Dagens Sollentunapromenad, eller kanske "egensinniga bilder av våren".

När jag blev trött på att sitta inne och vila och läsa den tjocka söndagstidningen och dricka kaffe tänkte jag att jag skulle gå ut och ta en promenad i solen för att se om jag skulle bli vårtrött i stället, eller så var det helt enkelt så att jag ville ut och ta nya bilder fastän jag redan tagit fler de senaste dagarna än vad som rimligen behövs för att bloggen ska bli mätt.

Vid den gamla trätrappan ner till det ruffiga industriområdet lyste sluttningen gul av Tussilago, så jag satte mig ner och kollade in dem. Jag var tvungen att använda manuellt fokus för att få skärpan rätt, eller ska jag säga: där jag ville ha den.

Sedan gick jag uppför berget för att kunna gå ner på andra sidan och komma ner till vattnet, och där uppifrån såg jag små vita segel  som rörde sig på det blå vattnet, men jag kom inte på något bra sätt att fånga dem däruppifrån, utan fick göra det där nere.

Segelbåtar med små segel rör sig ute på vattnet.

När jag tagit en bild av båtarna upptäckte jag vassen som var så in i vassen hög.

Vassen var inte bara högre än mig utan även högre än bergen på andra sidan som ju faktiskt var högre än vassen, även om det låter konstigt. Är det ögonen eller kameran som luras, eller är det kanske vårljuset som slagit till fotografen.

Jag hade en period för några år sedan då jag intresserade mig för, eller ska vi säga fascinerades av ytor.

.

Kanske fick jag i dag ett återfall. Kanske ville jag visa att jag har  sysslat med sådant och för att kunna visa det måste jag ju ta en bild för att visa vad jag menar. Eller så var det ett anfall av minimalism. Jag ville ta bilden i alla fall. Kanske kan jag använda den någon gång.

Väktaren på plats.

Man kan ju fylla ytan med innehåll också. Pappa Svan till exempel, som låg där och spanade efter fiender. Tydligen var jag ingen sådan, för Mamma Svan låg nedanför mina fötter och han brydde sig inte.  De fann sig tydligen tillrätta där alldeles intill strandpromenaden. Bildens betraktare får själv fylla på med det som inte syns i bilden.

.

Här har jag "fyllt på" ännu mer innehåll i bilden, utan att direkt vara övertydlig.

Fåglar, färg och flanörer i vila...

Om man orkar kan man ju höja blicken lite.

Se där, kanske ett vykort, klart att vända på, skriva några rader till de därhemma och skicka iväg, men glöm för all del inte att sätta på ett frimärke.

Det är alltid lika spännande att se vad en promenad kan leda till. Både i bild och tanke. Bilderna finns kvar, men det mesta av tänkandet har förflyktigats och dessa rader är blott ett fragment.

Se sådan stil han har! Två svartvita minuter med Kurre.

Fångat vid ett fikabord i Uppsala.

.

.

.

.

.

.

.

Det är intressant med ett levande ansikte.

Fika och Dagny och vernissage i Uppsala, men var var Uppsalaborna?

Ja det var så det var, få Uppsala-bor, men fler tillresta från Stockholmsområdet. För att klara deltagarnas spridda färgval på klädedräkten lät jag dem bli färglösa, så det inte skulle skära sig så mycket

Bevisligen var det en (1) Uppsalabo där, Anna, nr två från vänster! I övrigt Ewa, Bengt, Kurre och Danne, samt Tobbes ryggtavla.

Lite grand mer von oben

När man tagit fikabilder så många gånger börjar det bli svårt att variera sig!

Variationen och överraskningen idag bjöd Per Stymne  på,  en gammal arbetskamrat från 80-talet.  Trevligt att ses efter så många år.Han hade vernissage på sina bilder idag, fotografier från bergslagsmiljöer. Sevärt! Som f.d. Uppsalabo bättrade han på statistiken lite.

