Bilderna blev lika mörka som morgonen var

I morse var det inte direkt ljust och muntert när jag gick hemifrån, molntäcket var grått och kompakt och så blev även verkligheten.

Många var på väg

Små och stora

Ensamma

.

När jag kommit till Kista hade det ljusnat lite mer.

.

Alla är på väg någonstans.

.

Bilder, blogg och bågskytte,
bara blaj eller verklig visdom

Zen och bågskytte har nyligen varit på tapeten i blandade blogginlägg, Affe (en av dem) och Bengan har båda nämnt Eugen Herrigels lilla bok från 70-talet, "I bågskjutningens konst".  Jag stötte på den någon gång när den var nyutkommen och den står fortfarande i min bokhylla, inte för att den stått där hela tiden, jag har läst den också. Jag kommer inte ihåg mycket av vad som står i boken, men jag tror inte det är nödvändigt, det är inte texten eller orden som är det viktiga och tror inte heller att boken förmedlar några kunskaper. Men helt klart har den påverkat mig, kanske var den början till allt.

Det är vägen som är det viktiga, inte målet i någon västerländsk mening.
"Ni måste lära er att på rätt sätt vänta". 

Liknande idéer har jag sedan stött på i andra faser av mitt liv, men Herrigels bok var nog den första kontakten. Att det kunde ha något med fotografering att göra hade jag ingen tanke på då, det är en insikt som vuxit fram långsamt, och mycket längs andra vägar, men nu blev jag uppmärksammad igen. Det aktiverade i sin tur tankar jag haft ett tag och börjat fila på, men bara blivit till ofullbordade, knappt påbörjade blogginlägg. Kanske ska jag försöka klippa ihop några fragment.

Är fotografering ett tillstånd?

Det är en tanke som dök upp häromdagen (dvs. för någon månad sedan) när jag promenerade och inte såg några bilder bland alla motiven som passerade. Jag noterade som vanligt vad som fanns  runt om mig, och vad som hände runt om mig. Ända sedan jag var en liten pojk har jag varit en registrerande observatör, även om jag med tiden lärt mig att jag inte måste komma ihåg allt jag registrerat. Tur är väl det. Hjärnan kan gå på övervarv ändå.

Andra dagar, samma väg, blir det mängder (nåja, förhållandevis) av bilder tagna, vägen är full av bilder som bara väntar på att komma in i min kamera, de kastar sig över mig.

Vad är skillnaden? Jag befinner mig i olika tillstånd.

Längre kom jag inte då. Och jag upptäcker nu att övriga fragment var ännu mer fragment, de är inte ens formulerade. Så gick det med den idén.

Men hur är det då med detta med tillstånd? Det tror jag på, för min egen del. Jag tar inte bilder för att jag bestämt mig för att fotografera och går ut och tar kameran med mig. Ok, jag fotograferar, men blir det bilder som är värda namnet? Nej.

Däremot tar jag bilder om jag hamnar i detta fototillstånd och råkar ha kameran med mig. Därför är det bäst att ha kameran med sig, t.ex. på vägen till och från jobbet. Det kanske handlar om att "vänta på rätt sätt". Och vara redo när det är dags.

Mål och motivering

Vad är drivkraften till att fotografera? Det är förstås en personlig fråga, men lite då och då hör man att det är bra att sätta upp mål, för då finns det  en drivkratft i att försöka nå målen. Det fungerar inte för mig. Mål är helt ointressanta som motivering, och blir mest en plåga.

Jag brukar jämföra det med att springa och att vara vältränad, eftersom jag var det en gång i tiden. Många kan motivera sig att träna, t.ex. genom att bestämma sig för att springa Lidingöloppet (men idag kanske det är Stockholm Maraton). Det var något  som inte fungerade för mig som motivering,  jag sprang för att det var roligt och och körde gärna hårt så att jag var slut efteråt, och om jag ändå var vältränad kunde jag ju lika gärna springa i en tävling också. Tyvärr hade jag 39 graders feber den dag jag skulle springa Lidingöloppet.

Det är likadant med fotografering. Jag kan fotografera  varje dag, för att jag ser bilder och har kameran med mig, och det är roligt. Om någon säger att jag borde göra en fotobok, sätta upp ett mål eller föreslår något annat projektliknande så ryser jag. Inte av välbehag, snarast av olust.

Det här är  en  personlighetsfråga, det är jag övertygad om, men vad har det med Herrigel att göra? Kanske: "Ni måste lära er att på rätt sätt vänta".  Men vägen däremellan var lång.

Tror jag någon kan ha nytta av att läsa detta? Ingen aning, jag bryr mig inte, men det var roligt att skriva.

Om jag är seriös? Till 100 %!

Morgonen då ljuset frös till is.

Det var känslan när jag halkade ut i morse och påbörjade dagen, att ljuset var lika fruset som människorna och deras fotspår.

Knastret under fötterna gjorde färden lite stabilare, men där gruset inte fallit kändes tillvaron osäkrare.

.

Inspirationen frös också till is, så morgontrött stoppade jag ner kameran.

Mer blev det inte.

Panasonic G2, Rokkor 45 mm/2.0

Nere vid sjön en gång

När det inte har hänt något och kameran inte har tagit några bilder och fotografen är lite småtrött och inte har något att skriva om då kan han ju alltid aktivera ett blogginlägg som aldrig blev färdigt för det fanns ingen text och ingen rubrik bara några hopkomna bilder från förra årets sista dagar som var inlagda och sedan blev bortglömda men nu får komma fram i ljuset igen.

Egentligen var det så att fotografen hade tänkt att skriva några ord om att han hade varit och hämtat ut ett paket i undangömd butik som var Schenker-ombud och att han öppnat paketet och satt innehållet på sin kamera och sedan förvirrat sig till gränstrakterna där man inte riktigt vet vilken kommun man befinner sig i och där han redan tidigare stannat flera gånger och tagit bilder men aldrig som nu när isen lagt sig och dcemberljuset var snålt och fingrarna kalla och han egentligen var på väg.

Infruset, fastfruset, nyfruset och lite ofruset fann han och hann han fånga för han hasade försiktigt fram genom frasande frostformationer på sviktande tuvor och sköra ishinnor som sakta släppte fram det förädiska vattnet, farligt för stövellösingen.

.

En vinterledig golfbana fann han också.

.

Hon stannade på bron för att fotografera det sköna ljuset och då fick jag en fin förgrund när jag fotograferade

Idag regnar det, jag hör hur det droppar utanför fönstret, men igår var det kyligt och vackert ljus. Jag gick bakom henne, en främling, och plötsligt stannade hon med en kamera framför ögonen. Jag höll på att springa in i henne och hon bad snabbt om ursäkt.  Sedan ägnade vi båda intresset åt annat. Ljuset över staden. Men jag hade finare förgrund.

En skönhet vid vattnet.

Lite längre fram fanns det badande skönheter. Levande musik var det också, i bakgrunden hördes vaktparadens trummor. Det var nog för kallt för blåsarna.

Bara ett ögonblick en vanlig vardag, på väg mellan två öar  i huvudstsden.

.