Det blev visst en morgon även denna morgon även om den var trött.

Den tog lite tid på sig att vakna.

Men så kom den igång.

Och spred sitt ljus

Men fotografen är fortfarande trött. Han sov dåligt i natt. Orden tryter. Dags för kaffe kanske.  Eller är det insikterna som börjar sprida sig i kroppen?

Betong, ett träd, Christo, lite färg och ett slut. gamla gårdagsbilder. Räcker det en måndag?

.

Räcker till vad? Tja, till ett blogginlägg förstås. Dessutom blåste det idag.

Först lite betongpoesi eller vad det ska kallas.

Men det är nog inte poesi, det är nog mer prosaiskt. Betongprosa? Det ständiga upprepandet av samma motiv, samma vy, samma perspektiv, men ändå inte, för det är alltid lite olika , lite annorlunda, växlar ständigt. Vad ser jag då? Formerna är väl det som fångar blicken, formerna och ljuset.  Och känslan förstås, den oförklarliga, den obeskrivbara, den som bara finns där, framför mig, i sökaren, i bilden, i verkligheten flyktig. Men ibland är det omöjligt.

Trädet, det står där, jag såg det, jag gick förbi, det blev en bild.

Jag kommer säkert att gå förbi igen, men då kanske det inte finns någon bild där.

Christo?

Jag kan inte undgå att associera när jag ser de här nutida förhängena vid byggnadsplatserna.

Gardiner, draperier, förhängen, tyll, gömda spännande hemligheter som bara fantasin kan ana.

Och helt krasst: fotomotiv.

Men allt har ju ett slut, kanske plötsligt, kanske verkligt, kanske inbillat, något flyktigt som bara kan anas, anas i en hastig flykt.

Håll i hatten! Jag hör hur det blåser därute.

Någon föreslog mig att ta på långkalsingar om jag skulle promenera i går, men jag valde stövlar

Det var  mer ändamålsenligt tyckte  jag. Stövlar alltså.

Och så tog jag med en kamera, det var också ändamålsenligt.

Den kunde ta bilder.

Himlen speglades himla fint i vattenpölen på asfalten och då var det himla bra med stövlar istället för långkalsonger.

Men det var inte bara  pölar, det fanns vårsol  också.

Himla fint med sol!

Men sedan hitta jag en förfrusen  snubbe

Stackars, stackars gubbe.

Men polarn verkade inte bry sig.

.

Restavfall från bandy och professorns hus, kanske även någon vy och ännu flera hus

Inte bara restavfall utan även rester från igår, som inte hann bli uppbloggade då, men kanske är smakliga även idag. Bilder kan ju ha en viss hållbarhet och surnar inte på en gång och kanske betraktaren kan ha tålamod med det utan att surna.

Så för er som inte kommer ihåg, så här såg det ut i går. Minns ni det?

Solen sken på nummer 32 kan jag se i alla fall.

Och gräsmattorna var gröna  som gräs, de var de inte idag.

Utanför  idrottsplatsen syntes all snö som inte behövdes på bandyplanen

Och när jag tagit mig upp på Brunkebergsåsen och ner igen såg jag att professorns hus blivit synligt igen när en massa byggbråte försvunnit.

Så var det igår

när det såg ut som vår.

På morgonen den tredje dagen börjar insikterna trilla in

...

... men jag börjar dagen med att hämta morgontidningen (fortfarande barbent) och inser att jag behöver kameran.

Snön har återvänt. Men det går även att fota barbent, jag är ju inte så långt hemifrån.

Nu var det inte insikter om barbenthet och kamerabehov jag tänkte på när jag skrev rubriken utan insikterna om ett förändrat liv och en gradvis försämrad dysfunktionalitet. Men allt är ju så nytt ännu. Kanske blir jag bloggmissbrukare ett tag framöver eftersom bloggandet kan fungera som en säkerhetsventil. Men samtidigt är det  bra terapi. Håller hjärnan igång.

Kanske blir jag av  med körkortet.

I väntan på ett funktionstest har jag körförbud. Till vardags gör det mig inte så mycket, för då använder jag sällan bilen och det är nära till allmänna kommunikationer, men det är ju ändå en omställning. Gubben  har plötsligt blivit gammal.

Och bilderna är som sagt färska,  tagna nu på morgonen, barbenta bilder.