Far och dotter är ute och far (och går).

Häromdagen stod jag och tittade på den här utsikten och  idag är jag plötsligt hemma igen. Det  känns nästan lite märkligt med de snabba växlingarna., när skutten med flyget går så snabbt att man knappt upplever den fysiska resan och den stegvisa växlingen av miljöerna. Där tittade jag ut över Atlanten och nu är jag hemma i Stockholmsförorten igen. Märkligt på något vis.

Det var lördag och vi tog en lördagsbiltur.  Med facit i hand var det tur att vi valde den dagen för biltur, och inte gav oss ut på vandring, för regnskvättarna duggade tätt och det var skönt och förflytta sig  lite ombonat under tak. Men vi stannade ofta. Vi var tvungna, vi måste ju titta.

Vi rörde oss på småöarna strax norr om Bergen, inom bekvämt avstånd från hennes nuvarande boplats. Matsäckslådan med smörgåsar var med (vi var ju i Norge!) så vi kunde hålla oss ute ett bra tag, och njuta på två sätt samtidigt, både med ögon och mun.

Om ni inte redan har gissat det är temat för det här inlägget bilder på min dotter, men inte direkt  några porträtt utan snarare som en staffagefigur som sätter liv i landskapet. Men det är  inte så att jag har placerat ut henne, utan jag har fångat henne där hon själv råkat hamna av nyfikenhet eller för njutningen, så att bilderna inte blir förljugna. Möjligen kan jag tillåta mig ett "kan du ta ett steg bakåt" eller "kan du stå kvar en sekund till".

Men det kom en söndag också

Vi tog bussen in till stan och bergbanan upp på berget och där gick vi på tur.  Det måste man ju om man är i Norge och det är söndag, eller hur? Gå på tur alltså.

Alltså gick vi.

Och tittade på utsikt.

"Hej pappa, det är roligt att vara ute och gå med dig"

Varför är det inga bilder på mig? De finns förstås i hennes kamera. Men damen i rött som kommer därborta tog resolut saken i egna händer när hon såg att jag fotograferade och tog min kamera och tog en bild på oss båda, innan hon fortsatte, lika glad som hon kom. Och nej, vi bad henne inte, det var hon som tog initiativet.

Och kompaktkameran visade att den kan duga som vandringskamera också. Jag bestämde mig, innan jag åkte iväg, för att bara ta med den, för att tvinga mig att använda den och inte vara frestad att använda någon annan kamera. Jag tänkte att det var ett bra sätt att se vad den går för.

Den här gången är det RAW-filer jag utgått ifrån och inte jpg från kameran som i de föregående Bergen-inläggen (som jag gjorde på plats).

Jag tror att det finns chans att jag kan gilla kameran....

.

Samsung EX1

Fortsatt fältmässigt fotobloggande från fager färd

Jag gillar alliterationer, syns det på rubriken?

Fältmässigt bloggande  är inte så fältmässigt som det låter, utan betyder bara att jag sitter med en laptop utan Lightroom och utan mus och inte världens bästa skärm, samt lite segt Internet. Det blir alltså bara några små smakprov, de fina redigerade bilderna får vänta tills jag kommit hem.

"Utan mus och Lightroom försmäkta vi här", eller hur var det Pippi Långstrump skrev?

Vi tog en biltur, dottern och jag, längs vackra vägar i närområdet kring hennes nuvarande hemvist.

Hittar man en vacker kurva med fin utsikt är det ju läge att stanna för att njuta av matsäck och vackra vyer.

"Det är så fint här, Pappa". Det sa hon i förra inlägget också, men det upprepade hon flera gånger, så jag upprepar det också, för visst var det så.

Det fanns fotomotiv. Vad jag fotograferade får ni se i ett senare inlägg.

Som sagt, det var vackert, så man måste njuta av utsikten igen.

Det ska bli spännande att se  hur bilderna ser ut när jag kommer hem till en bättre bildskärm, men också hur mycket de skiljer sig från Raw-bilderna. Jag har sparat en del av de första bilderna som både jpg och RAW i kameran och jpg-bilderna utan särskilda inställningar i kameran.

Bilderna är tagna med den bästa kameran, dvs den kamera jag har med mig, för den kan jag ta bilder med. Jag valde att bara ta med mig nya kompaktkameran, för att bli van med den och se vad den går för. Den ryms i fickan, och det är ett första stort plus.

Tack förresten Kära Dotter, för att du finns.

Samsung EX1 heter kameran.

.

Att åka till Norge med bara kompaktkamera, kan det vara klokt det?

Jag hittade en bussterminal som var minst lika betongig, bullrig och mysig som bussterminalen under Slussen i Stockholm, eller för den delen den i Kista som jag fotograferat en del. Men jag tror att den här slog rekordet i ljudnivå.

