Fotograf med kapuchong och stövlar

Jag konstaterade i gryningen att det regnade och producerade raskt det förra blogginlägget. Medan jag åt och bloggade tilltog regnet och jag suckade, jag som tänkt ta en  tur med kameran. Men å andra sidan var det ju vid den tiden som folk skulle ta sig till jobb och skolor och tvingades ut i regnet, så varför inte tvinga ut mig själv med kameran. Den tål ju vatten sägs det, så det gällde bara att se om jag tålde regn. Lika motståndskraftig som i yngre dar är jag ju inte.

Sagt och gjort, regnjacka och stövlar går snabbt att få på sig, kameran runt halsen, och så... ja vindrutetorkare till glasögonen hade inte varit fel.

En gång i tiden var regnet, och än mer när regnet dragit bort, den rätta tiden att gå ut för att fotografera i färg, för att färgmättnaden blev så bra. Numera har vi ju datorer som kan hjälpa oss med det, oberoende av om de sitter i kameran eller står på bordet.  Men jag  tog ändå en bild av den färgglada bollen i det blöta ljuset.

Får förresten en fotboll ha vilken färg som helst idag?

Regn och vatten och blöt asfalt är ju en klassiker när det gäller speglingar, så varför inte passa på.

Man kan ju ta bort verkligheten (nästan) helt och låta speglingen bli bilden.

Här fokuserade jag på asfaltytan för att få skärpan på ringarna som vattendropparna skapar. Själva speglingen kan få vara lite oskarp, för det är den ju ändå när ytan inte är perfekt slät. Lite verklig ospeglad värlld har jag sparat i ovankanten, så vi inte helt tappar kontakten med verkligheten. Nu efteråt ser jag hur många "beslut" jag intuitivt har tagit vid fotograferingen utan att direkt har tänkt på dem.

Med lite tur eller väntan och tålamod, mest tur den här gången, kommer en figur och traskar in i bilden och levandegör den, med sin sviktande gång.

Men varför inte plocka bort färgen här, den betyder ju inget för mannens trippande.

Ja, det blev ju ett blogginlägg, innan jag ens hunnit hemifrån, så det blir säkert en fortsättning.

Nu skiner förresten solen igen. Och jag som har fler  regnbilder kvar...

Olympus OM-D + 45 mm/1.8.

Efter några dagars kameravila regnade det i morse och världen var blöt

På gången utanför, tecken på ett oemotsägligt faktum: blöt september

Grannens cykel är svartvit och blöt och jag fick in morgontidningen.

En blick mot himlen och ni har fått en blick av läget.

Närdå? Nyss, på ett ungefär.

Nu behöver jag inte grubbla på tekniken längre. Vad skönt!

Jag har köpt mig fri från teknikgrubblet, samtidigt som allt blivit enklare. Eller är det tvärtom? För att det ska bli enklare har jag handlat, eller var det faktiskt en nödvändighet. Det finns så många sätt att se det på, men jag ska försöka  med mitt.

Nu när lugnet lagt sig.

Och handla kan ju både tolkas som att köpa och att agera, men ibland kanske de tu blandas eller förväxlas. Oavsett vilket är det skönt att det är över, grubblandet.

Jag kan förnöjsamt fortsätta mitt fotograferande, som väl egentligen bara är ett sökande. Sökande efter vad? Bra bilder? Kanske inte alltid primärt, månne är bilderna  bara är  en biprodukt.Det viktiga är att jag ser och upplever, bilden är  bara bonus. Glömmer jag det blir det förvisso bilder, men inte de rätta.

Nu kan jag slappna av.

Jag har en ny (om än lätt begagnad)kamera som bara är och inte ställer till det för mig. Precis som det ska vara.

Och dessutom har datorn fått ett bihang som sväljer  2 Terabyte, så nu behöver jag inte  lotsa in mina bilder genom ett nålsöga, utan  kan slappna av utan fruktan för att allt ska kärva ihop.

Det känns riktigt behagligt.

Aftonmysigt i aftonljuset, kan man väl kalla aftonen för.

I alla fall var vädret skönt, där på norrsidan av Söders höjder, denna vackra septemberafton, Jag var färdigfikad och på strövarhumör och då förde mig benen hit till Ivar L0:s trakter, med den pampiga utsikten.

Beroende på ljuset fick bilderna  bli svart-vita eller fick  de behålla färgen.

På randen av det branta berget.

I det sköna aftonljuset.

Men vad tittade de på?  Förslagsvis Riddarfjärden. Eller Riddarholmen. Eller resten av staden. Eller varandra.

Själv tittade jag med kameran och fick med mig några av synerna hem. Riddarholmen till exempel. Kanske inte i sitt skönaste skick just nu, även om ljuset var varmt och skönt.

Kyrktornet får konkurrens av byggkranarna och längs kajen är det stökigt.  Tänk hur staden har ändrat sig, sedan den tid när kyrkspirorna dominerade stadsbilden. Nu kan man ana några kyrkspiror som sticker upp. Engelbrekt och klocktornet på KTH är inte så svåra  att se. Att Riddarholmskyrkans klocka visar  fem minuter i sex, kanske  också går att se. Men jag har ju tillgång till originalfilen och kan fuska lite... Där kan man tydligt se vilken konkurrens kyrktornen fått av alla antenner för mobil kommunikation.

Den här påminner om en bild i förra inlägget, men här är  det reflexerna i det inkommande tåget jag fångat.

Tittar  man åt andra hållet sätter inte solen sprätt på motivet på samma sätt. Jag skulle kanske ta mig hit en morgon...

Nere i vattnet (var annars) ser vi några båtar. Undrar om någon vet vad det är för några...

.

Efteråt tog jag (som oftast) en omväg, denna gång för att kolla in septemberljuset på Söder.

Det var fler som var på väg.

På cykel, per bil eller till fots rörde de sig.

.

Hand-i-hand.

Ljuset på Brännkyrkagatan.

.

Men kanske framförallt ljuset över Riddarfjärden.

Västerut mot Marieberg och tidningshusen.