Fragment av en solbelyst värld

Det var solen som dominerade  när jag tog en aftonpromenad igår. Det nedåtgående och sakta försvinnande ljuset bestämde hur världen där jag gick skulle se ut. Det var bara att acceptera och ta vara på solfläckar  och  andra motivbildande element i den värld jag vandrade i.

Det började redan hemmavid, i den lilla gångtunneln som tar mig ut i stora världen.

.

Valde sedan den här vägen  som såg spännande ut i den försvinnande solens sken.

Det satt visst någon där i trappan.

Redan här upptäckte jag att mitt objektiv hade problem i aftonljuset och värre skulle det bli. Riktigt hur illa det var såg jag inte förrän jag kom hem och tittade på bilderna. Men redan under promenaden insåg jag att det var bilder jag inte kunde ta ens i det minsta motljus, så jag vände ofta solen ryggen. Det blev både otagna bilder och misslyckade bilder. Det ena sänker kanske humöret under promenaden och det andra när man kommer hem.

Det gällde alltså att rikta kameran åt rätt håll.

Jag misstänkte redan därute i halvmörkret att det var något skit på linsen som var problemet, men i skumrasket kunde jag inte göra så mycket åt det.  Och en del m/3-objektiv är ganska små och pilliga. Hade i och för sig en vidvinkel i fickan, men den passade sig inte här, tyckte jag.  Den kom fram senare under vandringen. Och det går ju faktiskt att promenera utan att ta bilder!

Solfläckar och busshållplats.

Jag gick  vidare in i mörkret.

Förgätmigej vann!

Resultatet  av Svd:s "svenskans vackraste ord", som jag skrivit om några gånger r nu klart. Det blev förgätmigej.

Eftersom jag inte har någon lättillgänglig  förgätmigej får ni dagens måne som illustration.

I går afton tog hon då i

Moder Sol alltså. Det var tur jag hade henne i ryggen, så jag inte blev bländad.

På skuggsidan av åsen var ljuset mjukare.

.

Baletten  Andsjön? (Om det nu är änder).

.

Ibland blir verkligheten nästan overkligt vacker.

Wolmar Yxkull gick nog aldrig här...

...men det gjorde jag...

...framåt aftonen.

.

En gång i tiden rådde istiden. Sedan kom internet och då vaknade människorna och med dem berättandet

Kanske en väl kortfattad  historieskrivning i rubriken, men det var en sådan där formulering som jag inte tänkte ut, utan som plötsligt bara uppstod inom mig. Lidnersk knäpp, snedtänd gubbhjärna eller uppenbarelse? Vilket som, var det en för god formulering för att kastas bort, tyckte jag, så då är jag väl tvungen att skriva något också.

Istiden fotografiskt för min del var då åren när jag inte fotograferade så mycket, men sedan tinade isen och Fotosidan uppenbarades för mig av en arbetskamrat. mitt fotograferande väcktes till liv och jag insåg att räddningen var digital.

Jag tittade upp  ur mitt mörker  och upptäckte vad som fanns ovanför ytan.

Jag upptäckte också, när jag på nytt börjat fotograferat, att det inte var naturfotograf jag var, utan landskapsfotograf. Det tror jag att jag  skrev om redan i ett av mina första blogginlägg. För sju år sedan! Vad tiden går.  Det var en viktig insikt, för från det kunde jag vidga motiven även till det urbana landskapet och det som finns där. Gränserna suddades ut och nu ser jag mig mest som promenadfotograf, jag fotar det jag ser som motiv, där jag går.

Bloggandet gjorde att mitt intresse  mer blev berättandet än den enstaka bilden. Kampen för att skapa en riktigt bra bild ersattes av ett mer harmoniskt sökande av berättelsen i ord och bild. Det började  med en följetong från gruvans dagar  i Sala.

Det här är inte den första av silvergruveföljetongerna, men en av dem

Med följetongerna ändrades mitt fotograferande och jag blev  stegvis mer berättande, inte bara i följetonger utan även i vanliga blogginlägg och i mitt fotograferande. Människor har berättat i alla tider och det är en av de förmågor som gör oss till människor.