Den lilla människan kan man kanske kalla det

Naturen är i alla fall större, mycket större.

Men det här vattnet är tämjt idag, nu finns det en damm här.

Titeln på det här inlägget föddes när jag hittade fyra diabilder  som alla hade en liten människa någonstans (och var tagna på ungefär samma plats). Sedan satte jag nog i en svartvit film istället, för bilderna på fortsättningen är svartvita. Tydligen tog jag mycket svartvita bilder på denna första fjällvandring. Det blev mindre med tiden. Fick råd med färgfilm eller tröttnade på mörkrummet? Svårt att komma ihåg så här i efterhand. Spekulerar utifrån de minnesfragment jag hittar i bilder och minnet.

Möjligen finns det en också anteckningsbok med noteringar från färden i någon gömma, men den ger nog inte klarhet i den frågan. Kanske kan den ge andra intressanta upplysningar, eller så ger den bara fakta som temperatur, gångna kilometrar och dagens meny. Mina resedagböcker har sett olika ut under tidernas lopp.

Som sagt, en naturkraft som är tämjd, och bidrar till elförsörjningen idag.

Hur var det nu, lämna minst en båt på vardera stranden. Har man otur får man ro tre gånger.

Och så gäller det ju att inte hamna i vattenfallet!

forts...

Svartvitt kan väl passa bra när allt är nästan bara svart och vitt

Som här till exempel.

Är vädret vackert kan man slå sig ner och njuta

Mat och utsikt, mums! Fast kanske inte några stjärnor i Guide Michelin.

.

Svart och vitt var det.

.

Is, sten och snö...

... och lite vatten.

Tarfala.

Med lite teckning i förgrunden...

...eller nästan helsvart (samma bild).

Onekligen ett landskap som passar i svartvitt, i alla fall i det här ljuset.

AUGUSTI 1971.

forts...

På väg över berget...

.

Nyskannat, men gammalt.

.

Vida vyer

.

Uppför...

.

Fixeringsbild?

forts...

När man vistas i Vistas... (för 32 år sedan)

... kan man titta ut över dalgången

... är det skönt om det inte är blött i videsnåren

... kan man ana en kåta  därnere och en bro  intill

Jovisst, en kåta

och en bro.

Vi tog en paus.

forts...

Om behovet att fotografera

Ibland funderar jag över det, behovet av att fotografera, och då tänker jag på det helt personliga behovet, inte någon sorts samhällsnytta i form av att dokumentera för framtiden eller sprida kunskap i nuet, utan helt enkelt den egna känslan av att behöva.  Den känslan och de tankarna har till och från cirkulerat i olika former  i mitt huvud den här våren, som ju har varit en omställningens tid för mig.

Ett sätt att bringa ordning i lösryckta tankar och känslomässiga impulser är att försöka formulera dem och sätta dem på pränt. Det kräver att jag måste tänka tankarna till slut och vässa formuleringarna  så de blir läsbara. Det kan leda till två olika saker: antingen lyckas man och det blir läsbart, eller så misslyckas man för att man inte får ihop begripliga  formuleringar.

Den stora omställningen under våren var ju att jag slutade arbeta den första april, utan att jag var tvungen till det, ett helt frivilligt val från min sida. När jag väl bestämt mig för det, blev längtan efter det magiska  datumet ibland  olidligt stark, och det kändes stundtals väldigt svårt att mentalt hålla ihop den tid som var krav. Där kom det dagliga fotograferandet till och från jobbet nästan som en räddande ängel. Att ta bilderna och blogga om dem, helst när de var dagsfärska, var nästan som en sammanhållande korsett som hindrade mig från att gå i tusen bitar.

Då kändes det verkligen som att jag hade ett behov att fotografera. Enkelt, banalt, vardagligt, men sammanhållet på något vis.

Enkelt, banalt, vardagligt?

Nu då?

Nu jobbar jag inte längre. Jag känner mig som en liten gosse som springer i full fart över gatan till lekparken, utan att märka att bilarna måste tvärnita, för att inte köra på. Ung, lekfull och bekymmersfri alltså!

Men jag fotograferar fortfarande flitigt, så behovet finns kvar, men inte av samma skäl. Nu håller jag ihop ändå. Nu är det nog bloggen som är drivkraften. Den är ständigt hungrig och måste matas, för utan mat blir det inga ord och inget skrivet, och bilderna är liksom bränslet för mig när jag bloggar, det som ger mig orden och idéerna.

Det där låter kanske nästan som ett tvång, men så är det inte. Det är jätteskoj att blogga, ett sant nöje. Det svåra är att få idéerna och jag är ingen idéspruta, så jag behöver någon form av input för att få igång maskineriet. Att planera eller ha en plan fungerar inte. Då blir det tvärstopp, det måste vara roligt!

För det är ju bara ett nöje.

.

Människor och foto, en bra kombination.