.

Det räcker med en liten Nex för att gömma sig.

Danne

Kameravård.

Glada damer

Fotande och fotosnackande

.

Slut!

.

Uppe på kullen som är en tipp som är toppen

Jag fortsatte gårdagens eftersök av gamla miljöer, genom att trava upp på Johannelundstippen, som fortfarande var en tipp när vi genom köksfönstret kunde se lastbilarna som rullade upp på toppen. Nu gick jag upp för nyfikenhetens och utsiktens skull och såg att det byggs.

Det mesta av husen därnere till vänster fanns inte.

Men visst har det blivit trevligare och finare här uppe, om man nu inte gillar sprängsten och fyllnadsmassor. 

När jag kommit så här långt tyckte jag att jag kände igen träden från Fotosidan, var det inte de som Margareta fotograferade för några år sedan.

.

Tur att det fanns vägvisning...

.

Jag kunde inte låta bli att fota träd jag heller, även om jag bara hade vidvinkel med mig och det blev mest för dokumentationens skull (om det nu inte bara var för skojs skull).

Kista Science Tower och Victoria Tower blir rätt små på 6-7 km håll.

.

Det är rätt fint däruppe. Kanske återvänder jag en dag, när jag inte har något annat för mig. I går gick jag vidare för att se om jag kände igen mig i Vällingby centrum.

På återseende, bokstavligt talat.

Idag var jag åter, inte i form av inskannade  gamla bilder, utan i verkligheten. Vägen dit blev krokig, men så ska väl upptäcktsfärder vara, annars är det inget skoj om man bara följer en rät linje. SL fick sköta transporterna, det är praktiskt med ett kort, och tidsramar hade inga. Jag passerade in på mitt gamla jobb, som jag inte längre har, men fortfarande finns och placerade min namnteckning på ett papper som behövde det, vilket resulterade i en kopp latte och en diskussion om sydamerikansk litteratur.

Sedan fick SL ta hand om mig igen. Tunnelbana, tunnelbana och tunnelbana, allt i ett svep om man undantar ett uppehåll i solen i Åkeshov.  sedan klev jag av i Johannelund, där jag började närma mig mitt mål, den gamla paraplyfabriken, som jag bloggat om tidigare.

Jag sneddade över ett område där man inte kunde gå förr i tiden om man inte var behörig, inhägnat och bevakat som det var. Nu hade det blivit i högsta grad tillgängligt

Med mig hade jag en kombination som det var länge sedan jag använde, min PEN med optisk sökare och 17 mm-objektivet, nästan som en gammal hederlig 35:a. Det var inte så dumt i solskenet och visst var det roligt med omväxling i tekniken.

Paraplyfabriken, eller i alla fall den f.d.

Det står två tvillinghus där, nästan exakt lika. Jag var ganska säker, men hade lite tvivel om jag verkligen valt rätt.

Men när jag såg tolvan blev jag säker, adressen dök upp i huvudet, Sorterargatan 12. Tänk vilka små impulser som behövs ibland för att det ska falla på plats.

Jag blev också varse att det inte längre heter Johannelunds industriområde utan Vinsta företagsområde.

Jag fortsatte att söka i området efter det bygge som jag fotograferade.

Det skulle kunna vara det här huset men jag är inte helt säker. Det har ju byggts så mycket här.

.

Det här till exempel. Det fanns garanterat inte här. Huset alltså, trädet kan nog vara tillräckligt gammalt. Annars stod här en avbruten flaggstång och en gammal pump, de sista resterna av Johannelunds gård. Jag vet att jag har fotograferat både pump och stång, men de bilderna har inte dykt upp.

Sedan vandrade jag vidare på mark som inte ens fanns på min tid. De höll på att  köra dit den. Vi kunde se flödet av lastbilar med schaktmassor från vårt köksfönster.

Det lär bli en fortsättning...

.