Gatufoto med kort tele, den nya tidens melodi? En samling svarta figurer? Eller bara urbana bilder?

I vilket fall som helst gick jag inte raka vägen till bilen när jag fotofikat klart i Uppsala idag, utan började med att gå åt precis motsatt håll, inte för att jag var förvirrad eller desorienterad utan för att jag hade lust att fotografera lite i det offentliga rummet. Jag hade ju kort tele sittande på kameran så det var bara att börja fotograferandet när jag såg de första svarta figurerna.

De var bara två och inte helt mörka, så vi kan nästan betrakta dem som individer (i bilden  alltså, i verkligheten är förstås alla de svarta figurerna individer och inte bara som små pjäser på schackbrädet).

Sedan var jag fast, det var bara att fortsätta. Det drällde ju  av svarta figurer  vid Uppsala Central där jag hamnat och kontrasten mot dagsljuset gjorde de flesta ganska så mörka, för att inte säga svarta. Jag exponerade inte särskilt ymnigt heller, snarare tvärtom för säkerhet skull, ett stegs underexponering eller så. Bättre svart än grådask.

Kort tele att det alltså på kameran, och någon skrev häromdagen om kort tele för gatufoto som ett tidens tecken, en symbol för distansering i motsats till det gamla lokalsamhällets  närhet. Nu är det inte så jag ser det, men det inspirerade mig till att försöka när nu kameran var rätt utrustad.

Anonyma figurer eller bara brickor i ett spel? Och han till höger, är det en avvikare?

Men plötsligt kan några figurer slita sig loss från massan och framträda som individer ett ögonblick, ett slumpens spel eller en händelse med mening?

Det kan också vara skillnad på folk och folk, de som strömmar förbi och är på väg och de som hopplöst stannat upp.

Nu var det inte så jag tänkte  när jag gick där, men vad i mitt undermedvetna styrde mig när jag riktade kameran och valde ögonblick? Det vet jag inte.

Grupperna blev mindre när jag lämnat gångtunneln och de stretade vidare i den kyliga vinden.

De kanske bildade smågrupper.

På något sätt upplevde jag det hela organiskt.

Fortsatte dock min vandring som jag tänkt, en vandring med kort tele i gatulivet, som av förklarliga skäl var lite kylslaget. Jag tog sikte på slottet och gick gatan framåt (Något som väckte fler fotoidéer, men det får bli en annan gång).

Några gatuscener snubblade jag på...

...men när jag kom ner till ån var gatan slut.

Här kan man ju tro att jag slutat fotografera människor och övergått till stadsbilden, men så är inte fallet. Det är en människa jag fotograferat, en människa i en tillvaro... kanske på väg...

Jag tror det här med kort tele i gatumiljön kan passa mig. I och för sig är jag inte förvånad, kort tele är en gammal favoritbrännvidd för mig, lämplig för att klippa ut lagom små utsnitt av verkligheten, men en gång i tiden handlade det om landskap. Det kanske går att överföra  även till stadsmiljön om staden har rätt kvaliteter. Uppsala har det. Stockholm har det också, men där måste man gå mycket längre. Sala då? för att ta en stad jag också känner (eller kände) väl eftersom jag bott där. Där kan man inte gå så långt, sedan är man ute ur själva staden, så den får man i så fall angripa (som motiv) på ett annat sätt.

Nu blev det här inlägget svartvitt, men jag hade lika gärna kunnat göra ett inlägg med färgbilder från samma promenad, men då hade det blivit andra bilder, en annan promenad och andra intryck. Kanske blir det ett sådant inlägg också...

Objektivet? 45 mm för m4/3

.

När fotografer träffas fikar man , i alla fall i Uppsala, och har trevligt

Nä, just det, man kan titta i medhavd bok också.

Claes studerar

Man kan dricka te ...

Eventuellt konstigt placerad skärpa är helt avsiktlig.

Man kan prova nya kameran

Rauni testar.

Man kan fotografera fotografen

Lena öppnar moteld

Tre damer...

Lena, Lena, Rauni

.

Claes och Anna

???

Semla i vänster hand, kamera i höger hand.

Svartvita fotografer...

Martin och Magnus, den senare tillrest från Dalarna

Så lång var den...???

Undervattensfotograf i berättartagen...

Men vi var inte de enda fotograferna där...

