Mera fikafolk, men bara vidvinkel, på gott och ont.

 Jag skaffade mig ett  nytt objektiv till lille PEN strax före jul, ett nytt men begagnat, knappt använt 9-18 mm zoom.  Jag testade att fotografera människor med det igår när det var fotofikaträff på Arlanda.  Det var ju inte för att fotografrea människor  jag skaffade det, men jag måste ju pröva.

Rauni och Roger, men vad är det dom tittar på?

Man ska inte fotografera folkt underifrån, ljuset kommer från fel håll.

Martin och Bert-Ola

Vadå, vem, jag?

Lena tittar upp.

Roger, Alf och Anna.

Torbjörn då? Han är inte skarp, så han är bara förgrund till skarpingarna. Och vem är det som gömmer sig bakom Torbjörn och vem är det som sticker in till höger. Dagens gåta?

Full fart...

N.N och Rauni på språng. Det gäller att hänga med.

Med 9 mm rymms det många i bilden., men de som satt vid bordet bakom ryggen på mig fick jag inte med.

Jätten Per till höger i bild, se vilket stort huvud han har.

Här är han mer normal.

Per och Martin i en pose som tänkare. Är det en armbåge till höger, den tillhör nog Anna?

Stora och små?

Tittar fram bakom jättarna.

Men det kanske är så här man skall använda objektivet, en person i förgrunden  och mycket miljö i bakgrunden. Det är något jag ofta använt i öppna landskap, men det kan fugera även här, tycker jag.

Alf, en ny bekanstskap i verkligheten, men känd från fototsidan.

.

På hög höjd, hos Otten på jobbet.

Det här blev nog dagens favoritmotiv, jag tror alla fotograferade det, men högt däruppe jobbar Otten. En udda plats att fika på, men också en plats som bjöd på udda motiv, i alla fall inte så vardagliga.

Vi klev ut en stund, utsikten var fin men luften kylig.

Rauni fångar vyerna på skuggsidan.

På solsidan var det så här. Ute och inne och reflexer och fotografer.

Och så ringer telefonen. Bra mottagning?

Sisten ner?

Otten jobbar.

Stor beundrarskara av fikafotografer.

Han har arbetskamrater också.

Tjejen till vänster började prata kameror.

Dags att gå ner.

Och att åka hem.

Ett trevligt besök som gav fler bilder än dessa, så jag skriver nog mer...

Tack Per, för att du "smugglade" in oss på jobbet.

.

(Gatu)foto
i storstad och småstad
men var befinner jag mig nu?

Ibland känner jag att jag befinner mig i ett ingenmansland, fotografiskt sett, var hör mitt fotograferande hemma? Tätortsfotograf, finns det? Egentligen bryr jag mig inte, för jag tar mina bilder ändå, men det är ju alltid roligt att reflektera, det brukar man kunna bli lite visare av, även om man inte kommer till något resultatat. Klassificera vill jag definitivt inte, även om den logiska sidan av mig gärna försöker strukturera för skojs skull, som att lösa ett korsord, ett nöje för stunden, tankar som sedan kan upplösas i intet, men kanske efterlämna några små fragment av minnen, visdom eller bildning.

Jag är ju uppvuxen i storstaden ( i alla fall med svenska mått), även om nästan hela skol- och studietiden spenderades i förorter. Det var inte riktigt staden, den åkte man in till. Så jag bodde i förort när jag började fotografera och det mesta fotandet ägde väl rum när man var ute och reste eller var ute på landet (landsbygden, kanske det heter). Jag trodde jag var naturfotograf, men var inte riktigt bekväm med ordet, tills jag upptäckte att jag var landskapsfotograf.

Jag har bara bott i kommuner som börjar på S!
Stockholm, Sala, och nu Sollentuna.
Storstad(?), småstad och vadå?
Tiden i Sala var till hälften i staden och hälften på rena landsbygden.

