Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Parkerade i Regna, men det gjorde det inte alls (fortsättning), så det var bara bra att det var hål i tältet

I förra blogginlägget lämnade jag paddlarna (eller ska jag skriva kanotisterna , så blir det inte lika illa) i en fors. Den fick tydligen klartecken för här är de på väg.

Kanotstängsel...

... eller: vart tog ån vägen?

Kunde inte bestämma mig för svartvitt eller färg och gjorde livet lättare för mig genom att lägga upp båda två. Eller ska jag säga bägge, fast det är samma bild.

Rast i vårsolen. Det verkar som att vi hittat en tidning.

Undrar var vi hittade den...

... kan det vara när vi gick och handlade...

Kanske på väg till affären i Igelfors?

Det är lite som arkeologi det här med att gå igenom gamla diabilder, att av enstaka minnesfragment och strödda fakta pussla ihop en tänkbar verklighet.

En sak vet jag dock säkert. I affären, om det nu var Ica eller Konsum, köpte jag någon sorts rejäl tejp, utifallatt det skulle regna. Mats hade ju fixat ett hål i mitt yttertält med sin morakniv. Han har ju dubbelt så mycket hälsingeblod som jag, så man får väl förstå att han tog till kniven (även om det bara rörde sig om att kniven studsade när han kastade prick på ett träd). Hannarna kan bli lite ystra på våren när det är lektid.

Men framtiden visade att det var tur att han kastat. Annars hade vi inte haft någon tejp.

En idyllisk kanotbild?

Nej tvärtom. De sitter fast. De kommer ingen vart.

De hade fastnat på en smal spetsig sten en bit under vattenytan, en sten som inte syntes när de kom. Hur de än försökte paddla snurrade de bara som en orolig kompassnål runt den illasinnade stenen, och långsamt började stenen borra in sig i kanoten för att få bättre fäste.

Genom att köra skytteltrafik med den andra kanoten, till och från en liten holme i sjön, kunde vi tömma kanoten och få upp den på holmen. Då hade den börjat läcka. Och där stod vi, på Östergötlands minsta holme i en avlägsen sjö, långt från civilisationen. I alla fall kändes det så för ett ögonblick.

Men, den nyinköpta tapen räddade oss. Med hjälp av den och lite plastpåsar och vad vi mer hittade lagade vi kanoten, och kunde fortsätta paddlingen. Natten blev kall, och alla Östergötlands grodor höll oss vakna med skönsång. Kanotuthyraren var enbart tacksam för vår provisoriska lagning. Han verkade van vid att få åka ut och hämta havererade kanoter.

Sedan kan jag nog inte suga ut mer ur de här bilderna just nu...

Men det förstås...

... jag köpte en lagningssats för tältväv lite senare, och på sommaren när jag och kompisen drog till Grönland på en månad, med hans något större tält, tog jag med satsen. Den kom till pass när en slädhund hade tuggat hål...

Publicerad 2013-05-03 10:57 | Läst 1407 ggr 1 Kommentera

Valborgshelg, men för länge sedan

Om nu ett knappt kvartssekel är att räkna som länge sedan, är dessa återfunna bilder gamla.

Men jag är inte helt säker på att det ska kallas valborgshelg, eftersom det hela började på aftonen den 1 maj, efter förstamajtåget i Katrineholm.

Vid stranden av en av de otaliga sjöarna i Södermanland.

Det var en skön afton, även om Mats morakniv studsade och skar ett hål i mitt yttertält. Men det regnade ju inte och det skulle visa sig senare att det var en mening med det.

Om morgonen var det ljusare. Det bör ha varit den 2 maj.

Helt uppenbart var det vår och blommade på bar kvist.

Där ger de sig iväg.

Ute och går i vattnet, det gällde nog att rekognosera i forsen. Jag har ett svagt minne av att det var stenigt och bilden motsäger ju inte det.

Låg bro eller mycket vatten?

Inscannade dia, där de flesta inte tålde att behålla färgen. De blev i alla fall bättre så här.

Publicerad 2013-05-02 15:44 | Läst 1318 ggr 2 Kommentera

Meningen med fotograferandet

Jag fotograferar, men inte alltid. Jag bloggar, men inte alltid. Ibland blir det pauser. De är inte planerade, precis som att fotograferandet eller skrivandet inte heller är planerat.

Det bara blir.

Men ibland finns en drivkraft bakom.

Drivkraften har ofta varit bilderna, de som bara blir till. De måste ju användas, annars vore det ju synd. Då kan de ju få hamna i bloggen, och vips blir det ett inlägg. När de är tillräckligt färska har bilderna fortfarande en kraft att inspirera mig. Ur det föddes nog mitt (ibland) dagliga fotograferande och bloggande till-och-från jobbet. Nu är det slut med det. Jag jobbar inte längre och behöver inte blogga av den anledningen.

Borde jag då inte fotografera mer när jag inte jobbar längre, och följaktligen blogga mer?

En bild som inte har med saken att göra.

Nej. Så fungerar det inte. Och så fungerade det inte. Det var tvärtom, om man kan säga så. Fotograferandet, dagligen till och från, och det tillhörande bloggandet var ett motgift, nästan som ett överlevnadsvillkor, ett verktyg för att mentalt och kroppsligt hålla ihop och inte falla sönder i små bitar, när jobbet höll på att förinta mig. Ändå hade jag ett roligt jobb som jag trivdes med, men när även det höll på att kväva mig var det hög tid att tänka efter.

Och nu är det så skönt.

Det är en månad sedan jag jobbade senast. Under den tiden har jag levt. Det började ju med en explosion av gamla inskannade bilder som länge väntat på att komma fram i ljuset. Det är fler som väntar. Negativalbumet ligger uppslaget och en dialåda står redo bredvid skannern, historierna väntar bara på att bli berättade när andan faller på.

Jag har ingen plan för när eller hur, det är inte något som kräver planering, bara inspiration. Annat var det med mitt dagliga fotande till-och från, då döden jagade mig i hälarna och det gällde att springa ifrån. Nu slipper jag det och kan göra vad jag vill och njuta av det.

Inget till exempel. Som nu, jag gör inget, jag bara skriver och skrivandet är jag, eller möjligen tvärtom, jag är skrivandet. Jag kan inte skilja de två åt.

Det borde väl innebära att också texten är jag...