Vi åkte på en rejäl blåsning och blött blev det
men egentligen var det bara ett preludium,
ett vackert sådant

Det blåste plötsligt rejält och himlen öppnade alla vattenkranar och kaos utbröt.

Det var egentligen bara dagen innan allt skulle börja, men det var pubkväll i äppelträdgården utanför värdshuset och det skulle bli skönsång, men då började det blåsa rejält och regnet vräkte ner, lika rejält. Skulle det bli något?  Skulle skönsången blåsa bort och allt regna inne? Förvirring och frågor blandade sig med regn och blåst.

Själv hade jag förberett mig för utomhuskonsert och hade bara tagit med mig ett fast objektiv, ett kort tele för att fånga det hela. När kaoset utbröt hade ett vidvinkel passat bättre, nu var jag tvungen att backa rejält för att  för att få några bilder, backa ut i regnet.

Det fanns ett partytält i trädgården och det blev räddningen. Alla (nästan) trängde in sig i eller under tältet, både sångare och åhörare och det blev en tät och nära föreställning, om än lite fuktig.

Men en del valde att  stå utanför och titta in genom en glipa.

Och de fanns de som struntade i regnet.

.

Så kom skönsången igång. AdHoc  är alltid värda att lyssna på.

Utsnitt och bildvinklar bestämdes av mitt objektiv, men också av var jag kunde tränga mig fram utan att störa allt för mycket. Så ville jag förstås lyssna själv också.

Ögonkontakt och litet skärpedjup.

Jag fokuserade på kragen

Inlevelse

Action

Skönsång

Svartvita sångare...

... och svartvit publik håller upp tältstången

Först upplevde jag mitt objektivval som både fel och begränsande, men när det nu blev som det blev, men istället tvingade ned fram lite kreativitet som gjorde det lite roligare att fotografera.

Efter konserten åkte vi till våra nattläger och sov, för morgondagen väntade: Gruvans dagar i Sala.
Alltså: fortsättning följer.

En liten försmak av den helg som varit...
med fokus på människor

Jag har just kommit hem fån en intensiv helg och är lite trött, men lite försmak ska ni få...

Det är människorna som gör det till vad det är...

... och utan en massa glada och entusiastiska människor skulle det inte bli vad det blir.

Möten...

...samtal

Samspel

.

Personligheter

.

Planering

I helgen är det dags igen
Gruvans dagar i Sala

Om ni inte har något annat för er i helgen, kan ni alltid åka till Sala och hänga vid gruvan.

Där samlas folk från alla håll, och många kommer direkt från 1700-talet.

Andra håller grytorna varma verkar det som

Det fick bli färg så elden syns...

Vill man inte hålla sig ovan jord köper man sig en biljett till underjorden. Det här är enda tillfället på året man kan gå ner i gruvan och vandra fritt, utan att följa en guidad tur.

Och tar ni er dit kanske ni blir välkomnade av parkeringsvakternas tydliga anvisningar.

Och vill ni veta mer har gruvan en hemsida,  om ni vill läsa om gruvans dagar.

Och vill ni se lite hur det var för två år sedan kan ni läsa min följetong.

Och vill ni uppleva själv åker ni dit.

Och bilderna är från förra året.

.

Också en sorts porträtt

Porträtt är ju inget jag ägnar mig åt så ofta. Det har nog bara blivit så. Ska jag ta bilder på människor föredrar jag att det sker i ett naturligt sammanhang där människor är och gör. Uppställda bilder, eller arrangerade bilder gillar jag inte , det tycker jag är tråkigt. Som fotograf alltså, det är tråkigt att fotografera så, fotograferingen är roligare i en verklig okonstlad miljö. Jaga har ju tränat lite på att fotografera människor  i fotofikamiljö, på senare tid, men det tycker jag är en bitvis svår miljö, om man samtidigt skall vara en hyfsad kafégäst och inte fara omkring som en tätting och jaga vinklar.

Här är det visserligen fika på gång, men det handlar vare sig om kafémiljö eller fotografer, utan om en sommarstuga i Stockholms innerskärgård och fika på terassen.

Får det lov att vara en bit ost?

Egentligen är det ju roligt att fotografera människor så jag förstår inte varför jag inte gör det oftare, men förmodligen är det för att jag vill att det skall finnas ett sammanhang när jag fotograferar och inte att man bara skjuter på måfå med kameran. Jag måste helt enkelt känna mig bekväm och det gjorde jag här.

Syster och bror, och så en pojkvän i bakgrunden.

Ja, det är min dotter och min son, storasyster och lillebror, eller som han sa till henne en gång för några år sedan: jag ska bli lika lång som du om det så ska ske av ren vilja!

Gräset har blivit långt och behöver ansas.

Här är det väl tveksamt om man kan kalla det porträtt, hon är väl för långt bort, men det är nog för att jag är mer intresserad av människor i miljö, människor som gör något, än de rena porträtten, som jag tenderar att ta sådana här bilder.

Men det är klart, närbilder är inte fel

Hej pappa!

Varför då göra bilderna svartvita  (ja, man tar ju inte bilderna svartvita längre, man gör dem ju svartvita efteråt), när det finns så mycket vackert försommargrönt i motiven? Ja, kanske för att motivet inte är naturen, utan människorna, även om de bara är en liten del av bilden, men desto viktigare.

En gång i iden fotograferade jag mycket svartvitt. En gång i tiden fotograferade jag mycket människor. Kanske är jag på väg tillbaks dit. Nästa helg är det gruvans dagar i Sala. Då kommer jag nog att fotografera många människor. I RAW-format, så jag kan bestämma efteråt om det ska finnas färg i bilderna eller bara gråskala.

Jag tog en bild av det lokala djurlivet också. Det fick bli i färg. Passade bättre så.

Och jag envisas fortfarande med att fotografera med M4/3-kamera. Bara för att det är skönt. Då släpar jag inte på ett tungt skrälle, kameran bara finns där, utan att märkas. Som det ska vara.

För övrigt har regnet hunnit hit:

Det kanske blir blött ljus idag!

Om man inte vet vad man gör
kan man ta det mesta med m4/3,
självporträtt till och med.

Det snackas så mycket  så det behövs kanske lite fotograferande som motvikt, för det är väl ändå det som det handlar om, både när det snackas och plåtas.

Tydligen går det även att ta en sådan här bild med M 4/3-kamera. Det har jag gjort någon gång, för jag hittade bilden i min Olympus PEN som varit satt på undantag ett tag.

Jag hittade kameran på köksbordet (ja tänk vad mycket man kan hitta där) så jag tittade efter vad som fanns i den, förutom ett batteri som behövde laddas. Där fanns bland annat ovanstående  och nedanstående två bilder, förutom några missfoster som jag gärna undanhåller världen.

På något sätt är det här en dubbelexponering, , för motiven är fångade ur olika vinklar, men den är tagen i en exponering. Måste ha haft hyfsad lång exponeringstid och har flyttat kameran fort. (En halv sekund ser jag att det är, när jag tittar efter.)

Det hade regnat i morse, så då passade jag på att ta en morgonbild innan jag tömde kameran.

Alla bilderna är tagna med pannkakan 17 mm/2.8 som följde med kameran när jag köpte den. Nu har den snart varit med i tre år, både kameran och objektivet. Inte anade jag då, för tre år sedan vad inköpet skulle föra med sig, att m4/3 skulle bli det jag använder för det mesta. Jag ångrar mig definitivt inte!

Jag vände kameran åt fel håll också, innan jag tog ut minneskortet.

Men det är klart att det blir bättre om någon annan tar bilden...

.