Det svartvita livet i det offentliga rummet nere bland betongen, en vanlig eftermiddag i februari, Anno Domini MMXIII

"Gräv där du står" är en  devis man knappast kan tillämpa här, i så fall får man allt ha rejält krut i spaden, men kanske kan man gräva med kameran, eller åtminstone skrapa på ytan i förortsmiljön. Bussåkarna tillhör nog den lägsta kasten i den stockholmska lokaltrafikhierarkin om man ska döma efter den här miljön. Nästan så man skulle önska att Strindbergs ord "Här rivs för att få luft och ljus.." vore sanna.

Nu är det förstås inte en plats där de flesta häckar särskilt länge, det är blåsigt och dragigt och ljudmiljön är inte den bästa, med tunnelbanan som tak. Liv och rörelse kan det också vara, även om så inte var fallet när jag tog de här  bilderna. Varför fastnar jag då här ibland? Ja, vore det inte för kameran skulle nog inte jag heller stanna här längre än jag måste, dra så fort jag kommer hit eller kasta mig på första  lämpliga buss som kunde ta mig härifrån.

Kanske tycker jag att betongmiljöerna i förorten är orättvist behandlade, jämfört med den nostalgiska  entusiasm vissa betongmiljöer  inne i stan kan glädja sig åt, eller är det pojkårens springande i Slussen-maskineriet som har präglat mig, så att jag söker mig hit (och lurar mig att fotografera)? Eller tycker jag det är fascinerande. Ett visst folkliv är det ju i alla fall.

Utan människorna skulle nog inte det här stället vara mycket  att hänga i julgranen, det är de som ger stället liv, för visst är väl detta en del av "livet i det offentliga rummet" (och med det citatet visar jag att jag hänger med vad som händer i andra bloggar). Och ska man dokumentera det livet ska väl även det här dokumenteras, och jag gör det på mitt sätt. Jag tar bilder på det jag ser och på det sättet jag ser och något annat är inte möjligt. Men jag gör det inte för att jag har som mål att dokumentera, utan bara för att det är roligt.

Jag tänker inte tala om vad det är jag ser när jag fotograferar, då vore nöjet borta. Dessutom är jag inte säker på att jag kan formulera det med ord. Bilden är en bild och den får tala för sig själv, om den kan. Gör den inte det är den stum och då kanske den inte borde ha blivit tagen, eller åtminstone inte offentliggjord. Men vad vet jag om det?

.

Att gå över gatan...

Jag kom på gångbron med kameran i hand och såg några därnere som också skulle korsa gatan

.

... och det kom fler

.

övergångsstället verkar ointressant

Allt var över på mindre än en  minut och sedan gick jag vidare

Gatufoto eller fotgängarfoto?

.

Det var en riktigt ynklig liten sol i morse

Så här såg den ut i morse, och det är inte en vidvinkelbild som gjort den liten, för det satt ett kort tele på kameran.

.

Det var knappt den trängde igenom grenverken.

.

När jag kom till Kista hade den blivit något större.

.

Och när jag gick hem hade allt ändrat sig.

.

den fortsatta promenaden förde mig in på okända vägar kring järnvägen

Fotofikat var avverkat, Vretgränd likaså och en kort vandring längs Fyrisån gav varken inspiration eller bilder värda att stoppa in i bloggen, så jag insåg att det var dags att återvända till bilen. Den befann sig på andra sidan järnvägen, så mitt mål var att ta sig över eller under den (järnvägen alltså).

Jag vred alltså näsan så den pekade i rätt riktning och så gick jag genom obekanta kvarter tills jag såg något som påminde om järnväg.

Kan det här vara ett gammalt ställverk, även om dekoren är ny? I alla fall var jag framme  vid järnvägen...

Nu gällde det bara att hitta viadukten där jag skulle hitta min väg till andra sidan. Jag vred på huvudet (och näsan följde med, så att den fortfarande pekade rätt) och upptäckte  att dekoren spillt över även på andra byggnader.

Påpassligt passerade Gävle-tåget, så det fick vara med på bild också.

Själv fortsatte jag till fots...

... och hittade min undergång...

... och det var det fler som gjort.

Nu var det bara att trampa vidare till bilen. Nu var den nära.

Måste bara passera en järnväg till, men den låg i vinterträda så passagen var enkel.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut!

Vretgränd, samma väg en gång till, men i färg...

Mitt förra svartvita inlägg slutade  med Vretgränd, men den inbjöd även till en betraktelse i färg med en dragning åt rött, i alla fall små röda objekt i bilden. Det började redan innan jag visste att det var Vretgränd jag skulle gå ...

Rött ljus för de gående, men riktigt röda blir ju inte signalerna. En rödaktig Vasaborg tronar i bakgrunden, och rött kan anas i de omedvetna statisternas kläder. Rött kanske inte är så dumt som ett tema...

Väntar på grönt.

Lite rött lite här och där, gör att temat fortfarande håller.

Bilar från alla håll?

Fortfarande mycket rött.

.

Hade de inte haft påsarna hade de inte fått vara med på bilden...

Här slutade den svartvita promenaden, så då får den rödinfekterade också göra det

En röd bil får sätta punkt för inlägget.