Blogga för ofta, missbruk eller överlevnadsvillkor? Ett sätt att hålla det inre mörkret på avstånd?

Ibland får jag dåligt samvete när jag lägger upp ett blogginlägg, "inte nu igen", tänker jag och undrar om jag är en bloggmissbrukare i andras ögon. Att jag tar för mycket plats. Att jag åbäkar mig för att synas. Samtidigt kan jag inte låta bli, känner hur välgörande det är. Inte för läsarna, men för mig själv. Det håller ihop mig, det håller mig levande.

Långt borta är nu den tiden när jag vaknade på morgonen och låg utspridd i delar i sängen och fick börja dagen med det mödosamma arbeetet att pussla ihop mig själv, att sätta benen på plats, att hämta fötterna och sätta dit dem, och så vidare, tills jag var någorlunda komplett. Och, när det behövdes, och det var inte bara på mornarna, täppa till det stora hålet i ryggen där allt mörker och all kyla rusade in och invaderade mig.

Men även om det numera är långtifrån så illa, får jag akta mig för mörkret som hela tiden lurar i bakgrunden. Jag måste hålla mig samlad och hålla förvirringen borta. Och där har jag hjälp av bloggen, och ibland blir det kanske ett extra onödigt inlägg, bara för att hålla mig samlad och hålla demonerna borta.

Fotograferandet är också en del av detta mönster känner jag, fotograferandet och bloggen är på ett sätt en enhet, som tillsammans håller mig så samlad "att jag håller ihop". Det är också en förklaring till att det mesta jag fotograferar idag är ganska banala saker. Bilderna i sig är inte målet. Det är också därför jag ryser när jag hör ord som "projekt" och "mål" när det gäller fotograferande. Det skulle förstöra allt och riskera att spränga mig i bitar.

En gammal bild, från den tid när jag inte tog banala bilder.

.

Domiplan -> Görlitz -> Sollentuna ->Kista
blev det visst idag.

Fick ett infall i morse och satte ett gammalt öststatsobjektiv på kameran och utnyttjade morgonljuset för att fånga lite av "öststatsarkitekturen" i Sollentuna.

Det är lite långsammare i användningen än en del av de andra gamla objektiven jag har. Designen är nog gjord innan ordet ergonomi var uppfunnet, men det uppmanar ju då till mer långsamt och eftertänksamt fotograferande, till exempel med ögonmått och avståndsmarkeringarna på objektivet . Markeringar som dessutom sitter på sidan av objektivet så jag måste vrida på kameran för att se. Det gäller att vara förberedd om man vill fånga ögonblicket, om man nu inte satsar på sådan intrycksfotografering där ögonblicken är långsamma.

Om ett par minuter går tåget mot stadens centrum, men jag som inte skall med tåget kan  lugnt stå kvar med min Zebra-randiga Domiplan 50 mm/2.8 som alltså är tillverkad i staden Görlitz (för den som undrar över rubriken), som idag är den östligaste staden i Tyskland, om jag inte är fel underrättad.

Hur gammalt det är har jag däremot ingen aning om.

När jag kommit till Kista gav jag mig på ett motiv som jag försökt fånga även med andra objektiv.

Så här blev Domiplan-varianten, med sin typiska oskärpa i bakgrunden. Om den är vacker eller ej kan uppenbarligen diskuteras.

Vackert tyckte jag jag i alla fall att ljuset var här. Kista Science Tower tittar fram.

Bilden är inte skarp, men det ska vi nog skylla på fotografen och inte på Domiplanen. Men ljuset gjorde att jag tog med bilden ändå. Allt måste väl inte vara knallskarpt?

På eftermiddagen hittade jag och Domiplanen en sten. Den får bilda slutet på denna lilla Domiplan-rapsodi.

Men som helhet kan vi väl konstatera att objektivet är fullt användbart, om än något obekvämt.

.

Kanske ska man använda kameran som det är tänkt och inte på en massa andra sätt? Eller kanske bara på andra sätt?

Man kanske kan försöka i alla fall. Att göra som man "ska", alltså.  Någon gång ibland åtminstone. När jag köpte kameran följde det ju med ett objektiv, en sådan där standardzoom, så det är väl den man ska använda. Hade tanken varit att man skulle använda kameran som jag gör borde det istället ha följt med ett gäng adaptrar. 

Jag talar alltså om min Panasonic G2 som jag köpte i somras på utförsäljning för att kunna leka med gamla objektiv. Någon annan tanke hade jag inte. Jag var ju fortfarande "förälskad" i min Olymus PEN, så jag såg bara G2:an som en liten "sidekick".

