Det här var väl en onödig dag

Ja det känns så.

En onödig dag.

En trött dag.

Alldeles utan behag.

Orkade inte ta några tag.

Orken var helt borta  i ett slag.

Som bortflugen.

Försökte  ta en  promenad, men det var tunggånget. Och så kom regnet. Då vände jag, fast jag knappt börjat gå. "Tänk på vilodagen, så att du helgar den", men omedvetet?

Då är det skönt att  ha någonstans att vila

Snutgnällt. (hoppas jag)

Bilderna från en tidigare  dag, det blev förstås inga idag.

I kommunens utmarker

I går ville jag ta en promenad med kameran, men inte i den absoluta närheten, utan kanske i okända marker med SL:s hjälp. Det är ju ingen mening med ett månadskort om man inte använder det. Men vart skulle jag åka? Jag bestämde mig för den slumpmässiga metoden, gick ner till busstorget och klev på första bussen som kom. Smedstorp stod det på destinationsskylten och det hade jag inte en aning  om var det låg, så det  lät lovande. Kanske en chans att gå vilse! Men jag lyckades inte den här gången heller.

Till slut var jag ensam i bussen och klev av före sluthållplatsen, så jag  är fortfarande ovetande om vad Smedstorp är. Däremot hittade jag en ärrad  och åldrad väg. Efter lite tankearbete insåg jag att det var en väg där jag både  kört och färdats en gång i tiden. Nostalgi? Kanske.

Så återstod bara att hitta några motiv, jag hade ju kameran med mig och utan motiv blir promenaden lite tråkig om man inte har annat sällskap.

Jag hittade en sandhög. Det fick duga. Påminner ju lite om  att fotografera berg och höga fjäll, så det får bli ett substitut för det. Samma linjespel men utan anmarscher, vad och  knott.

Pliktskyldigast tog jag också en bild av den lokala floran. Någon fauna minns jag inte att jag upptäckte.

Kanske  kan det duga med svartvitt också, för de här motiven, det är ju mycket form det handlar om. Och man behöver inte fundera så mycket på kornet i bilderna, det sköter sandkornen själva.

Jodå, jag har återanvänt en av de ovanstående bilderna, men vänt på den, så att ingen ska kunna upptäcka det.

Efter all grus och sten får det bli en mjukare avslutning.

Också den i svartvitt. Tyckte den passade så. Kan inte förklara varför, men tycker inte heller att det behöver förklaras. Bara en känsla att så ska det vara.

Hjälp! Åt Vilket håll?

Bäst att fly

Eller ska jag springa  åt andra hållet

Tror jag springer  hitåt  i alla fall!

En liten betraktelse över hur  man ska vända bilden. (För det är i grunden samma råfil.).

Pojken skulle mata änderna och så kom svanattacken.

En bild till, för att få lite variation.

Tillbakablick, och tankar, text, ord och bild.

Jag gjorde en tillbakablick häromdagen  på min tid på Fotosidan. Tillbakablickar kanske är sådant som tillhör åldrandet, eller så beror det på att jag är en inbiten nostalgiker. Inte så att  jag  nödvändigtvis tycker att "det var bättre förr", för det var det ofta inte, men då och då. Och allt filtreras ju av det egna glömskefiltret.

Jag upptäckte att jag varit Fotoside-medlem i tolv år, och mitt medlemsnummer tyder på att det fanns knappt tvåtusen medlemmar då. Jag upptäckte också att jag bloggat i sju år, vilket förvånade mig mer. Trodde inte det var så länge, men under den tiden har jag skräpat ner cyberrymden  med många inlägg. Samtidigt har bloggen fungerat som en livlina i perioder med många mörka stunder. Men framförallt har inläggen ändrat karaktär  från tid till annan.

I början var inläggen väldigt välformulerade och genomtänkta, de andades på något sätt en längtan efter att få uttrycka och formulera mig i skrift.

En lång tid var formatet  "dagens bilder på väg till och från jobbet", med beledsagande text. Från början var det en utmaning, att se om det var möjligt, inte  minst när höstrusk och vintermörk tog vid. Det gick. Och sedan blev det en glädje när jag såg att det var möjligt. Ibland blev det ett motgift mot mörkret, främst det inre.

På senare tid  har  mina inlägg  degenererats, det har bara blivit strödda bilder, med spartanska , pliktskyldiga kommentarer, men utan den där riktiga skrivglädjen. Bilder mest för att hålla igång, text för att motionera hjärnan, men utan det genuina engagemanget  i skrivandet. Lite har ju det präglats av min demensdiagnos, som gjort att mitt fokus varit andra omställningar i vardagen, och nya rutiner som tar  tid och kraft (mental). Lite bevärande när jag bloggar är att fingrarna  envisas med att trycka på fel tangenter så orden blir lite konstiga, om jag inte ser upp noga.

Eftersom jag var ute och gick i går blev det ett par bilder i inlägget också. De har nog inget  med texten att göra.  Jag tror det kommer fler. De ser lyckade ut, men de behöver också sin text. Och jag behöver skriva.

Hemresa, avsked och samtal

Dags att åka hem till Bergen.  Jag följde  med till Arlanda.

Så här glad är man när  man checkat in.

I väntan på flyget fikade vi. Och snackade förstås.

Min latte, dotterns cappuccino och ett paket svenskt knäckebröd som handbagage.

Sambon sippade på något fruktigare.

Tack för den här gången.