Skogis och andra bleknande minnen.

En gång i tiden var jag på fest i det här huset efter en Skogis-kavle. Då härskade Skogshögskolan här, men några år senare flyttade den norrut, till skogarna. Nu har universitetets psykologer tagit över.

Några träd lämnade de kvar i flytten.

Det är inte bara på Skogis förändringens vindar har blåst. I Kräftriket har veterinärerna  ersatts av bla.  matematiker  och experter på östasiatiska språk.

Med tiden bleknar minnena.

Förändringens  vindar blåser.

Men det är ju bra att de gamla fina byggnaderna återanvänds.

del 2

En som inte bryr sig.

Det gör inte trädet heller.

Kanske ett ovanligt perspektiv  på Wennergren Center.

.

Sträcker ut en arm för att känna på badvattnet?

.

Ljuset -- den eviga skönheten.

Fortsatt gårdagspromenad, nu i färg med ljus och hus och vår.

Jag går vidare och det gör någon i bilden också. Gräset grönskar och tidiga blommor får färg.

Det ser nästan ut som en hel flock på marsch tycker jag.

.

Hus och  hus, men olika

.

Och det fina vårljuset igen.

Fångat med två olika exponeringar och färger.

Vitsippor är ett gammalt uttjatat vårtecken, kanske kan man  pigga upp det med en slingrig  gren.

En svartit kvintett får bli ett preludium till dagens promenad.

Jag klev av bussen och såg ett torn sticka upp.

Jag såg en bil svänga förbi.

Jag såg något smalspårigt.

Jag såg växtlighet.

Jag såg vatten

Uppför, däruppe, utsikter, nerför och ett slut.

Jag gick upp för backen. Kan inte minnas jag gjort det  förut. Tog hellre en omväg runt på den tiden jag rörde mig i trakterna.

Utsikten var fin, man såg  ända till  Sibirien.

Till vänster det gamla studenthemmet, är det fortfarande  så? Till höger under kranen syns Kth:s klocktorn

Sibirien? Ja, när det här området bebyggdes i början på förra seklet lång det så långt bort att det var som att bli förvisad till  Sibirien  att flytta hit. Nu är det ganska  centralt. Sibirien och det närliggande träsket minns jag från Martin Birck. Det var  en av böckerna som var obligatorisk i skolan. Tänk det är femtio år sedan. och Sibirien och Träsket  är nog det enda jag minns.

.

Vanadislunden.

Några uppstickare.

Vanadis själv står där och spanar mot aftonsolen. Det har hon gjort i 60 år nu.

Vanadis är kanske mer känd som Freja  eller Fröja i svenskt språkbruk, fruktbarhetsgudinna och valkyriornas ledare. Jag bor ju på Frejavägen, undrar om det är valkyrior som brukar gå förbi på gatan utanför häcken. Man kanske ska  akta sig

En annan väg upp. Där gick jag ner.

Och då såg jag en flickskola. Fast det är det nog inte längre, det är  en avskaffad skolform.

.

Hon hade  tio hundar. En av dem skällde våldsamt på mig. En valp som var ute första gången på promenad. Han hade brorsan med sig att ty sig till när det blev för läskigt.

Träffade på dem en gång till lite senare.

Det blev sista bilden. Batteriet tomt. Hade jag glömt  att ladda?

Vandrar vidare och lämnar hörnen bakom mig för ljus och fika

Uppför den här trappan kanske jag skulle gå någon gång.

I stället gick jag här och fångade ljuset.

Någonstans i stadens vindlingar.

Där kanske aldrig förr jag gått.

Men där ljuset leker på väggarna.

Men så småningom behövdes fika.

Jag hörde dialogen flöda på franska, men vid "mördarsnigel" tröt glosorna.

Samtalet vid grannbordet flöt däremot på svenska.

Sedan kunde jag gå vidare...

Vart då?

.