Jag började missbruka sådana här:

Gamla objektiv alltså. Tre gamla objektiv, fotade med ett fjärde gammalt objektiv.  Jag har fler.

Det skrämmande är hur roligt det är, kanske har jag fastnat i "Gamla objektiv"-träsket. Undrar om det är farligt? Det som lugnar mig lite är att jag inte känner någon dragning till gamla kameror, så det missbruket slipper jag. Jag gillar att använda de här filurerna på min G2:a, och jag är glad att det inte är film i kameran, utan en sensor.

Men så var det den här zoomen, ensam och bortglömd. Så jag prövade idag, gjorde som man ska, med autofukus och allt.

Det var egentligen en tråkig och oinspirerad morgon och mina tankar var någon annanstans, men pliktskyldigast tog jag en bild med zoomen. Det gick ju det med.

Och en till.

Crossroads?

Var det enklare att fotografera med zoomen.? Nej egentligen inte, i alla fall inte i det här lugna flanerande fotograferandet, och det är ju sådant jag gillar. Till det behöver jag inte en bildmaskin, det räcker med en avbildare.

Avbildad vägtunnelöppning.

Skillnaden är snarast helhetsupplevelsen. Med ett manuellt objektiv skärps sinnena, jag fokuserar tydligare på det jag gör, kan inte lika lätt förlora en del av uppmärksamheten till annat. Kanske närmar jag mig mer det japanska bågskyttet som var på tapeten häromdagen. Då kanske också frågan blir: Är det fotograferandet som är det viktiga, eller är det bilden? Ska det vara roligt att fotografera eller ska det bli bra bilder?

En färgbild! Enbra bild? Vet inte, men det var roligt att ta den!

Kanske är det så att man ska använda kameran på det sätt man trivs bäst med? Tydligen trivs jag så bra med Panasonicen så bra att jag använder den betydligt mer än jag trodde att jag skulle göra. Den är inte bara ett komplement till PEN:en, den har blivit en konkurrent. Men "Gammal kärlek rostar inte" säger ju talesättet.

Bilderna (utom den första) är tagna med G2+kit-zoomen

.

Vad gör dom på idrottsplatsen? Spåren förskräcker i morgonväkten, men eftermiddagen blir till betongpoesi.

Ordningen är återställd, tiden är åter i fas och jag kommer åter med dagsfärska bilder, trots att mörkret lurar bak vart hörn och försöker tränga sig in i mina sinnen. Men jag försöker kämpa emot och kameran (och bloggen) är en hjälp att bekämpa demonerna och hålla dem borta. Kanske är det därför jag försöker hitta ljuset i skumrasket, kanske kan jag då få en del själv av ljuset jag finner.

Efter att få ha tillbringat några år som parkeringsplats, verkar nu det slutliga ödet vara nära, betongen kommer nog snart att vandra in och överta området.

I det snåla gryningsljuset blir bilderna nästan svartvita (eller snarare grå) även om de är i färg, men jag kämpar emot och förstärker de livgivande färger som finns, inte minst det gula ljuset. På något vis är det ju en av de saker jag ser när jag passerar där med min kamera.

Det var nog länge sedan någon satt här och hejade, bara ett ensamt spår leder dit.

.

Här verkar det vara intressantare att gå!

Det ligger en parkeringaplats därborta, osynlig, men spåren avslöjar...

Nypudrad betong...

... och en man passar på att komplettera bilden. Tack för det.

Eftermiddagen kom och med den annat ljus och andra motiv.

Bussterminalen är spännande!

Ibland faller ljuset som i en katedral.

Väntan.

Vattenfall?

Det är skönt med en liten kamera som ryms i jackfickan. Panasonic G2, Hexanon 28 mm/3.5. Manuellt objektiv, manuell avståndsinställning, manuellt val av bländare, det är skönt på något sätt.

.

Trädet och väggen

.

Ett träd vi sett förut, i alla fall vi som regelbundet läser min blogg, även om trädet knappt syns här, det är bara antytt.

En bild som är tagen tidigare i höstas, innan bredden på bloggen ändrades, det är därför bilden är så smal (men den går ju att förstora). Det visar också att blogginlägget legat i träda, knappt påbörjat har det bidat sin tid i några månader.

Det här är sådana där bilder där jag dragit lite extra i spakarna för att få fram (överdriva ?) mönster och struktur...

...eller få vissa färger att lysa.

I går morse fastnade jag för trädet igen, och snön. Det var dags.

.

Ett tunt lager snö låg pudrat på stenarna.

.

Det är roligt med motiv man kan återvända till, även om det bara blir sådär i förbifarten.

.