Givetvis har åren i Sala satt pår i mitt fotograferande, allt annat vore väl otänkbart. Ett kvartssekel passerar inte spårlöst. Det var ju där jag började mitt intåg i den digitala världen, något som satte fart på mitt min kreativitet, efter flera år i träda. Undrar om jag kan ta sådana bilder i dag?

Var bor jag egentligen?

Ja det blev jag nyfiken på, vad är det för ställe jag bor på egentligen? En förort igen? Gränsen är flytande, jag märker inte när jag går in i Stockholm på väg till jobbet. Det är bara någonstans att bo. Inte så mycket mer, lite av storstadens anonymitet, det finns en del personer jag hälsar på när vi möts, men känner någon, nej inte. Inte sedan sonen flyttade hemifrån. Men det är nära till bussar och pendeltåg som kan ta mig härifrån.

Jag letade vidare:
Sollentuna, Sveriges
6:e minsta kommun till ytan
31:a när det gäller folkmängd
7:e när det gäller befolkningstäthet
Och mer lär det bli, det byggs för fullt
Ändå känns det inte som att kommunen har någon identitet

.

Sala kändes mer överskådligt, men det är här jag bor nu, och därför blir det de bilder det blir, och det är inte lika många som fotograferar här, som det är kring till exempel Slussen och på Söders höjder (där jag ju bott som liten pojk och därför känns lite som hemma, även om det blivit ganska olikt), så egentligen är det mer spännande här. Jag slipper förebilder, jag slipper redan utforskade och sönderfotograferade motiv och det finns nog många motiv kvar, bara jag ser och vågar. Jag har ju inte närmat mig människorna ännu, vare sig det fina folket eller de som befolkar hyreskasernerna. Och känns det som hemma? Jag är nog fortfarande en besökare, en främmande fågel, efter fem år här.

Jag fortsätter nog att vara landskapsfotograf, även om det blir stadslandskap och mänskliga landskap, för det är ju det jag i första hand ser: ljus, former och relationer. Allt annat blir tillfälliga utvikningar, som bara lyckas ibland, men jag försöker.

Vi får väl se vart vägen leder...

.

Back to basic?
Vidvinkel och svartvitt
Dagsfärska bilder ska' det va'

Det är ju inte så svårt att vara dagsfärsk när man fotar digitalt, så det är ingen prestation. Det var stressigare förr i tiden att hinna vara snabb med bilder. Den stressen har jag lämnat bakom mig så jag kör lite lugnare med det digitala och kan ändå vara ganska snabb. Till vilken nytta då? Ja, ingen alls, utan bara nöje. Det är ofta roligt att jobba med bilderna när både de och intrycken är färska. Vid andra tillfällen är det förstås bättre att bilderna mognar först. Men just nu är inriktningen på mitt fotande just färska bilder. Det är kanske så att jag på något sätt söker mig fram, letar efter något nytt, eller så är det så här jag är.

I hörnet.

Triviala bilder på triviala ting, kan det vara något? Vad är det jag ser? Varför tar jag bilden? Måste jag veta det? Räcker det inte med att jag måste ta bilden, måste jag verkligen veta varför?

Kanske en helt onödig bild, men den kändes nödvändig att ta. Det finns inget syfte eller någon tänkt mening med bilden, det är bara en bild. Och jag tog den,  för jag såg.

.

Här såg jag cigaretten. Det kommer jag ihåg. Röken hann försvinna.

.

Här försökte jag bara hinna med. Hade stoppat ner kameran i fickan och försökte hinna få upp den i tid.

.

Ett gammalt hörn där jag varit förut.Nu är det lite ombyggt.

Fortfarande går det att kombinera reklam och människor.

.

På väg hem.

Olympus PEN + 17 mm pannkaka var det som stod för basic, vidvinkel och det svartvita. 

Morgonkaffe?

Det kanske skulle smaka med lite morgonkaffe.

Tydligen behöver man inte vänta så länge.

Hoppas det smakar gott! Men kanske har kaffet kallnat, bilden är ju ett par dagar gammal.

.