"När det blir för mycket", eller "när blir det för mycket?"

När det är så här mycket som det är så här års, och som är olika mycket olika år, men som jag inbillar mig är ganska så mycket i år, hur ska man då hantera det. Jag tänker vare sig på äppelskörden eller lingontillgången i skogarna, för dem har jag ingen aning om, utan på höstfärgerna.

Om man tycker det är för mycket, ska man då förstärka för att betona hur intensivt det, eller ska man hålla färgerna tillbaka för att det inte ska bli överdrivet, krystat eller konstigt. Om man tycker det är intensivt och mycket, och en lika intensiv upplevelse, kanske man skall betona det för att beskriva känslan.

Överdrivna färger eller förstärkt känsla? Knappast kyligt registrerat sakförhållande.

Men färgen som uttrycksmedel är ju  inget nytt, det har i olika perioder använts inom konsten, beroende på rådande trender och  -ismer och tillgången på färg. Så här krämar jag på så mycket jag vill för att förmedla min känsla när jag gick där. Vad sedan svaret blir på frågan " såg det verkligen ut sådär" är en helt annan sak.

Man man kan ju också befria bilderna från den bedrägliga och förföriska   färgen, för att bättre beskriva verkligheten eller förmedla andra intryck och observationer, de man inte ser när färgen dominerar.

Färglöst och tråkigt?

Eller får bilden oss att se andra saker, när färgen är bortskalad och former och mönster kanske tar över. Ett stillsammare sätt att betrakta världen, utan effektsökeri.

.

Slutar  med en bild i två versioner, s/v först och sedan i färg.

Förutom träden och gångvägen var det människorna långt därborta jag såg när jag tog bilden. Utan dem är det inte säkert att jag tryckt på avtryckaren och tagit bilden. Eller snarare: jag väntade in dem innan jag tog bilden. Gillar sådana där detaljer lite då och då i mitt fotograferande, men ser sedan betraktaren det? Ja, nu förstås när jag påpekat det, men annars.

Färgversionen (men det syns väl?)

SLUT

Tavlor på en utställning

Efter misslyckandet med att ha en idé (se föregående inlägg) övergick jag till mitt vanliga idélösa fotograferande, som bygger mer på ögonblickets ingivelse och stundens  närvaro.

Träden och husen I

Träden och husen II

Framme vid konsthallen.

Tavlor på en utställning...

Mannen på bilden ingår inte i utställningen utan han förbereder sig för nästa utställning, Höstsalongen.

Själv lyssnar jag på Tavlor på en utställning (Youtube) medan jag skriver. Den mest kända versionen är väl Ravels orkestrering av stycket, men jag gillar  Mussorgskys originalversion för piano bättre (den på länken). Emerson Lake and Palmers version är inte så dum den heller. Jag har nog alla tre som vinylskivor som jag aldrig lyssnar på.

Tavlorna finns några dagar till på Edsvik konsthall, sedan är det dags för höstsalong.

Själv fortsatte jag med mina fotografiska tavlor. Den här tog jag med tanke på de som på senaste Dagnys klagade på att jag inte fotograferade några torn längre. Titta noga till vänster i bilden. Ett känt hotell, Victoria Tower!

Det gick bättre att bara fotografera det jag såg, än att ha en idé.

.

I dag försökte jag med att ha en idé, men det var visst ingen bra idé

Jag brukar ju  bara trava iväg med kameran och så får jag se vad som händer, så där lagom avslappat och  oplanerat. Ibland kammar jag noll och ibland finner jag fynd, ibland beräknade eller förväntade, men oftast lite obekanta, om än  obekanta inom det kändas gräns. Jag har knappt någon aning, med andra ord.

I dag fick jag en idé när jag klev av bussen. Häromdagen skrev jag i ett blogginlägg en fråga: "Hur många färger kan ett lönnlöv ha?"  Idag dök då den vansinniga idén upp att försöka svara på den frågan med min kamera likt en misslyckad forskningsresande.

Jag la mig ner på marken och riktade kameran upp mot löven, för att söka svaret, men det var ganska misslyckat. Det kom visst något i vägen.

Då flyttade jag mig till ett annat träd, men då kom annat ivägen.

Men nu då, när jag kommit upp ur undervegetationen?

Då var det visst fel sorts träd!

Inte mycket bättre blev det här...

Så jag gav upp och vandradee vidare i en lönn-lös allé.

Och när jag kom hit insåg jag definitivt att jag var  på fel spår.

Så jag gick på konsthallen istället

Det var nog en bättre idé.

Gårdagen innebar inte bara lönnfoto och fågelformationer utan störande ord, så här kommer lite till... ord också

Jag tog en lång promenad igår, i alla fall i antalet bilder räknat. Åtminstone kan det kännas så när jag sitter här efteråt och ska ta hand om dem, även om de säkert inte är så många jämfört med fotografer som håller fingret på av tryckaren hela tiden och trycker av långa serier. Jag tar alla bilder en och en, för det är så jag alltid gjort och det är då jag tycker fotograferandet är som bäst. Bäst för mig själv alltså.

Jag går där, tänker, drömmer, njuter, ser, ibland i ett nästan meditativt tillstånd, och plötsligt kanske jag interfolierar  en bild i det  hela.

En bild

Förmodligen ingen väsentlig bild, men mitt öga lockas ofta av uppstickande torn, som varande ett möjligt motiv. Ett sjukhus, höstfärger och lite "skräp" i förgrunden fick inrama det hela. Bilden bryter förmodligen mot alla kompositionsregler som finns, för sådana kan jag inga.

Ljuset passade egentligen bättre för att fotografera i en annan riktning, så då gjorde jag det, just för att fånga ljuset, där det egentligen inte fanns något lockande motiv, bara skyltens baksida och andra nödvändigheter.

Ibland, eller ibland ganska ofta, lockas jag av just det, att fotografera det ointressanta och föga lockande, bara för att undersöka om det verkligen är ointressant. Eller kan bli intressant.

Faktiskt en variant av föregående motiv.

Man kan se motiv på olika sätt. Är det inte det som är det roliga? Att bara avbilda rätt upp och ner, hur roligt är det, idag när man kan göra det med även den simplaste telefon. Så jag gör det jag tycker är roligt.

Det här är väl egentligen ett motiv för fullformatare eller en storformatare, om man ska kunna fånga alla detaljer i bilden, men jag ville ge en glimt av hur skönt det kan vara om man promenerar på rätt ställe.

...och ögonblicket efter det att jag tagit ovanstående bild, vände jag mig mot detta motiv.

Vad finns det för logik i det?  Tvära kast! Eller så är det så de  spontana impulserna fungerar...

För i ytterligare nästa ögonblick blev det en vassbild, om än inte en vass bild.

Det är ju tur att jag tar bilder som tillåter mig att leka med ord, så jag får  utlopp för en annan böjelse.

Vass, men färglös.

När jag kommit så långt var det dags att ta ännu en bild på kyrktornet.

...och ännu en.

För den som undrar hade jag en m4/3-kamera, med två objektiv med mig på färden, och jag växlade mellan dem några gånger, en 14-mm och en 45-mm, vilket förklarar en del tvära kast i komposition och perspektiv.

Så avslutar jag drapan med ytterligare två "vassa" bilder.

.

En slutbild, ska man inte ha det också? En sådan där, där som man kan skriva FIN, ENDE eller SLUT  i. Texten får ni tänka er, jag har placerat ett gäng symboliska fåglar där istället.

...och fortsättningen på promenaden är redan publicerad, i förra inlägget. Ingen ordning alls , men det handlar om inspiration.

.

En skön afton

.

.

.

.

-

.

.