Det var en dag med diffust ljus

Jag gick mestadels ensam där jag gick, inga andra flanörer syntes till. Kanske var det arbetsdag, kanske var det söndagsmorgon, kanske var det skidor på TV, vad  vet jag, jag gick där jag gick och grunnade på det besvärliga ljuset, diffust och motljus på en gång, nästan inga kontraster alls, och jag som nyss blivit bortskämd med den magnifika solnedgången över Riddarfjärden och  Södermalm.

Hur diametralt olika kan det inte bli och hur olika måste man inte söka ljuset, motiven och bilderna. Dessutom hade jag bytt  miljö. Det var bara att försöka programmera om bildseendet  i skallen.

.

Jag befann mig på Järvafältet, grönområdet  som en gång i tiden var militärt övningsområde, men nu är en grön lunga i storstadens närhet, en hotad sådan när storstaden växer. Där jag står när jag tar bilden har jag en gång i tiden sprungit förbi med full stridspackning när vi skulle springa två mil på tid.

Kan man ana att det går en 6-filig motorväg mellan mig och den röda byggnaden på höjden.

Byggnaden och kraftledningsstolpen var två av de ingredienser som räddade bilden i gråvädret, när inte grönytorna var tillräckligt photogénique i sig själva.

Tittade jag åt andra hållet, ändrades vyn raskt.

Ännu mer lär vyn ändras när den nya förbifarten förbi Stockholm börjar byggas. Det är här som avgreningen ska ske om jag fattat saken rätt.

På ungefär samma plats (var tvungen att hoppa över ett dike först) sänkte jag kameran neråt för att hitta ännu en bild av gräsytan.

Det gick an att fotografera gräset ihop med andra rekvisita: lador, kraftledningar, is och andra förskönande (?) objekt.  Men knappast solo.

Här hade jag fyra bilder till från samma promenad, men beslöt att dela upp inlägget på två. Det kommer alltså en del två (tror jag om jag hittar orden).

Varför då? Jag gillar helt enkelt  inte för långa inlägg som inte lyckas hålla intresset uppe hos vare sig skribent eller läsare, och här händer det ju egentligen ingenting. Det blir en annan sak när det finns en  verklig berättelse som håller ihop. Sådana följetonger har jag också gjort.

.

Det fanns ett före också, i går, på vägen dit

... och före handlar inte om skidåkning, även om det var det stora intresset  för många i går, utan om tid på dagen. Jag var på väg till konstutställningen i förra blogginlägget.

Matta färger i fjärran, men så var vädret och det utnyttjade jag.

.

För att veta vart jag skulle gå tog jag en bild av mitt mål, byggnaderna däruppe på höjden ovan vattnet.

Men vad hade bilden blivit utan den vita figuren?  Som ett i  utan pricken över?

Det pågår arbeten här, så tydligen får inte änderna gå var som helst.

Men kan de verkligen läsa?

Inte bara änderna flockas här.

Herrarna på bryggan fungerar bra i svartvitt också. Det var nog faktiskt  så jag tänkte när jag tog bilden. Om jag kommer ihåg rätt. Om det överhuvud har någon betydelse.

Men det var inte bara äldre herrar och änder som var ute och gick.

Bilden är spegelvänd, för annars såg den inte klok ut. Och färgerna ville jag ha kvar, för att inte  tappa stämningen i bakgrunden.

Precis som här, det är ju en färgbild mer än ett motiv i den här framtoningen.

Men jag snubblade på andra, ypperliga svartvitmotiv

En bild där färgerna inte får inkräkta på formernas uttryck och det skuggfria ljuset behåller motivets karaktär och känsla, som fotografen upplevde det (även om en del av känslan framkallats i efterhand).

Samma sak här, form men inte färg. (och förhoppningsvis känsla).

När jag tar en bild som denna kan jag, i alla fall i efterhand, sakna ett större format, men inser snabbt att en större kamera (och tillhörande stativ)  skulle ta bort glädjen med fotograferandet. Efterarbetet i form av bloggandet och formandet skänker mig  mycket större nöje och tillfredsställelse. Oftast ser jag ju blogginlägget som slutprodukten och sällan den enstaka bilden. Möjligen skulle jag se det  annorlunda om jag började skriva ut bilder, men där befinner jag mig inte. Inte än i alla fall.

Jag har ju redan bloggat lite om utställningen och vernissagen och där finns den prydliga en face-bilden i färg, men här kommer en svartvit variant ur annan lite isigare vinkel.

Halt var det.

.

Nöj er inte med denna svartvita variant, gå dit och se den i färg. Det är den och de andra bilderna värda.

.

Hamnade på vernissage idag.

HÄR HAMNADE JAG...EDSVIKS KONSTHALL

Hamnade och hamnade, jag gick dit för att jag visste att det var.

.

Några interiörbilder blev det. Visar ett litet urval.

.

Herrarna diskuterade konstverket på golvet.

.

.

Studerar sina egna verk.

Väl värt ett besök.

Tittade även in i grannhuset.

Missar man öppettiderna får man nöja sig med vad som finns utomhus.

Dagens konstiga vägar som jag hamnade på

Jag kände mig trött idag efter de senaste dagarnas promenerande så jag tänkte stanna hemma och ta det lugnt, men blev så trött av det så jag bestämde mig för att gå ut och ta en promenad i stället. Alltså travade jag iväg lite på måfå utan mål och gick dit näsan pekade, tills jag fann en spännande avstickare från den  asfalterade gångbanan.

Spännande som gångväg eller spännande som fotomotiv? Kanske bara en liten godbit att mata den hungriga bloggen med?

När spängerna tog slut var en väg röjd  och upptrampad

Sedan hamnade jag på is som var halare än den såg ut

.

Passerade risiga staket...

...och flagnande färg

Trampade vidare på nedtrampad snö.

Men till slut kunde jag ana att det fanns en väg därborta.

Om det fanns  några bilder längs vägen återstå att se.

Var verkligen vägen till vattnet vacker vardagsvandring?

Vägarna växlar  och tiden gör språng i min blogg, även bakåt  i tiden. Oftast blir inte sprången i rummet så långa eftersom jag rör mig mest till fots, när jag inte fuskar och tar en transportsträcka med SL

Och nu tar jag ett kort hopp i tiden, till början av veckan, till då när  promenaden växte när  jag plötsligt drogs till silhuetten uppe på berget

Silhuetten växte när jag gick upp för backen.

Ibland bara anade man en koloss  mellan träden.

Berget hade sina demoner.

Vakande lurade de här och där.

Det var visst en rejäl vattentunna däruppe.

Utsikten var fin och vidsträckt.

 Jag hade endast vidvinkel med mig, den här avstickaren var helt oplanerad, så utsiktsbilder blev det inga, bara en bild på nyponen. Men i fjärran  kan Edsviken anas.

Mulet var det mest, men på vägen ner tittade solen fram.