fslkjsklgjafeijgalnvkdafjbh C (Någon rubrik ska man ju ha!)

Nog blir det ibland lite svårt att variera sig när man går samma väg för hundrafemtielfte gången (minst, känns det som). Det gäller ju både att undvika att ta samma bilder som man redan tagit, och om man dessutom bloggar om eländet måste man ju också undvika att upprepa alla gamla floskler och sedan länge utslitna sanningar.

Den här gångtunneln till exempel,  den var med redan tidigt i blogghistorien (min alltså) i ett av de första inläggen jag gjorde och sedan har den fått bidra med många bilder. En riktig slitvarg kan man väl säga att det är. Eller är  det bara jag som är dum och envis? Ibland undrar jag.

Idag struntade jag i vitbalansen, snön i tunneln fick bli så blå som kameran ville ha den, jag gjorde inget för att dämpa färgen. Kanske blev den till och med förstärkt.

Varför envisas jag då med att fortsätta gå här med kameran, när jag redan sugit ut allt som går att suga ur den här vägen. Ett enkelt svar är ju att jag inte går här för att fotografera, utan att jag fotograferar för att jag går här. Det primära skälet till att gå här, är att ta mig till jobbet, och det här råkar vara kortaste vägen. Fotograferingen  är bara bonus, så att säga.

Dessutom kan ju fotograferingen göra en annars tråkig promenad roligare.  Risken är ju bara att den tar för lång tid, speciellt om man har en tid att passa. Tråkig promenad är annars ingen större risk, jag har alltid gillat att promenera, och jag tänker bra när jag promenerar. Det gäller bara att komma ihåg efteråt vad jag tänkte, i alla fall om det var värdefulla tankar.

Tö först och sedan minusgrader, det gav glansigt isiga ytor att fotografera, och det fick bli lagom blått för att ge rätt isigt uttryck.

Men lite längre bort låg gruset kvar och förstärkte gångvägens sköna böj in i bakgrunden. Att husen lutar bjuder jag på, de är inte huvudmotiven. Dessutom är det inte där man ska titta, blicken ska följa gångvägen in i den mörka bakgrunden och försvinna där..

För säkerhets skull vände jag mig om lite senare och tog en bild i andra riktningen, och där kan ni se att husen står rakt. Ordning och reda igen.

När jag kommit så här långt är en stor del av nöjet redan över. Det fotografiska nöjet alltså,  promenaden består ju, men det är en ren transportsträcka i mitten, mellan specialsträckorna.

Jag kunde konstatera att det fortfarande är mycket vinter  att transportera bort från gatorna.

Jag hade den lilla kompakten med mig idag. Jag håller fortfarande på att bekanta mig med den, det kan man göra hur länge som helst, inte bara med den utan med alla kameror. Ju mer bekanta man blir desto bättre kamera är det. Blir man aldrig riktigt bekanta är den dålig, men den kan ju passa någon annan bra, trots det. Vi har ju olika personligheter, både kameror och fotografer. Det gäller att passa ihop.

Man kan ha olika åsikt om vad som är vettiga kompositioner också. Den här bilden är  kanske en betraktelse över hur vi människor söker oss fram till den bästa vägen. Någonting sådant var det nog jag såg.

Sedan gav jag mig på växtligheten.

Egentligen var det väl ett test av kamerans autofokus och manuella skärpeinställning på kort håll och knepiga motiv. Eftersom jag nu efteråt inte kommer ihåg vad jag gjorde är testet helt värdelöst, men vi kan väl då nöja oss med att betrakta bilden som en bild.

Riktade även kameran åt andra hållet och där fanns ett hotell!

Sedan har jag sett i andra bloggar att man ska sluta med ett spegelporträtt av sig själv.

Gammalt och nytt i Kista

Ibland när jag går där (och det gör jag ganska ofta) relekterar jag över det här med nytt och gammalt i Kista. Det mesta upplevs säkert som nytt, eftersom det var i början på 70-talet som  man började bygga här, på det  tidigare militära övningsfältet. Delar av Kista gård är dock äldre, och i alla fall delar av källaren är byggda på 1700-talet.

Kista gård.

Även när man fotograferar det gamla är det svårt att unvika att få med det nya, i alla fall så här års när det tittar fram mellan de kala trädgrenarna.

Men när man ser de nybyggen som växer fram nu, kan man få ett annat perspektiv på gammalt och nytt. Då är det plötsligt husen från 70- och 80-talen som får stå för det gamla.

I den här bilden blir det i så fall dubbla lager av gammal bebyggelse, det gamla magasinet till vänster och det byggnadminnesmärkta som står uppallat till höger får bilda det äldsta lagret, medan de framstickande 80-talisterna för stå för medelåldern.

Men det man mest lägger märke till är kanske de pågående byggena, där det hela tiden händer något.

Gammalt och nytt...

Före och efter...
Men vad är det för fel på Läderlappen?

Jag tog en liten extrakrok i går när jag gick från T-banan till Ellens/Tårtan, för att passera en del av jaktmarkerna från förskoleåldern.

Det går alltid att fotografera vid Slussen (åtminstone än så länge).

