I en skuggig värld

Kanske inte så jätteskuggig värld, den som jag passerade, den var snarast solig, men skuggorna som kastades på träd och stenar var bitvis lite småintressanta, så jag hajade till och stannade till.

Det var den här lite vikingaliknande skuggan som fick mig att stanna till och gräva fram kameran, som jag inte hade trott att jag skulle få någon nytta av.

När ändå kameran var framme spanade jag in skogskanten lite mer, för att se om det kunde finnas fler fynd. Det  gjorde det.

Det här är ju en sorts fotografering och en sorts bilder som jag ägnade mig en hel del  åt, för ett antal år sedan. Numera blir det allt mer sällan, bland annat kanske för att det är svårt att förnya sig, så att  efter ett tag blir det tråkigt, när den ena bilden blir den andra lik. Ofta kan det vara som roligast medan jag fotograferar, och tråkigare efteråt, när man missnöjt tittar på resultatet, eller när man nöjd med resultatet men stönar över att ta hand om bilderna, som man inte vet vad man skall ha till.

Till de här bilderna använde jag en m4/3-kamera med inbyggd elektronisk sökare. Den fungerar för det mesta bra för mig, men för sådana här bilder saknar jag en riktig optisk sökare, både för komposition och kontroll av skärpa och skärpedjup. Det blir mer lättjobbat då. Skärpa och oskärpa och skärpedjup blir ju en del av kompositionen i sådana här bilder, i alla fall så som jag jobbar när jag tar dem.

 Ljuset är också betydelsefullt för de här bilderna och även där kan en riktig sökare (optisk spegelreflexsökare alltså) göra nytta. Med sökaren  i den här kameran får man gissa lite mer, eller lita på erfarenheten, men ibland blir den lite opålitlig.

.

Jag slutar som jag började, med en skuggig vikingasten.

Lumix G2 + Zuiko 45 mm/1,8

.

Jag behöver inte bara skog, jag behöver också öppet landskap

Kanske är  första bilden inte en bild utan en sådan där powerpointbakgrund med plats för text.

I alla fall var det här jag hamnade  i dag och jag tror aldrig jag har hamnat här förut.

Kanske ett mer måttligt perspektiv på platsen passar lite bättre

Jag var inte ensam där

Avlångt landskap i avlång bild.

Eller i Fuji-version?

Jag tyckte det blev lite Fuji-grönt.

En snarlik bild, plus att den är svartvit.

.

Men träden ska väl få lite utrymme idag också...

De sträcker sig uppåt ...

... när de helt enkelt inte sätter stopp.

Ni såg väl rådjuren?

Idag behövde jag en skog

Just precis så var det. Jag behövde en skog så därför stannade jag.

Inte för att gå i, springa i, eller vara i, utan bara vara.

.

Inte bara passera genom.

.

Bara vara ett med

.

Ensam.

Finna dess själ.

Vila.

Saluhallen i Pest

Det var som kanske redan sagts i förra  inlägget , några nordbor från det där  avlånga landet i norr, som hade letat sig söderöver via två nattågsresor och tre gränsövergångar, till magyarernas huvudstad. Väl där hittade vi vägen till saluhallen, och möttes av färger och ymnighet som vi inte var vana vid.

I alla fall inte jag, som visserligen varit till Island, Färöarna, Grönland och Spetsbergen, för att inte tala om alla gånger till Norge, men ännu inte haft något pass, fast jag skulle fylla 30 på hösten.

Alltså tog jag en massa bilder härinne, i alla fall vad som var en massa för en enkel amatörfotograf på den tiden man plåtade med film och kanske inte slösade allt för mycket på den. Dessutom var jag nog inte rustad för svagt ljus inomhus. Det verkar så på bilderna i alla fall, med svårtacklade färger och underexponering som var svårtacklad vid skanningen.

Nu när jag klarat av ursäkterna kan vi väl i lugn och ro titta på bilderna istället.

Ni får själva försöka gissa vad det är ni ser på bilderna. Det som nog imponerade mest på mig var nog alla varianter på paprika man hade, korta, tjocka, långa, runda, smala och även sådana som fanns hemma. Idag har ju också fler letat sig hit, så nu är nog inte saluhallen lika exotisk längre.

-

.

.

Vid Donaus strand, eller "Det är i alla fall skönt att det är svalt om kvällen, så man får lite svalka",

Det var en gång några svenskar som åkte söderut, och när de passerat alla passkontrollanter, visakontrollanter, tullkontrollanter, stasiagenter och andra hemliga figurer i Östtyskland och Tjeckoslovakien kom de till det öppna och vänliga Ungern, där alla blev glada när de hörde att vi  var svenskar (i den mån vi kunde kommunicera med dem). ABBA var ett svenskt ord de kunde och deras popularitet spillde över på oss också.

Det ser brant ut, så det torde vara Buda-sidan.

Men här har vi nog hamnat i Pest.

Undrar om det är sig likt idag?

Många fina broar fanns det

Någonstans på Pest-sidan låg saluhallen.

Det var varmt så vi spanade in vattenmelonerna.

De var så stora så de fick hålla sig utomhus.

.

Det räckte med en till lunch, alltså en melon till sju personer. Det var det enda vi åt. Det var varmt och slogs värmerekord och vätska var det viktigaste.  "Det är i alla fall skönt att det är svalt om kvällen, så man får lite svalka", konstaterade vi en kväll när vi var ute och gick.  När vi sedan såg en termometer visade den på 33 grader.

.

Och nu har tiden gått, även den yngste på bilden har fyllt 60, och en har passerat 70.