Återvände till sagolandet för att se om det var rätt trappa.

Tänk hur  mycket inspiration en fransk barnflickas öden  för mer än ett halvsekel sedan kan  tillföra bloggen och mitt spankulerande med en  kamera i fickan. Jag återvände idag till sagolandet, men letade rätt  på den långa trappens nedre del. Lite blygsam är den där den börjar och vet  man inte att  den ska finnas är det inte så att  man spontant ser den mellan husen. Men nu hade jag ju sett den  i förra blogginlägget, så jag visste att  den skulle finnas. Även i verkligheten.

Den blygsamma starten.För säkerhets skull i svartvitt eftersom det var länge sedan då färgbilder inte var så vanliga, även om bilden är tagen i dag.

Trappan  letar  sig uppåt och fotografen följer efter. ibland  med stora  kliv, eftersom trappan är dåligt underhållen.

Färgerna börjar återvända  när jag närmar  mig gårdagens sagoland.

Jag närmar mig bebyggelsen i sagolandet. Undrar  om  Pippi och  Ronja och den franska barnsköterskan är hemma?

Till slut är jag uppe på åsen igen och tillbaka till nutiden.

Nutidsutsikt över Edsviken  och nutidsbetongplattor på utsiktsplatsen (om det nu är en sådan).

Jag tittade i alla fall på utsikten en kort stund, och sedan gick det  nedför tills det stora brölet kom klockan  15.

Ute i sagolandet?

När jag är ute och  promenerar har jag ofta  en kamera  med  mig.. Det är lättare  att promenera då, även  om den bara  ligger i  fickan, så  där utifallatt. Utan  kamera är promenaden  förmodligen ett ärende och därigenom inte lika spontan. Tråkigare och träligare  alltså.På något sätt har  jag nog alltid varit en vandrare, en strövare, en flanör, observerande, fantiserande, långt innan en kamera kom med  i leken.

Men finns kameran där, liten, lätt och smidig, i fickan eller runt halsen så blir det ju bilder tagna här och där, ibland med en idé bakom redan då ( som jag kanske, ofta troligen, glömt innan jag är hemma), men ibland får sin  betydelse vid  datorn när jag bloggar. Kan det  vara ett Bohemiskt förhållningssätt?

Som den här bilden. Den  är lite av en biprodukt av  "jakten på den  franska barnflickans cykelbacke" (se tidigare inlägg).

Jag såg trappan. Den är inte välbekant, för den här vägen tillhör inte mina normala strövmarker. Jag riktade  kameran neråt eftersom trappan går neråt. Jag trodde inte på bilden, men gjorde  pliktskyldigast en exponering. Det kostar ju inget och jag  har lärt  mig att  när jag bloggar är det inte alltid de bilder som jag ser ute vid fotograferingen  som passar i bloggen. Den här blev  mycket riktigt  över. Men den fick en chans till. Jag förstärkte färgerna i bilden och plötsligt såg jag ett sagolandskap. Skulle inte en Pippi  Långstrump eller  en Ronja kunna komma springande här? Eller varför inte snapphanar och Robin  Hood?

Eftersom jag hittade "Ett litet hus vid skogens bryn" under samma kameraströvande får det bli en bild till. Den kan ju  passa i sagotemat.

Fortsatte min "rubbade rytm"-promenad från gårdagsbloggen och hittade fler bilder längs vägen

Undrar vad nu  bloggen skall  handla om  när   "franska barnflicke- mysteriet" förmodligen  är avklarat  för  den här  gången. Bara att  fortsätta att gå och se var  jag hamnar, så kanske det ger sig.

Jag hamnade här  nere igen. I alla fall i bloggen. Det är  nog tyngdlagen  som styr att jag  hamnar här  nere. Eller  kanske minsta motståndets lag. Tänk vad många lagar  man lärt sig och som nu fördunklas i pensionärshjärnan. Ibland  kan  det roa mig att plocka fram någon av dem ur  minnets skrymslen för att se om de fortfarande  betyder något begripligt. Om  de finns kvar.

Det  kan ju förstås också vara så enkelt  som att det är en trevlig promenadväg  här  nere vid vattnet.

Samling vid  pölen. Ute  på hal  is. Vy mot konsthallen. Vårväder. Välj  själv lämplig rubrik.

Så mycket  mer  fågelfotograf än så här, blir  jag nog aldrig.

Bekvämt avstånd till motivet!

Hunden, flickan och morfar.

Det kunde förstås lika gärna vara  en  farfar, jag frågade inte.

Orkade inte till fotofika på förmidddan men kunde ta promenad på eftermiddagen, flunsan har visst rubbat rytmen

Ja, det  är så det känns, jag känner mig som en sengångare som bara  kan loda runt  på förmiddagarna . Att få på sig  kläder och ta 10- minuterspromenaden till stationen och  Uppsalatåget var  en  omöjlighet. Istället tog jag en promenad till  det lokala fiket när det närmade sig lunch, krubbade  lite och pratade  med en av stamgästerna. Ja , kaffe  och kaka också, det var ju fikadags, även om  fotofikat  i  Uppsala säkert redan slutat

För  säkerhets skull hade  jag stoppat lillkameran i  jackfickan, så när  jag fikat,  tänkte  jag ta en kort promenad med den. Den  blev längre. Promenaden alltså, inte  kameran.

Jag sökte mig upp mot  den franska barnflickans cykelbacke och tänkte att jag skulle gå upp för den och studera perspektivet uppifrån.

Så här  ser det ut idag. En  mur av ganska nybyggda hus ligger  där nere. På barnskötersketiden gick  det rak väg ner mot landsvägen, som låg  där husen nu står.

Nu var ju förstås  barnsköterskans backe    bara  ett svepskäl för att gå upp för backen. Det var ett tag sedan jag gick här, det  är inte  lika naturligt att vika av dit  med  en  mur av  hus i vägen, i alla fall inte  med  min strövande stil.

Snabbt såg  det ut så här.

Och då kunde  jag lika gärna fortsätta.

Det är liksom inte en naturlig väg att gå för mig, om jag inte är ute  just för  att  se  hur det ser ut  där  just nu. Det är en typiskt opraktisk omväg.

Bygge på gång? Nya röda baracker på plats.

Jag valde en välkänd väg, för  nu hade  jag  fått igång sengångaren.

Och jag  passerade en stuga i skogens bryn. Ingen tittade ut.

Om den franska barnflikan hade cyklat utan bromsar idag, då hade hon hamnat här

Claes   skrev den här kommentaren  till  mitt förra blogginlägg:

"Utför backen i bakgrunden på första bilden for Mormor och Morfars franska barnflicka ner i full fart på 50-talet och tvärsöver det som då var Landsvägen, skrikande att cykeln inte hade några bromsar. Hon hade aldrig suttit på en svensk cykel där man trampar bakåt för att bromsa och förstod inte hur hon skulle göra :-)
Det gick bra, hon for emellan några bilar på landsvägen utan att skada sig........"

Backen.

Jag beslöt  mig för att återvända till backen för att se vad som skulle kunna hända idag utan bromsar. Då skulle hon komma  ner för den här  backen, och  behöva  klara kurvan

Klarar hon kurvan  är det  bara att rulla vidare...

... in bland de nybyggda husen.