Fyra färgstarka fragment från förortshösten

De som blev igår...

... när jag glömt ladda batteriet

...och kameran blinkade ilsket varnande

... och alla idéer föll platt till marken.

sista snutten gav mig lusten åter och en kvartett. (tredje och sista delen)

Jag slutade mitt förra blogginlägg med hur usel jag kände mig för att motiven plötsligt var slut, men förmodligen var nog det bara det att det gått så på räls en stund, och bilderna bara kommit till mig och de möjliga motiven flödat, så att det behövdes en mental återhämtning.

Några hundra meter senare dök det nämligen upp ett par träd och ett tredje lite bakom, så då bara måste jag ta en bild igen...

... och ytterligare en bit bort lockade ett gulaktigt sken på mig och när jsg kom närmare såg jag mer gult som också måste få vara med och så blev det en bild till.

Och av bara farten dök mer gult upp.

Slutligen stannade ett tåg påpassligt vid stationen, och sedan var jag nöjd och behövde inte längre stänga in mig i något mörkt rum.

.

... och hur det blev när jag gick vidare! Där professorns hus försvinner och andra bilder som bara finns när man ser dem

Ja, här ser jag professorns hus försvinna bakom containrarna, på samma sätt som gamla Tureberg försvinner i stadslandskapets glupska framväxt.  En framtid i betong får ersätta det förgågnas hantverk.  Mest tyckte jag det var synd att en vacker syn försvinner.

En ny stadsgata växer fram ur gamla Sollentunavägen. Bakom nya fasader tittar det gamla fram, även de förtätat med nybyggen.

Men det var inte de byggnadsmässiga stadsplaneaspekterna jag hade i huvudet, eller som jag såg, när jag gick där, de formuleringarna dyker upp i huvudet när jag skriver.

Det blöta ljuset, färgerna , linjerna, objekten var det som växte fram i sökaren och på näthinnan och det som blev till en bild. Och sedan inget mer med det.

Likaså här. Det röda trädet måste ju vara med, nästan rödare än vad det kan bli...

Sedan gällde det ju bara att koreografera fram en bild runt trädet, ett lagom utsnitt verklighet att fylla bildytan med. Att det känns bra i sökaren är en bra början.

Jag vände mig om.

Kontrasterna  är slående. Bara att vända kameran på högkant och ta bilden.

När jag vek runt hörnet på bebyggelsen fanns jag resterna av det ljus som promenaden började med i förra inlägget, men det var inte längre lika användbart.

Det fick bli en studie i kommunikationsmedel i stället, på låg och hög höjd.

Där någonstans krackelerade bildseendet och bilderna tog slut och allt kändes hopplöst och jag gick och surade och tyckte jag var en usel fotograf och jag undrade om jag skulle gå hem och låsa in mig i en mörk garderob, och då inte för att ladda framkallningsdosan för den gjorde jag mig av med för länge sedan, utan för att jag var så misslyckad.

Men några minuter senare såg jag ett motiv igen, så det var nog inte så farligt...

Som jag tänkte och hur det blev -- dagens bilder

Plötsligt ryckte det i fototarmen, eller var det längtan efter rörelse som drev ut mig i det sista septemberljuset för i år. När jag kom ut såg jag molnen och ljuset och trodde  att det var det jag skulle fotografera. Inte bara trodde, jag var övertygad och jag hade bestämt mig.

 Sånt här trodde jag det skulle bli. Men jag tycker oftast att himlar, moln och ljusfenomen kräver  mer än bara det som  finns  däruppe, för att det ska bli en bild, så jag gick för att leta efter detta komplement  till det däruppe,  det som saknades.

I stället såg jag något därnere och min uppmärksamhet och mitt intresse bytte snabbt inriktning. Expressionen blev snabbt till impressioner. Jag ska fotografera höstens färger!

Inte gråbleka höstfenomen utan ett färgstarkt bejakande av höstens skönhet. Det ska det bli.

Jag hade ju zoomen på kameran, ett nästan bortglömt hjälpmedel, eftersom jag en lång tid bara kört med  fasta brännvidder, inte som någon sorts snobbism utan för att det har passat mig, roat mig och känts rätt. Nu kändes det i stället helt rätt att ha variabel brännvidd på kameran. Dessutom är jag ju lite nyfiken  på vad den kan prestera. Jag har haft den i flera år, den följde med min första m4/3-kamera, men jag har knappt använt den.

Skärpedjups-lek som en del av komponerandet är något som roar mig ibland.

Här för att låta det ännu ganska gröna kontrastera  mot det bara antydda, lite suddiga höst-brunröda.

Här blev det väl bara en variant på samma tänkande. Möjligen kan man ju säga att det tillkom en komponent till, bebyggelsen, som fick bli lagom (?) underexponerat suddig i bakgrunden.

När jag väl fått syn på huset under tillblivande, var jag nästan tillbaks där jag började, det där uppe med det därnere som ett komplement, fast förstås på ett helt annat sätt. Men det var ju också det som var tanken från början, att det skulle vara  olika komplement, innan jag raskt ballade ur.

Ensam på taket?

En buske tog snabbt ner mig på jorden igen.

Höstfärger var det som lockade, och det mörka i mitten som ett fokus i bilden, inget annat.

Borta vid Häggvik anade jag något gult som rörde sig, en liten prick, så jag ställde in kameran och gjorde mig redo.

Det blev en bild. En oväntad bild på grund av en oväntad tillfällighet. Som det blev!

Väl uppe på bron vände jag mig mot ljuset igen och utnyttjade kontrasterna, placerade lyktan i ljuset och exponerade  snålt.

Det var sådana här bilder jag trodde det skulle bli...

Jag tyckte ljuset föll fint.

Det blev en variant i färg också. Precis som det var, men möjligen aningen  färgstarkare.

Som jag upplevde det ...

Vad kan jag lära  mig av detta? Att inte ha några förutfattade meningar när jag går ut för att fotografera, och bara ta emot det som dyker upp. Det är  då det blir som bäst och ofta som roligast, och resultatet därefter. Att pressa mig  till att plåta, brukar aldrig bli så lyckat.

Det är heller aldrig fel att ha ljuset på sin sida...

.

Tre gathörn lite regn och fem bilder.

När jag nu är färdig med Bergen för denna gång får jag återgå till mer närliggande metropoler (och en faktiskt mer regnig när jag var där). Lite regnskyddad med en saluhall i ryggen fångade jag något som väl är ett gathörn, även om det likväl är ett torghörn.

När regnet lättat något, det var bara skurar, gick jag upp längs torget och såg ännu ett hörn.

År det inte någon på väg in i bilden, där till vänster?

Jo!

Jag hade för ovanlighetens skull en zoom på kameran, tänkte jag skulle testa det.

Det blev därför snabbt ett nytt perspektiv.

Här hade de dukat fram i gathörnet, så det fick bli en bild till på väg tillbaks till bilen.

.