Fortsatt gårdagsdimma i bloggen. Dagens dimma finns utanför fönstret, för att inte tala om dimbildningen i skallen

Dimma eller  dis i bilderna, jag låter det vara osagt, och vilket  det nu än är, så   kan  det påverka  bilderna positivt, när bakgrunden tonar bort så skönt och samtidigt lyfter fram förgrunden.

Kanske kan det  också öka spänningen i bilden genom det  lite spännande diset i bakgrunden.

Även bland de höga husen anas  diset.

Speciellt när husen  tappar färgen  och knappast anas längre.

Då kan det vara skönt att dra på med lite färg på hemvägen.

Någonstans där borta i dimman bor  jag. Hoppas att jag  hittade hem, annars vet jag inte var jag är nu.

Det var skön dimma idag så jag var ju tvungen att ta en promenad. Med kameran förstås. Den lilla.

Så här såg det ut  när  jag tittade ut.

Titt-ut!

Världen verkade försvinna på andra sidan gatan.

Det måste  ju  utforskas.

Ett  Centrum   mest i grått.

Blött i luften  och dämpade färger

Det fjärran dunklet  kommer  nära.

Inte ens  en grann blå buss livar upp särskilt mycket.

En bild ,eller fem bilder, eller det som göms i mörkret.

Jag  tog  en  bild häromdagen,  eller var det häromveckan? Ja förra månaden var det  åtminstone. Så här såg den ut i alla fall, kommen direkt ur kameran i oredigerat raw-format, och nu  försöker jag komma ihåg om och vad och hur  jag tänkte då när jag  fotograferade. Men jag  är också lite nyfiken på vad som döljs i rawfilens mörker

Den oredigerade bilden.

Var det kanske så här jag  tänkte; mörker och ljus och kontrast i färg.

Eller Tänkte jag mig en kontrastrik bild  i svartvitt

Jag tror att jag  dels var intresserad att se om det gick att  göra en vanlig svartvit bild, där jag trollat fram detaljer ur mörkret i ovanstående bild .Bruset fick jag på köpet.

Dels hade  jag nog tänkt mig en färgstark variant med kontrast och konturer.

Eller kanske något annat. Färg både här  och där och lite mindre brus

Fem bilder,  men  samma, fast olika.

Egentligen bara lite testande.

Fyra varianter på vårljus

Helt enkelt fyra bilder, från olika promenader, där jag på ett eller annat sätt sett ljuset som motivet,  eller åtminstone som ett motiv för att ta bilden.

Överblivna men publicerbara bilder som inte fick plats i andra blogginlägg  kan man ju också kalla dem. Jag föredrar ju numera att göra kortare inlägg, inga långa litanior.

Här  är det  alltså ljuset som är  det sammanhållande i  inlägget, ingen berättelse finnes alltså, ingen  röd  tråd annat än ljuset. Sedan kan  man  ju  diskutera om det är vår  på bilderna, eller i  almanackan, men det är en bisak, det är ljusets livgivande kvalitet jag tänker på, livgivande för både bild och fotograf.

Vårljusblänk i parken.

Vårljuskontraster.

Det är ju bara första  mars idag, så om det verkligen är vår vet vi ju inte  än.

I skymningslandet men utan aftonrodnad.

Skymningslandet,  precis som gryningslandet, kan vara en stor tillgång för oss som fotograferar. I alla fall om vi intresserar  oss för ljuset. Det var nog i  svenska fjällen jag upptäckte  ljusets betydelse för bilderna,  en gång för länge sedan, och  sedan med  tiden mer och mer såg ljuset som motivet. Och det gav bättre bilder av fjällen, tyckte jag. Sedan dess har ljuset följt mig (även i den variant  av  ljus som kallas mörker). Upptäckten  var ju ingen nyhet, ljus är en självklar ingrediens i fotograferingens historia, men  ändå var  den egna insikten en  härlig uppenbarelse. Speciellt som insikten kunde överförs till andra motivområden.

Inte ett fjäll i sikte. Men gott om skymning. Känns inte som gatufoto. Stadens själ, kanske?

Det var  flera saker jag  var intresserad av här. Skymningen , det begynnande mörkret ,som gjort att man tänt  lamporna i huset ,   en mörknande  himmel till vänster.  Och händer det inte något  där , en taxibil har  stannat, människor rör sig  i mörkret, nyfikenheten väcks. Samtidigt  är bilden exponerad/framkallad så att gatornas struktur kan  skönjas  i mörkret: asfalt och gatsten.

Eller ska man satsa  på de svartvita kontrasterna?

Små detaljer kan anas i  det mörka, den  nyfikne spanar in i mörkret efter detaljerna , uppe till höger  finns en öppning  mellan husen där den nedgående  solen skickar in sitt ljus.

Det  jag själv är mest fascinerad av är tekniken bakom , kort kan  man beskriva den  som " liten kamera med en massa ISO  som ryms  i fickan".  Fast egentligen är det  vad  jag  kan gör som fascinerar. Jag  har aldrig älskat det där  med mörker, stativ  och långa tider. Det  går liksom  inte ihop  med mitt flanerande, och jag beundrar de  som har tålamodet. De här bilderna är tagna på fri hand med en  liten M4/3-kamera  utan  antiskakfunktion. Det höga ISO:t gör att  jag  kan välja  korta tider där även mina gubbfingrar kan han hålla kameran still.

En mer övertäckt miljö.

Avslutar med  en känd  Stockholmsprofil.

Panasonic GM-5 +Panasonic 14 mm/2.4