Vernissage

Färgstark afton, fyrtal i bilder

Ett torn och ett torg

Efter en helt svartvit morgon i förra inlägget blev slutet på gårdagen mer färgstark, men lika vidvinklig, en knapp handfull bilder när jag halkade mig ner mot bussarna, men inte närmaste vägen.

Det är skönt att Max finns när det är mörkt ute?

De svarta profilerna som är allestädes närvarande så här års rör sig här mot samma mål.

Jag sökte mig till underjorden där de starka färgerna finns.

Bara några "vardagliga observationer", som det står i underrubriken till min blogg.

Svartvit morgon, sju minuter i betongen

När jag klev av bussen i morse var det skuggorna jag såg, så jag halade raskt fram kameran.

Motljus...

... som bländade

bussarna tömdes och folk spreds för vinden...

... men jag dröjde bland skuggorna...

... och skuggfigurerna, gamla och unga

.

Så här dags är det gansk folktomt här, folk kommer hit och går genast vidare för att hinna i tid. På eftermiddagarna, ser man fler, de samlas och väntar på försenade bussar.

... men enstaka figurer rör sig...

.

... med raska steg

Nära målet...

Men hu, hur kan du hemfalla till sådana banaliteter?

" Det var  så vackert, jag kunde inte låta bli".

"Det är ju gammeldags och omodernt, sådant här slutade man väl med redan på den tiden man hade film i kameran ..."

"Dessutom är ju bilden underexponerad, det mesta är ju alldeles mörkt, vad är det för dålig kamera du har? Du borde skaffa dig en ny, en sådan där modern som kan ta bra bilder åt dig, och inte så'nt här skit"

"Men du förstår, man måste exponera mörkt för att de ljusa färgerna på himlen ska synas bra. Från början var husen helt kolsvarta, men jag lockade fram lite struktur ur det mörka, för att ge en antydan om vad som finns där."

"Antydan och antydan, skräpbilder är det , mörka och fula. Bättre kan du."

"Här är det ju ännu värre"

"Du förstår, det är ett försök att fånga den stämning som fanns när jag gick där, på hemväg när mörkret sakta smög sig på oss"

"Stämning och stämning, vad är det för skitsnack, försök ta vettiga bilder nu, inte sådant här dravel, vem skulle vilja titta på dom. Gör lite normala bilder istället"

"Egentligen bryr jag mig inte om vem som tittar på bilderna,  men det är klart att det är roligt om någon gör det, det viktigaste är att jag får fotografera, för det mår jag bra av, och det är skoj."

"Djävla knäppgök!"

"Vad har du gjort här då, satt eld på bilderna? Ja , det kanske är det bästa du kan göra, sätta eld på skiten och bränna upp bilderna, och göra nått vettigt i stället. Jävla konstig kamera du har."

"Kameran är inte konstig, den gör bara vad jag säger till den, även om vi ibland har kommunikationssvårigheter, men här fick jag den att göra ungefär vad jag ville. Jag överexponerade och underexponerade för att se vad det kunde ge för uttryck."

"Uttryck och uttryck, jag fattar inte ett jota, jag undrar vem som har kommunikationssvårigheter här, inte är det jag och inte gör dina uttryck något intryck på mig, inte."

"Ja, men du förstår, människor i alla tider har fascinerats av vackra solnedgångar och färgernas dramatik på himlen. Kanske kan man säga att det här är en modern version av det och att jag utnyttjar det för att leka lite med bilderna"

"Ja leka är vad du gör, väx upp nu och gör lite nytta, och håll inte på med sådant här larv. Du är ju vuxen, eller hur?"

"Det här, ska det vara en bild det, jag förstår ingenting. Ska man inte kasta så'nt här i papperskorgen, det är ju bara sudd ju."

"Har man ett objektiv som man kan ställa in skärpan manuellt med, ska man väl utnyttja det för att se vad man kan skapa för effekter."

"Effekter, det är ju bara sudd ju."

"Ja, men det kanske kan ge ett visst intryck, man måste ju prova, annars vet man inte."

"Då kan man lika gärna vara ovetande, om det blir såhär."

"Ska det här också vara ett så'nt där experiment? Man ser ju inte vad det är!"

"Måste man det, räcker det inte att ana?"

"Jo det räcker att ana, jag börjar ana att du inte bara är knäpp, utan tokig också"

"Men den här är ju skarp. Är den misslyckad då? "

.