Söker mig fram i mitt bloggande

Jag märkte idag när jag tog  min dagliga terapipromenad med tillhörande terapifotograferande att jag frigjort  mig  från följetongstänket. Jag funderade inte längre på hur jag skulle få ihop en berättelse, hade inte det som ett malande mantra i skallen hela tiden, medan jag gick.

Det var skönt. Jag stannade och  tog en fika.

Kaffe med macka och en halv morgontidning.

Jag bestämde  mig för bilder  med mättade färger i paritet  med mina vårkänslor.

Jag gick där jag aldrig gått förut (och har jag det har jag glömt bort det sedan förra seklet) och jag visste inte om jag skulle  hitta en väg ut  på andra sidan och var jag i så fall skulle hamna. Fri och obunden som en liten gosse på nyfiket äventyr.

Plötsligt!

Jag kände  igen mig! De där husen hade jag sett förut, men för länge sedan och  från andra hållet.

En färgrik bild till, något annat var inte att tänka på.

Där fanns en kyrka  som jag inte visste fanns. Ännu en svart fläck i min världsbild  fylldes med innehåll.

Jag kände igen kyrkan och ett hus i omgivningen, men det tror jag beror på att jag sett dem i en blogg på FS. Eller möjligen  Fejan. Det gick att ta  en färgstark bild där med.

Andra sorts färger.

En sådan där vansinnig Janolof-bild med alldeles för mycket i (om man nu inte gillar sådana). Lite som ett statiskt kalejdoskop.

Ett slut behövs också, så det blir en slutbild också.

Och skönast av allt (förutom våren då) var att jag kände mig fri från följetongssyndromet, även om nu dessa bilder råkade hamna i kronologisk ordning. Det var enklast så men inget tvång.

Plötsligt känns det som vore jag i ett fotografiskt vakuum

Vakuum var det första ordet jag fann för känslan, men vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Ett tomrum på något sätt när jag lämnat "följetongandet", fotograferandet för att kunna fylla bloggen med bild och text,  där promenerandet och bilderna gav mig inspirationen till text och innehåll, även om orden ibland var viktigare än innehållet. Att forma orden var ett behov, kanske för att orden, de talade och de skrivna  varit mina verktyg på ett eller annat sätt hela mitt yrkesliv.

Men nu, häromdagen kändes det bara  som ett tvång  att följetonga!

Men promenerar gör jag

Och tar bilder gör jag

Men sen då?

Det får väl visa sig vad det blir.

Det kanske blir lite rörigt ett tag.

Bilderna tagna igår.

Kan det här vara vår? Så olika? Och en selfie igen!!

Det är inte så enkelt det  här, att överge följetongsmodellen, men samtidigt är det enklare.  Följetongsmaneret gör strukturen och urvalet enklare, det är ju bara  att vara  kronologisk. Men det blev tråkigt i längden.  Och tidsödande. Hur ska jag hitta en ny form som jag trivs  med. Bara att rafsa ihop några bilder och likaledes rafsa ihop några ord och så röra om i grytan? Precis sopp att laga en soppa? Måste det vara fina kryddor också, eller duger det  med vanlig vardagssoppa.

Jag var ute och gick i  dag med . Här bland annat.

En vårväg?

En banal vårbild.

Tulpan och maskros. Också vårblommor.

Våren kan se ut på olika sätt, beroende på vem  som ser den.

Och jag misstänker att mina blogginlägg kommer att se lite olika ut...

En selfie igen?

Ja, man  kan ju alltid vara lite oskyldigt egotrippad, eller så gäller det att hänga med.

Är det så här våren ser ut?

Jag har ju antytt att  mina blogginlägg kommer att se annorlunda ut. Hur vet jag inte än, men de långa följetongerna  är slut. För ett tag i alla fall. Hoppas jag inte faller i fällan igen.

Att följetongerna är slut innebär inte att promenaderna  är slut och det innebär inte att kameran får stanna hemma, så bilder lär det bli. En del nyttjar alkohol,  andra kör med tobak, själv är jag beroende av kameran och bloggen, förhoppningsvis ett lindrigare  missbruk.

Vårvindar friska  i koloniområdets odlingslott.

.

Traditionellt vårtecken

.

Urbant vårtecken?

Och så har jag uppdaterat  profilbilden en gång till.

Soffan

Den här soffan stötte jag på för några veckor sedan, en dag när det plötsligt började regna.

Den verkade inte bry sig om att den blev blöt. Ingen annan heller brydde sig.

Undrar varför den stod där. När jag såg den kunde jag inte låta bli att tänka på Horst Wackerbarth med sin röda soffa, som han fotograferade både här och där.