En liten snabbis från tårtanfikat

Det har varit så mycket annat idag, så jag nöjer mig med ett kort bevis på att det fikades idag med på Kafe Tårtan.

Endast den modernaste tekniken  användes...

Ska det vara så svårt att stå still 1/4 sekund?

Belysningen är viktig.

Samtalen likaså...

.

Den här bilden fick bli i färg, för vid det bordet satt svartvit-fotograferna.

Efteråt...

Kanske börjar några så småningom ana var jag var i går, när jag vandrar vidare mot en känd byggnad

Jag vandrar vidare mellan träden medan jag söker mig vidare mot det okända målet. Inte för att jag är vilse, men jag har bara översiktlig lokalkännedom här, så exakt var jag kommer  att komma fram till kända vyer eller gator vet jag inte riktigt, men det är väl det som är det spännande med upptäktsfärder, att upptäcka det redan kända är inte lika skoj.

Det kultiverade landskapet befolkas lite sparsamt.

Mannen lufsar på för att bli av med den guppande  magen, medan damen bryter upp från en skön stund i det gröna. Utan dem, fast de är små, skulle bilden i mina ögon bli mycket innehållslösare.

Sedan måste jag ju leka med skärpan.

En ännu mer anonym dam.

Här kände jag mig tvungen att beskära bilden, för utanför detta horisontella utsnitt fanns absolut inget av intresse, i alla  fall inte i detta ögonblick.

Plötsligt tittar ett känt byggnadsverk  fram ur vassen (men från fel håll, baksidan).

.

Friends Arena, vår s.k. nationalarena

Och en slutbild ska det väl bli den här gången också.

Och härifrån letade jag mig enkelt upp på Råsundavägen och vidare till pendeltåget. Och jag hade promenerat från Sundbyberg, via  Lötsjön och Råstasjön   till Solna.

.

Det var grönt och skönt där jag hamnat och några fåglar också.

Jag klev  av tunnelbanan lie på måfå, på en station där jag inte  klivit av på decennier och visste inte riktigt var jag var när jag när jag kommit upp ur underjorden. På ett ungefär visste jag förstås, men närmiljön var helt främmande. Åt ett håll lutade det nerför, och intuitionen förde mig ditåt.

Där var det grönt och skönt och fint och vattnet skymtade.

Jag gick inte vidare längs asfaltgångarna till att börja med, utan smög mig in i vegetationen i sökande  de små scenerierna...

Strån, ljusfläckar, vatten och speglingar, därtill diffusa skuggor, kan menyn bli så mycket innehållsrikare.

Lite smarsmakat  och småskaligt som i bilden ovan, eller kraftfullare som nedan, men båda sköna resultat  i jakten på det sköna ljuset.

Även de stabila träden har sina former, men det var inte de som lockade mest här.

Jag spanade i stället in de skönt simmande änderna.

De får stå för slutbilderna, den här gången.

.

Promenaden var inte slut med detta, så det blir fler storstadsbilder i nästa inlägg.

Man vet aldrig var man hamnar med ett SL-kort i fickan.

Jag slängde paltslungan över axeln och stoppade SL-kortet i fickan och travade iväg hemifrån.

Vädret var vackert, växtligheten frodig och grannen jagade sin bortsprungna hund.

Jag fikade i Kista och pratade bort en stund.

Men ljuset var alldeles för hårt så jag satte mig i en tunnelbanevagn och åhörde sammanträdesreferat, men lämnade snart de högröstade herrarna

Jag  hamnade på en plats där jag aldrig varit förut . Där var det vackert.

Så jag tog en promenad.

Promenaden fortsatte i det vackra vädret, men nu är jag hemma igen.

varför blev det svartvitt

Häromdagen såg jag alla de olika solfläckarna lysa i skogen, blad och löv i vackra  gröna och gula nyanser, ljusa fläckar i det mörka, ett härligt mönster, som gjort för att försöka fånga med kameran tyckte mina ögon. Jag siktade in mig på att lägga ett löv i skärpa och om så behövdes justera bländaren så att lagom oskärpa hamnade  på bakgrunden.

När jag sedan satt här hemma och tittade på bilden i datorn testade jag att ta bort färgen, bara för att se hur det skulle bli. Jag trodde väl egentligen inte på idén, men det är ju så enkelt att testa, och döm om min förvåning när jag såg att bilden skulle vara svartvit. Det hade jag faktiskt inte väntat mig, jag trodde färgen behövdes för  att få fram uttrycket men det visade sig att den svartvita varianten skildrade bättre var jag upplevde där i skogen.

Så då fortsatte jag med mina svartvita bilder från skogen. både de jag trodde skulle vara svartvita och de jag trodde skulle vara i färg. Nu har inlägget legat till sig  några dagar och fått mogna och jag tycker nog att mina omedelbara reaktioner inför det svartvita stämmer, så att jag vågar publicera det.

Men bilderna behöver förstoras, för att det ska synas vad jag talar om. I alla fall tycker jag det.

Den här till exempel, den var jag redan i skogen övertygad om att den skulle bli svartvit. Det stämde, i färg är den bara blää.

Men ibland kanske det blev en lite skrämmande trollskog i det sköna septemberljuset.

Sedan rullade det bara på...

.

.

.

.