Jag hade stigit av Flybussen och väntade på den lokala rutevognen som skulle ta mig till slutmålet. Den gick inte så ofta, så jag hade en stund på mig här, men inte så lång tid att det skulle löna sig att uppsöka trevligare delar av staden. Men har man en kamera med sig går det ju att fördriva tiden med den.

Det var fler än jag som väntade.

Kameran är förstås min nya Samsung EX1, som jag tänkte testa vad den går för om den får följa med på en resa. Bilderna är jpeg som jag justerat bara lite lätt på dotterns bärbara dator utan mus. Min fingerfärdighet med en liten styrplatta är inte så stor, så det tar sin tid, och därför blir det nästan "direkt ur kameran". RAW-filerna får vänta tills jag kommer hem.

Är det då vettigt att bara ta med en sådan liten kamera på en resa? Det mest vettiga med den är ju att den ryms i en ficka, även en byxficka (om byxorna inte är all för tajta). Dessutom vet jag sedan förut att det fungerar, jag har ju till och med rest till europeiska storstäder med en sådan liten kamera (men av äldre datum). Dessutom är ju inte mitt mål med bilderna att göra meterförstoringar.

Men titta!
Där står ju min gamla Saab. Den har tagit sig hit över bergen. Själv flög jag.

Min dotter har  flyttat hit nyligen, så jag måste ju komma och hälsa på. Hon hade gått lite tidigare från jobbet, så hon kunde möta mig vid bussen. Hon har bara varit här några veckor, men börjar redan bryta på norska.

När vi ätit tog vi en liten tur i omgivningarna för att jag skulle få se.

Ett par små smakprov bjuder jag på nu.

Lördag och söndag var vi på tur, med och utan bil. Jag vet inte hur många gånger hon sa "Pappa, det är så fint här".  Jag kan bara hålla med. Hav och fjäll i symbios och så en hyfsat stor stad i närheten. Idag är hon på jobbet igen och praktiserar på smälteriet, iförd dubbla skyddskläder, ett led i att lära känna alla processer på fabriken. Själv vilar jag ut efter gårdagen äventyr, men när kaffet är uppdrucket och blogginläget färdigskrivet ska jag ta en promenad i närmiljön.

.

Det skulle ju inte regna idag, så varför just när jag gick ut?

Precis så var det.

Plötsligt var regnet bara där.

Hade bara lilla kompakten med.

Så det blev riktiga höftskott för att hålla den torr.

Människorna försökte också hålla sig torra.

Vatten ger speglingar, men det var nog bara till glädje för fotografen.

Några observationer i all hast, för en stund sedan. Snart har nog mitt hår torkat.

.

Jaha, mellan polisen och jobbet,
eller ska vi i stället kalla det längs järnbanan?

Ute med min lilla kamera var jag idag också, jag skulle till jobbet ett tag idag med, men jag började med ett besök hos polisen, så därför blev den fortsatta vandringen lite annorlunda än vanligt. Det var naturligt att följa ett annat stråk, längre österut än vad jag brukar, längs järnvägen. Men järnvägen ser man inte ett spår av, för bullerplanken är höga och ogenomskinliga.

Längs den bullerskyddande väggen finns en del växtlighet, bland annat denna vitstammande björk med en akrobatliknande pose.

En bit därifrån är växtligheten sparsammare.

Det är inte så ofta jag går här, så jag passade på att ta en bild till.

Lite längre fram längs vägen har vi kommit upp på lite högre nivå, så vi kan i alla fall ana järnvägens  existens ovan bullerridåerna.

Vägen är rätt rak här, lika rak som spåret mellan Sollentuna och Helenelund. På ena sidan järnvägen, på andra sidan stora glesbebyggda och bitvis igenvuxna tomter, som ger lite skogskänsla.

Ett annat sätt att fånga vägen och vegetationen

En svartvit avslutning

Det blev två svartvita bilder på slutet (fast egentligen blev de ju det först när jag kom hem och Lightroomade dem), men med  olika karaktär.

Mitt i vildvuxenheten hittar man de fyrkantiga skåpen med modern teknik, alla spontandekorerade enligt nutida sed.

När jag närmar mig Helenelund, och så småningom även Kista, vinklar jag av från spåret genom en tallskogsreminiscens.

Här valde jag svartvitt, för jag associerar det med det 30-tal, jag misstänker att husen i bakgrunden är byggda. I alla fall minner arkitekturen om 30-talshusen i det Bromma där jag växte upp.

Och objektivet idag var en manuell 28 mm/3.5 (Hexanon).

Varför jag var till polisen? Mitt nya pass var färdigt. Mer spännande än så var det inte.

.