När solen gick ner på Söder snålade den inte på färgen

Med solen i ryggen på Hornsgatspuckeln.

Om jag tittade åt andra hållet såg det ut så här.

På  Brännkyrkagatan upplevde jag och kameran det här skådespelet.

Jag sökte mig ut på Mariabergets kant och tittade ut över Mälarens vatten.

Undrar  om de blev bländade  på Kungsholmen

Ett bra slut på en bra tur med kameran.

...så det  var bra att jag åkte in till staden för att fika.

Tack för det Bengan!

Kunde det bli annat än silhuetter i gårdagens hemska motljus?

Att fotografera Högalidskyrkan från Tegelbacken, kan det vara vettigt det?

Jag struntade i vad som var vettigt, är kameran med ska man väl fotografera, om det är vad man tänkt sig. Och det hade jag. Tänkt fotografera alltså. Hade försett mig med rejält  med tid på väg till fiket (eller var det på väg till fikat) för fotografiska excesser.

Ett sätt att hantera motljuset är ju att fega ur och rikta kameran åt ett annat håll.

Man kan förstås också undvika motljuset genom att gå med solen i ryggen, men jag avstod från det, för då hade jag behövt gå baklänges för att komma rätt. Eller gå ett varv runt jorden, men då hade nog kaffet kallnat innan jag kom fram.

Jag beslöt att ge motljuset en chans och gav mig på en förenklad bild  av Söder.

Men jag försökte också med andra varianter. Trots molnen var ljuset besvärligt ibland för både fotograf och kamera och båda ville helst blunda och putsa glasögonen, men hade glömt putsduken hemma.

Men då kan man ju vrida på huvud och kamera en gång till så hittar  man bilder.

Vågade mig  på att ta en bild, trots att det är ett av Stockholms mest sönderfotograferade områden.

Man kan ju också välja hörn ditt ljuset bara når indirekt och ta sina bilder där.

Eftersom objektivet som satt på kameran var ett Hexanon, roade det mig att roa mig med att ta en bild med hexagonalt mönster.

.

Vid Mälarens blå vatten.

Här kan vi pusta en stund  och snegla upp mot Ivar Lo:s trakter.

Föga anade jag att jag skulle stå där uppe ett par timmar senare, nyfikad och nöjd, och titta på solens sista strålar för dagen

Hexanon 52 mm/1.8 +slitvargen Olympus OM-D.

Från Nils till Bengt, eller hur jag kämpade mig fram genom motljuset med en gammal glasklump.

När jag klivit ut på gatan framför stationen stod  Nils där , troget på sin post i all ombyggnadsröran.

Han borde inte ha något problem med att hålla rätt på tiden.

Både järnvägstid och posttid inom synhåll.

Själv skulle jag försöka ta  några bilder längs vägen tänkte jag.

För att inte göra det allt  för enkelt för mig tog jag bara med mig ett objektiv, en gammal (nåja, 70-talet) manuell glugg.

Föga anade jag när jag åkte hemifrån att jag skulle få kämpa mot motljuset.

Fast, tittade jag snett åt sidan var ju inte motljuset motljus längre och då gick det bättre.

Det var hit jag skulle, till Maria.

Mittemot  kyrkan ligger fiket.

Och där fanns Bengt. Bengan alltså

Det blev inte bara en betraktelse över ljuset igår, det blev en lång promenad också

Den långa promenaden, som var helt oavsiktlig, utan bara blev när jag väl börjat gå och märkte hur oemotståndligt  det var att gå, förde mig till delvis nya fotovinklar, även om jag varit nära dem förut.

Så jag tog  några bilder. De blev svartvita när jag kom hem.

.

Jag sneddade över de vita gräsytorna, en blandning av blöt snö, glansis och vatten och lyckades undgå att bli blöt. Motoriken börjar återvända.

Det fanns de som valde att gå den raka bekväma vägen.

Jag tittade in i de stora byggnaderna på höjden och där pågick hängning.

I alla fall förberedde de sig. Det  är vernissage på lördag.

Få se, jag fick ju en inbjudan till vernissagen, så här kommer lite gratisreklam:

Friendship III 28 februari - 15 mars

Sedan fortsatte promenaden mot ett berg i fjärran...

En ljus dag? Eller en dag med ljus?

Jag visste ju inte vad som skulle hända när jag gick hemifrån (som om jag brukar veta det? Jag går iväg  och ser vad som händer). Det är ju det som är så spännande med att gå iväg, och med en kamera i en ficka och ett SL-kort i den andra, är man välförsedd för äventyr. Nästan i alla fall. Kanske behövs en grindslant  också.

När jag tagit första bilden började jag fundera, tar jag bilden för motivet eller är det ljuset jag vill fånga.

Men hur fotograferar man ljuset, förmodligen indirekt på något sätt.

Kanske  ta ljusa bilder så omvärlden ter sig lika ljus som jag kände mig inombords.

Kanske ta bilder, vita som snö.

Eller visa upp betongen från sin ljusa sida.

Det visade sig efter en stund vad det blev. Inte vad jag väntat mig.

Nu blir det en paus i bloggandet, för jag tänker titta på "Vem vet mest" för att se om jag är något ljushuvud. På återseende!