SPÅR!

Häromdagen när jag gick hem såg jag en massa spår, så jag kan väl säga att promenaden inte gick spårlöst förbi.

Eller var det jag som inte gick spårlös förbi, eftersom jag samlade in spåren med min kamera.

Några av dem i varje fall.

Spårsnö och nedåtgående sol var allt som behövdes.

Det finns så många sorts spår...

Korsande vägar

Svartvitt så jag slapp allt besvär med blåtoner i eftermiddagsljuset.

Det blev kornstruktur på bilderna fast jag inte hade  film i kameran. Det såg snön till.

Fotografen får väl bli med den här gången också, så han inte är spårlöst borta.

Han lämnar snön och går in bland husen, lite kylig om fingrarna och nyfiken på om bilderna blev lyckade. Det är svårt att fota sådant som är mest bara nyanser av vitt.

.

I dag igen?

Ja, idag igen!

Men det var ändå inte lika, inte samma ljus, inte samma kamera, inte samma objektiv, även om jag gick samma väg. I går var det kort tele och idag vidvinkel, och de ser ju lite olika på världen. Kamerabytet var det ingen tanke bakom, vidvinkeln råkade bara sitta på ett annat kamerahus.

Sedan var ju ljuset olika, ingen dag är den andra lik.

Eftersom det kom en röd jacka gående var jag ju tvungen att ta en bild av tunneln även idag.

Isen ser ännu halare ut än igår...

... den blev halare i svartvitt (jo faktiskt! Den såg direkt halare ut när jag tog bort färgen, och mindre hal när jag tog tillbaka färgen.

Det här gatupartiet hör till det mest svårfotograferade längs vägen, men idag blev det hyfsat.

Det var nog blå snö, brun snö och sand som tillsammans gav motivet lite struktur.

Ett torn med 14 mm vidvinkel (på m4/3).

Igår såg det ut så här från samma plats. (Reprisbild, tele)

Tittutbild med dagens vidvinkel.

När man kommer närmare räcker inte ens vidvinkeln till.

Ja, så ska det väl vara ett fotograf-fotografi idag med.

En sexpack med torn, kanske som en Gäckande skuggan

Det sticker upp huvudet över omgivningen lite då och då, det där tornet, som  vore det en "Gäckande skuggan". Det är väl i och för sig inte konstigt, resligt som det är, och än så länge högst i nejden.

Det var lite morgondis kring tornet och det bidrog till att det var en aning beslöjat.

Bit för bit närmade jag mig...

... och till slut rymdes det inte i bilden.

Tornet och motorvägen

På eftermiddagen, och från ett annat håll, tedde det sig annorlunda.

Gäckande skuggan förresten, kommer ni i håg det radioprogrammet? Det var roligt det minns jag.

Finns på SR Minnen

Och nu är det en ny dag. Ha det så bra!

Det kändes bra i morse, så jag stoppade ner en riktig kamera i fickan och det visade sig vara rätt. Riktigt rätt.

Inte ett moln på den blå himlen, solen sken och det var ljust, riktigt ljus i morse. Var det kanske därför  det kändes så fint? Definitivt inget bussväder.  En sådan här dag med ett sådant väder och en sådan känsla kräver promenad. Det var helt enkelt så skönt, eller mådde jag bara bra?

Jag har ju på sistone bara plåtat med lilla kompakten, när jag  över huvud plåtat. För säkerhets skull har den varit med om andan skulle falla på, men idag var det helt  annorlunda, så det blev kort tele med kamera som jag stoppade i jackfickan när jag gick hemifrån, men där fick den inte ligga länge för jag upptäckte fler som njöt av vädret.

Soldyrkare eller bara ett vackert träd?

Den ensamme och busskuren?

Om jag har något mål med mitt fotograferade under en sådan här vandring (den välbekanta till jobbet) så är det att ta sådana bilder som det är roligt att ta då jag går där, för jag riktar ju kameran mot det jag ser längs vägen, eller ska vi kanske säga "det jag ser som bilder längs vägen", och därmed uppmärksammar. En liten anteckning i marginalen av mitt medvetna. Lite brus  i det stora bildflödet från all dagens digitalkameror och andra bildalstrare.

Vad har mina små marginalnoteringar för betydelse i det stora bildbruset? Jag varken Facebookar, twittrar eller något annat sådant, vad allt de nu heter. Jag lägger inte ens upp bilder på Fotosidan längre. Det enda jag gör är att stoppa in bilderna bland en massa ord i min blogg. Men det räcker för mig! Det är ett stort nöje för mig att försök få till något när jag knåpar ihop mina blogginlägg och i det knåpandet är bilderna en stor hjälp, de ger mig ofta inspirationen till orden, för egentligen har jag ju inget att säga.

En kär gammal vän i repris för femtioelfte gången, men jag kan inte undgå att fortsätta fascineras av den här gångtunnelkombinationen. Den har lärt mig mycket om fotografering.

Ibland passerar man färdiga små kompositioner längs vägen man går och då är det bara att tacka och ta emot och njuta, och kanske stanna till och fånga in. Jag ser så många som passerar i modern optimerad höghastighetsmarsch och inte ser någonting. "Det är synd om människorna" för att citera Indras dotter.

En färdig komposition.

.

Så småningom dök en välkänd silhuett upp i fjärran, dämpad i sin framtoning av morgondiset. Det blev fler bilder av silhuetten innan jag var framme vid mitt mål, men de verkar så pass användbara att de nog ska få ett eget inlägg, så jag inte passerar min egen anständighetsgräns när det gäller längd och bildantal  i ett blogginlägg.

Istället ska jag hålla mig jordnära, eller ska vi säga asfaltsnära, genom att studera en vägkorsning. Sådana här småfynd ger den uppmärksamme vandraren lite glädje på vägen, eller hur? Eller också är det jag som är en knäppgök. Men det har jag i så fall alltid varit, ända sedan barnsben.

Morgondiset hjälper till att skapa motiv för fotografen. Oftast är det här en erbarmligt tråkig parkeringsplats, men i morse framträdde den i ett beslöjat skimmer som lockade till sig fotografen.

Jag slutar med ett självporträtt även idag.

Om nu någon undrar vad jag tog med mig i fickan i morse så kan jag berätta att det var ett m4/3-objektiv 45 mm/1.8 med vidhängande kamera. Bilderna är lightroomade från raw-filer, så som jag plägar göra. Det brukar bli så bra så...

...det duger för mig i alla fall

.

Gräver i arkivet och hamnar i Uppsala. Kanske är Dagny hemma nästa lördag så jag får åka dit och fika igen ?

Det är ju synd om gamla råa och ovisade bilder bara ligger djupt nere i arkivets mörker och samlar digitalt damm, så jag grävde och jag fann. Det är alltid roligt att se vilka bilder jag har glömt att jag har tagit. Numera tar det inte så lång tid innan jag glömt det, så det är lite roligt att gräva även i ganska färska gömmor .

Färskt den här gången visade sig vara någon gång i somras, när det var varmare och snöfriare.

Vaksala torg, Uppsala. 5 maj förra året. Fotograferat genom ett fönster högst upp i Konsertbyggnaden, med 9 mm vidvinkel på m4/3-kamera.

Jag landade alltså på en Dagnyfikadag  när jag dök ner i arkivet, och det fick mig att undra: är det dags på lördag igen?

I väntan på fika, oavsett när det blir, visar jag fyra  överblivna svartvita bilder från det tillfället.

Några människor  bara.

.

.

Mer spännande än så blev det inte idag...

.