Nyskannat - nyretusherat --nybloggat

Så sitter jag här igen vid min skanner och stångas med gamla motsträviga bilder, skräpiga, ibland kanske lite blekta och överhuvudtaget märkta av ålder, fjärran från de nytagna digitalbildernas rationalitet och strömlinjeformade  produktion. Men det gör ingenting, för jag gör detta för att det är roligt, det får ta tid. Den tid det tar. Kanske är det till och med meningen att det ska ta tid, att det är tiden som är det väsentliga, om den nu finns och inte bara är ett mänskligt påhitt.

Kanske blir tiden till och med stillastående när man sitter där med bilden. Långsamt växer den fram och överbryggar avståndet  till den tid när den togs. Decennierna blir som bortblåsta.  Jag är ju mer än dubbelt så gammal nu, som när jag tog bilden, och har jag åldrats är det inte mer än rättvist att bilden också har åldrats och fått ålderskrämpor.

På väg.

Det gör också att jag tillbringar längre tid med varje bild, så jag har tid att bli vän med var och en av dem, och blir jag inte vän så är den inte klar, eller så är den hopplös. Kanske kan vi bli vänner senare, när jag upptäcker hur jag ska göra. Bilderna blir som små individer.

Den kallades Uhro.

En del av ålderskrämporna är bara rent skräp (bildernas, alltså) och kan städas bort om man är tillräckligt noggrann och flitig. Efter att ha skannat bilden öppnar jag den i Lightroom och efterjusterar lite, men om bilden är skräpig får den gå vidare till en runda i Photoshop, för städning och skräpplockning och det kan (som sagt) ge mig en lång stund med bilden, om jag inte  fattar beslutet att det är ett hopplöst fall.

Det finns ju också möjligheten att bestämma sig för att en del av skräpigheten får tillhöra bildens uttryck, även om skräpet inte fanns där en gång i tiden, vare sig i verkligheten eller i den nyframkallade bilden.

Igår såg jag de här bilderna som hopplösa fall och misströstade och undrade hur i hela fridens namn jag kunde vara så dum att jag skaffade mig en scanner, när allt ändå bara blir skit. (Är det vad som kallas för skaparkris?).

Svartvita kalasbilder med fokus på de yngsta.

Det är när alla gamla kompisar bjuder på 60-årskalas som man märker att åren har gått, och igår var det dags igen och jag hade kompakten i fickan. Ibland plockade jag upp den och tog en del sådana där bilder som inte alla andra tog. Utan blixt framför allt. Och i andra vinklar.

Det blev en kvartett barn som hamnade i det här inlägget.

Så mycket mer är väl inte att säga.

.

.

Isen är aldrig långt bort när man åker båt.

... i alla fall inte i de här trakterna ...

... men jag vet ju förstås inte hur mycket is det är idag och hur förhållandena har ändrats

Tiden har gått, bilderna är drygt 30 år gamla och sedan dess har jag inte varit där, men en hel del av båttrafiken har ersatts av helikoptrar, vad jag har förstått. Dessutom har det vuxit fram en turism som inte fanns då och vi tog oss fram som lokalbefolkningen, med båtar som gick när de gick, i bästa fall inte mer än en dag försenade. Det var is, dimma och storm som styrde.

Om man inte kan språket får man köra in huvudet i luckan och peka på vad man vill ha.

.

Är det långgrunt får man sköta sista delen av transporten med mindre farkoster.

Om motorn lägger av får man ta till bogsering

En högsommartur med båten

Lite svårscannade tyckte jag de här bilderna var. Kan det vara så att Kodachrome är knepigare än andra filmer?

När jag blir pensionär ska jag nog sätta mig under min korkek och njuta av min scanner.

Det handlar förstås inte om någon primitiv prylfetiscism eller extatisk teknikdyrkan. Jag ska naturligtvis använda den. Det handlar inte heller om någon länge närd önskan eller planerad aktivitet, utan är snarare en  ett ögonblickets insikt, en Lidnersk knäpp eller något sådant. Det kanske också skall uppfattas bildlikt  (i dubbel bemärkelse?).

Ibland brukar jag få frågan "vad ska du göra när du blir pensionär?" eller "vad har du för planer?", och då står jag där som ett fån och förstår ingenting, Planer och planering och förutbestämda aktiviteter är något jag associerar till jobb och arbetsuppgifter, och inte till livet efter jobbet. Då ska man väl få slippa  det. Jag har planerat alldeles för mycket i mina dar. Visserligen är jag bra på det, men jag gillar det inte.

Alltså har jag inte haft något svar på frågan, men här i veckan köpte jag en scanner och började använda den och fick insikter på köpet. Inte om själva scannandet i sig, men vad det kan leda till. Problemet är bara att jag inte är säker på att jag kan formulera insikterna i ord eller om de bara finns inom mig, men i sådana situationer har jag lärt mig att en metod är att försöka börja skriva om det och se var man hamnar.

Det är väl det jag gör nu.

Det jag har scannat hittills är  mest dia-bilder, oftast gamla från resor och upplevelser långt tillbaka i tiden. Jag har hoppat fram och tillbaks, scannat än det ena än det andra, och bläddrat en hel del i arkivet och försökt hitta något, jag vet inte vad, förmodligen en dold berättelse, och har pendlat mellan förvirring, förtvivlan och förtjusning.

Jag har scannat enstaka udda bilder, jag har scannat bilder som hör ihop, jag har publicerat enstaka bilder i mina blogginlägg (för på något underförstått sätt var det bloggen som skulle vara målet), jag har visat flera bilder och jag har bloggat med text och ord eller bara bilder utan ord. Jag har på något sätt sökt formen de senaste dagarna, och nu börjar jag känna att det växer fram en struktur, att jag bygger något jag gillar.

Tror jag.

Dagens insikt var att jag måste slita mig loss från den underförstådda tanken som hängt med bilderna från de att de togs, att de är diabilder som ska visas med projektor på vägg och då bilda någon vettig helhet. Jag insåg att jag kan bryta mig loss från det och kan använda bilderna som ett material för att bygga nya strukturer och att jag kan hitta  nytt innehåll i bilderna. Och det viktigaste är vad jag ser och upptäcker  i bilderna och berättelserna. Jag gör dem för min skull.

Andra må se andra saker och det är som det ska vara, precis som upplevelser är. De är personliga.

Nej, jag tror inte det ska vara någon bild i det här inlägget, de får komma separat. Det inlägg som gav mig de insikter jag formulerat här, är ännu ej publicerat.

Och jag kommer att fortsätta fundera. Det är dags för det.

.

Torsk

Tidig morgon

.

Dimman lättar.

Torkade torskhuvuden, sylvassa när de har torkat.

Tonvis lastades för hand

Det gäller att stuva

Torrfisken stuvas som veden i en vedbod, efter avsyning.