Den Gamla staden är alltid lika vacker och lockande.

Under betongen är stämningen en annan.

Jag söker mig närmare mitt mål.

Trappgränden kan föra mig direkt till målet.

Jag passerar gården där min faster och farbror bodde på den tiden när torrdass på gården gällde.

När jag tagit mig upp för alla trappstegen kan jag ana målet och Maria längst bort i gränden.

Samtidigt  ser jag att fasaden på gamla tobaksfabriken håller på att renoveras.

När jag går hem håller mörkret på att falla över Söder och Maria Magdalena.

Slut.

Så hamnade jag på Tårtan idag, fast det egentligen inte var meningen.

Det var ju fotofika på konditoriet Tårtan idag och egentligen skulle jag inte åka dit för jag var på jobbet, men plötsligt fick jag tid över och tog därför en spontan tur in till stan.

Tårtan...

Min kompakt var den enda kameran jag hade med, så det  blev ett elddop för den (och mig) i sådan här miljö, och jag lärde mig en del om dess begränsningar...

Framförallt var det fokuseringen som irriterade mig. Inte att den fokuserade fel, utan den röda  blinken den sänder ut för att fokusera när ljuset börjar bli snålt, och som jag inte kunde stänga av när kameran hittat skärpan och låta det avståndet vara kvar, genom att ändra till manuell fokus. Det finns en manuell fukuseringsinställning, men den är värdelös i sammanhanget. Så nu vet jag det. Men jag kan ju trösta mig med att det var det första riktigt negativa jag hittat hos kameran.

Jag satt mitt emot magister Bengt, så det var oundvikligt att han fastnade på bild flera gånger.

På ett fotofikabord blandas kaffet med kameror, objektiv, diskussioner och kaksmulor.

Tänkare?

Bengan visar hur man håller en kamera (eller är det till och med så att han tar en bild).

Några var fortfarande kvar när jag gick därifrån.

.

Snurrigt, blommigt, soligt, snöigt...

Ja, snurrigt, blommigt, soligt, snöigt hittade jag idag, men inte där jag vanligtvis brukar finna mina bilder, där jag går och promenerar  eller strövar med min kamera, utan i minnets arkiv, det som finns i datorn alltså, för i mitt eget minne hade de här bilderna redan utplånats.

Bilderna brukar bara bli liggande där och samla damm, när jag väl gjort mitt (helst) dagsfärska blogginlägg med nytagna bilder, och så glömmer jag bort dem. Till synes kanske ett modernt kortsiktigt beteende och omedelbar behovstillfredställelse, men kanske har de legat där och mognat i väntan på bättre tider. Eller är det ett ekorrbeteende, den som spar han har. Kan ju också skylla på mitt vacklande närminne, men det är ju i det här fallet en undanflykt. Att det är vacklande är däremot rena rama sanningen.

Kanske låter det snurrigt...

I alla fall blev jag förvånad över hur många bilder det fanns, överblivna och oanvända, och en del fastnade jag för och lät dem passera ett varv i Lightroom, för vidarebefordran till bloggen, ett urval utan tanke på att bilderna skulle passa ihop, bilda ett sammanhang  eller illustrera en berättelse.   Blir det någon berättelse är den slumpmässig och något bilderna skapar själva.

Det är klart, jag har ju tagit bilderna, även om det är vid helt olika tillfällen, så något  berättar de nog om mig, även om jag misstänker att den berättelsen kan vara svårläst. Jag kan inte läsa den. Men något visar den på vilka motiv jag  fastnar för när jag får ströva själv med kameran (och sedan fastnar för att göra i ordning och publicera).

Bilderna är tagna vid fem olika tillfällen på fem olika ställen (men bara i tre olika kommuner, om nu det kan ha någon betydelse).

Kanske var det bara så att jag tyckte det var synd att bilderna skulle ligga där i arkivet utan att göra någon nytta. Jag har ju i alla fall tagit dem och sparat dem, så då kan jag ju använda dem också.

Som ni ser finns det ingen planering bakom mitt  fotograferande, eller något mål, eller syfte. Det bara är vad det är och blir vad det blir. Plus att det är en ursäkt för att få skriva, en hjälp att formulera orden. De växer ju fram ur bilderna. Även om de här orden inte verkar ha något med bilderna att göra, så är det så i den inre oförklarliga processen som leder fram till resultatet. För mig är nog den processen minst lika intressant som resultatet. Utan  processen vore  fotograferandet inte längre så tilltalande, för numera är det så enkelt att få till bilder att tekniken i sig inte längre är så krävande.

Kanske är det bättre att göra så här, att låta bilderna ligga till sig innan man använder dem, för att locka fram nya berättelser ur dem. Jag såg nog embryon till många berättelser i  bläddrandet bland bilder idag, eller kunde i alla fall ana dem. Kanske var det även tvärtom, att jag såg bilder till oskrivna berättelser som då och då ger sig till känna i skallen.

Eftersom bilderna är tagna i tre olika kommuner, kan man ju också ordna gissningstävlan: Vilka kommuner? Det går att använda bilder på många sätt.

Godnatt, alla vänner!

.