Solbränd, ringrositg eller bara en repa i lacken och kanske ett mobilt leverne

En del blogginlägg föds när en rubrik dyker upp i hjärnan och så att säga knyter ihop säcken. Så var det den här gången, när herr Lidner plötsligt dök upp och hjälpte mig.

Den åldrade timmerväggen och den rostiga behållaren fanns redan på plats, men hur skulle jag knyta ihop dem verbalt och motivera deras  närvaro i blogginlägget (och hela inläggets  existens)?

Då kom knäppen (den  Lidnerska ) med  det förlösande ordet solbränd och allt föll på plats. Timret var förstås  solbränt och plåten lika självklart ringrostig.

Plötsligt blev då bilderna en betraktelse  över tingens åldrande och tidens gång och lika plötsligt kunde jag  med en vidlyftig  tolkning knö in ett par bilder till i inlägget. Ren kronologiskt hörde de  hemma där men bara tiden skapar inte alltid ett  berättande skede.

Försiktigt åldrande, en repa i lacken.

Containerfoto. Den bara stod där och väntade på att bli avbildad,

Och en bild till, så är kvartetten fullbordad.

Mobilt leverne eller ett liv  med mobilen...

Fotografen som klev av en buss

Fotografen hade klivit på en buss, som han hade tur att hitta när han kom ner dit  där bussar pläga gå, och som strax skulle gå. Det var inte så många på bussen så det var tydligen ingen bussåkardag. Några klev av redan på första eller andra hållplatsen, på rent gångavstånd, tyckte fotografen som satt kvar på bussen. Ingen mer klev av, busen åkte i sina svängar genom landskapet och så småningom bestämde sig  fotografen för att kliva av och tryckte på den röda knappen. Då upptäckte han att han var enda  passageraren och nu stod han där vid vägkanten på en obestämd plats i det gröna. I fjärran såg han något vitt. Sådana hade han sett förut. Många. De var vanliga där  han bodde en gång i tiden. Han minns en morgon  när en sådan, förklädd till gräddtårta. med marschaller som tårtljus stod utanför grinden.

Nu undrade han om de kunde duga som fotomotiv. Eller så var  han allmänt nyfiken, eller så var  han sugen på en promenad. Han hade ju inte åkt till Säter, så något skoj skulle han väl ha.

Alltså gick han dit. Och tog en bild eller två.. .

Tolkade motivet så här...

... och så här.

Han tassade vidare, bitvis försiktigt, det hade ju regnat  rejält och var blött och småsankt här och där, och han hade inte skott sig för  sådana marker utan för mer urbana promenader, men här höll sig  Urban borta.

Han hittade en gångväg  som krökte sig runt  en  gammal stenmur och vilda argsinta buskage, sådana där med taggarna utåt. Så småningom skymtade  han ett gammalt hus därinne.

Underexponerad och svartvit för att tämja det vilda solljuset.

Men den gamla uthusdörren var vackrare tyckte jag,  (för det är förstås jag som gömt mig bakom "fotografen" och han".)

Så var det med det, och mer var det inte just nu.

inte så många ute i ottan

Det var söndag morgon, dagen efter det stora regnet då fotografen och pizzan höll på att blåsa bort.

Men det fanns de som skyndade på sina steg.

Färgerna var fina efter regnet.

Någon körde för säkerhets skull med paraply fast regnet var över.

Senare på dagen hamnade fotografen här.

Det  kanske är en annan historia, om det ens är en historia, historieberättaren har inte bestämt sig än.

En skön morgonpromenad efter det stora regnvädret

I går regnade det  rejält, regnade och blåste. Jag gick ut och köpte en pizza i går kväll i den närbelägna pizzerian och  på hemvägen fick jag hålla i kartongen rejält, för att den inte skulle flyga iväg.  Lyckligtvis är jag så pass tung att det  inte var någon risk att både  jag och pizzan skulle fara  iväg även om det kändes så ibland.  Och tur att jag tog stövlar på mig, det forsade om fötterna.

I morse kändes luften ren och skön och sval så jag tog en morgonpromenad före frukost för att se vad regnet ställt till med.

Det hade blivit skräpigt  här och där

Det är ganska folktomt en söndag morgon  före klockan sju.

Ett vitt skimmer av vattendroppar kunde anas i gräset.

Man kunde snubbla på rester från lördagens aktiviteter.

Vackrare var att titta på bladens droppsamlingar.

Och alldeles ensam var jag inte

Regntvättade stenar får vackrare färger.

Ja , det här var bara början på promenaden, kanske fortsätter den...

Turister(?) på stan, häromdan. Halvklassiska bilder?

Jag har nog tagit för många promenader den senaste tiden, jag kan inte riktigt hålla isär dem, men egentligen är det väl ointressant vilken dag det var jag tog den här bilden, och de andra i inlägget, när de bara är lösryckta bilder från en slingrande vandring i staden.

Tecken på turism syntes både här och där. Jag själv smälte  kanske in i den bilden, med kamera  på magen och ryggsäck  där bak. Jag körde lite halvklassiskt, modern digitalkamera med gammalt manuellt objektiv. En kombination som väcker nyfikenhet ibland. Lite då och då  kommer en äldre herre fram och undrar över utrustningen, och  trevligt litet samtal öppnas.

Ovisst är att veta var turister sitta på stadens bänkar (Parafras av Eddan).

Det här kan väl också räknas som en turistbild.

Svart  på vitt att solen sken.

En kajplatsstudie. Något rörig.  Än värre i svartvitt.

För den som inte känner igen sin stad, kan jag säga att bilden är vänd horisontellt. Tvärtom var den än mer svårläst. Men jag gillar den på något sätt. Dags för "kill your darlings"?

En helt annan turistanknytning, kanske ändå en turistbild.

Vid  närmare eftertanke, kommer jag på att bilderna är från  den dag AC/DC spelade på Friends arena.

coch här har regnet börjat.