Bilden och berättelsen, kanske en omläggning av kursen

Jag har ju en längre tid haft haft mina mer eller mindre långa promenader som basen  för mitt fotograferande och därmed också för mitt bloggande. Som små följetonger  har det blivit. Det har  varit min huvudsakliga stil på fotosidan i flera år och en bedrövlig  massa blogginlägg  har det  blivit. Ibland har det funnits en berättelse i inläggen, ibland  har jag  krystat ihop en.

Men  igår var det plötsligt slut, kände jag där jag satt och skulle skriva ett blogginlägg. Inspirationen  var borta och utan den går det inte. Det var som när jag för drygt två år bestämt mig för att sluta jobba i förtid och gick in till min professor för att berätta om det och han frågade mig: varför då?

Mitt spontana svar, varifrån det kom vet jag inte : Det är inte roligt längre!

Nä, det har du rätt i , då kan man inte jobba ,blev hans lika spontana svar, och vi förstod varandra till fullo. Lika tydligt var det igår när  jag skulle börja blogga: Ingen ny  berättelse med med bilder och framkrystade ord!

Vad blev det då istället för blogg?

Det blev en ny profilbild, både här och på Facebook

En selfie

Utan selfiepinne, bara långa armar

.

Bilden och berättelsen

Det var den här bilden (och några till) som som fick mig att tänka om, eller kanske återupptäcka berättelsen i bilden, till skillnad från berättelse med bilder. Den här är tagen i slutet av en redan välbloggad promenad och när jag skulle skriva det avslutande inlägget var det något som stoppade mig när det tog emot: Lägg av Jan-Olof! Så det blev inget inlägg, det blev det  här inlägget i stället.

Vad månde bliva, jag väntar  med spänning på fortsättningen!

Gata Regerings, hårt och smalt ljus och betydligt blåare på slutet.

 Korsade Regeringsgatan för att komma vidare på min färd.

Men jag gick vidare i motljuset längs ett betydligt smalare stråk.

Men stråket vidgades i takt med att jag travade ner för  trapporna

Och det fläckiga ljuset från andra sidan åsen  fanns tydligen på den här sidan  också.

Aftonljuset sken så vackert på husen.

Men jag sökte mig hemåt.

Ljuset regerar somliga dagar och igår var det vårljus.

Eftersom dagen var  vårljus var det nog en vårpromenad jag var ute på, fast det egentligen var en rejäl fotografisk omväg hem som jag var ute på. Jag har  upptäckt att promenaderna blir länge, både i tid och väg, om jag  har kameran med mig. Den är både en nöjesmaskin och tidsslukare. Dessutom kan man ju ta bilder med den. 

Här får  man väl säga  att jag  i högsta grad är på litterär mark, alldeles utanför bildkanten står Hjalmar Söderberg staty och av den framtittande  skylten kan vi ana att Kungliga Någonting ligger nära. Skylten är en sådan där liten krydda som jag gärna får med i bilderna, och ibland lyckas det.

Här tyckte jag att ljuset krävde den bildmässiga förenkling som svartvitt  kan ge. Både  starka färger och stora kontraster gav ett slagsmål  om uppmärksamheten i bilden som jag inte gillade.

Här var det förstås "glöden" kring damen väskhandtag som lockade.

.

Men varför prata sönder bilderna, när ni kan se själva: Prickigt ljus.

Ingågen till Brunkebergstunneln, men jag tog trapporna.

Ljuset byter karaktär och runt hörnet där uppe har många svängt sina lurviga...

.

En yngling klättrade uppåt på sin bräda. Fort och smidigt gick det.

Halva priset, kanske köpa något.

Till slut var jag uppe på åsens krön.

Det går faktiskt att fotografera  även  i andra stadsdelar än på Södermalm.

Gick genom en park igår och ljuset det var hårt

Jag var vårtrött, för mycket sol? Hade varit hos min gamla mor som bara sover.

Det kändes motivlöst och oinspirerat där jag gick.

Det enda jag  såg, värt att fotografera, var ljuset.

Svart och vitt och kontraster var det jag såg.

En rejäl solkatt bländade mig.

Var det kanske bara en  liten bekräftelse av tesen "det går inte att fota på Östermalm", som en del förfäktar? Nu var jag ändå bara i utkanten.  Nä, jag skyller nog på ljuset och oinspirerad trötthet.

Hemmavid och kortpromenad och favoritmotiv

Om jag ska ta en kortare promenad med kamera härhemma är möjligheterna  begränsade av motorvägar, trafikleder och järnväg, som styr var  jag kan gå och av tråkiga motivfattiga villaområden. Det har  lett till att det är några få vägar jag använder när jag går, favoritvägar med favoritmotiv. Och en sådan gick jag igår.

Jag hamnar lätt vid det här huset som ligger så fint och samsas med den lilla kullen.

Den här gången närmade jag mig  från  en annan vinkel än jag brukar och då blev ju bilden lite annorlunda.  Men ljus, årstid och väder gör  ändå motivet ganska varierat.

.

Kullen är lite sliten av vinterns pulkaåkande  och andra lekar.

I förgrunden syns resterna av nya rördragningar och rörbyten. I vintras var här ett stort dike och mycket lera.

Kanske ett nytt favoritmotiv? Det vet jag inte än, husen är ganska nya än så länge. Här finns ju inga sköna terrängformer som vid det förra huset. De får kanske bygga ett favoritskap på färg och geometri istället.

Tyckte det var lite roligt med färganpassningen mellan träden och husen.

Kanske ett nytt sätt att fota hus på?

Jag gick vidare.

Också ett nytt motiv.

Det bästa konstverket

Före ombyggnaden av gångtunneln var det här hörnet spännande ur fotosynpunkt, men också lite mörkt och ruggigt i höstmörkret..

Men nu fanns det ju en uppmaning på affischen, så då var det väl bara att göra som  man blev tillsagd.

Bästa konstverket? Nja.