En bild från min kvadratiska period i somras.

Strömoln och uppehållsväder kan man kanske se i den  här överblivna bilden, så har jag fått  med ytterligare två ord från SvD:s "Svenskans  vackraste ord".

Och inte heller idag har jag planerat vilka oförutsagda händelser som kommer att ske.