Midsommarnatt med variation

Snurriga prästkragar i snurrig sommardans fotade jag redan som nybliven digitalfotograf

Strax före midsommar för åtta år sedan snurrade mina prästkragar
i Sala på det här viset.

Men nu har jag fångat  midsommarnattsprästkragar och andra blommor på det sättet så många gånger, så nu försökte jag med  andra uttryckssätt. Det kan också bero på att det hade blivit för mörkt när jag gick ut med kameran, och att det inte är så många prästkragar i blom på min lilla gräsplätt just nu och traditionen (min egen påhittade) bjuder att bilderna skall tas strax utanför dörren.

Prästkragar dränkta i brus, kan det vara något? 15 sekunder och fri hand tror jag det var.

Eller ska vi i stället skåda tecknen i skyn. Där var det ljusare.

Himmelsk kalligrafi?

Tyvärr kan jag inte läsa de där tecknen, så jag överlåter uttydandet till er.

Det här känns lite grand som nödproviant, man tager vad man haver. Experiment eller misslyckanden? Vad vet jag, men det är ju bara ett blogginlägg....

Himmelsk minimalism?

Som sagt, himlen är ljusare...

... eller är det gatlyktorna som agerar räddare.

Utanför dörren var det, men jag har ju en dörr till...

... och där gick det också att ta konstiga bilder.

Hoppas ni får en god fortsättning på midsommarhelgen.

.

Är det så här midsommaren ska bli?
En hälsning till er alla..

Jag brukar ju ta några bilder på dansande blommor vid midsommar, men eftersom det är årets ljusaste dag redan i dag tjuvstartar jag med en bild på några som tränar inför morgondagens dansande.

Egentligen är det fortfarande för ljust för att ta sådana här bilder. Dansen blir skönare när mörkret (det lilla som finns så här års) tagit sig lite mer.

Får se om det blir något dansande i morgon...

Trevlig midsommar på er alla!

.

Bara blommor bildar blandade bilder med blandade bakgrunder bakom bostadens bakdörr?

Tornet och Clas Ohlson
ett annat torn och duvan
och en bild till medan jag väntade

När man väntar på att tunnelbanan ska komma kan man vänta på olika sätt.

Man kan fotografera ett torn man redan fotograferat ur andra vinklar.

Man kan fotografera ett annat torn.

Man kan också fotografera andra som väntar på samma tåg.

En modern enaktare? Utan repliker.

Om nödvändigheten att ta en bild

Är det nödvändigt att ta en bild? Det var en fråga som dök upp i min småsömniga hjärna, medan jag höll på att vakna i morse. Jag hade inte bråttom så jag kunde tillåta mig att stanna kvar i detta småluddiga tillstånd en stund, men jag kom nog inte mycket längre än till en rubrik: "om nödvändigheten att ta en bild". Det är åtminstonde ett klassiskt sätt att formulera en rubrik, var det inte så Montaigne formulerade sina rubriker: "Om konsten att samtala" till exempel. Nu har jag ju ingen ambition att åstadkomma en essä, men en rubrik kan det ju alltid få bli.

Den här bilden tyckte jag tydligen att det  var nödvändigt att ta  igår. Kanske ett försök att placera Victoria Tower i gatumiljön. Det är svårt att undgå att se det om man inte går och tittar i  backen  (eller på mobilen).

Vad är det som driver oss att ta bilder? Skälen är förmodligen många olika, och kanske till och med flera olika för en enskild  person, för att inte tala om hur många  olika de kan vara för en stor grupp av människor, så den frågan tänker jag inte ge mig i kast med. Speciellt som jag inte är säker på att jag vet vad svaret blir för min egen del. Men om jag begränsar frågeställningen lite och tänker mig själv gående med en kamera tillgänglig (i handen eller lättåtkomlig i ficka eller väska) så har jag nog ett svar på frågan. Då tar jag en bild, när jag ser en bild. Jag skapar  inte (i alla fall allt mer sällan) bilden utan fångar något som redan finns och är redo att bli infångat.

När det här bygget påbörjades satt det skyltar uppsatta som beskrev hur resultatet skulle bli, med bland annat bilder av själva tornet, och jag kom ihåg att jag tänkte att så där kan det väl inte komma att se ut, det måste vara tecknarens försköning. Ack hur fel jag hade.

Ibland kan det ju vara moln och ljus som riktigt skriker på att bli infångade i en bild, men det måste ju inte vara liktydigt med att någon faktiskt tar en bild. Tänk på alla de tillfällen när det varit vackert, fint, intressant eller något annat och ingen har funnits i närheten och kunnat se det, och ännu mindre kunna avbilda det, med kamera eller på annat sätt. Har det vackra existerat om någon inte har sett det?

Finns det vackra oberoende av människan, är det en allmän inneboende egenskap hos natur och föremål och objekt, eller är det vackra, skönheten, något som uppstår när någon ser det, något som bara finns inom oss. Resonemanget kan givetvis tillämpas även på andra egenskaper än vackert och skönhet!

Nu vet jag ju inte om det här är vare sig vackert eller skönt eller något annat, men jag såg det och därför blev det också en bild.

För att ta ner resonemanget på jorden igen blev det en helt vardaglig bild på entrén till Victoria  Tower.

Var det nödvändigt att ta den bilden? Tydligen.