Tittut sa' tornet

När jag går där på väg till jobbet, tittar det fram, då och då, i en glipa någonstans.

Inga kanonbilder, mera en notering av dagliga glimtar. Här är det fortfarande en kilometer till motivet.

Det blandar sig med den lokala villaarkitekturen.

.

Lite närmare.

Utanför Dagis.

Något blått skymtar...

Försöker gömma sig bakom träden?

Att gömma sig bakom kraftledningen funkar inte...

.

Så var sagan slut...

Vad som händer om man tar med sig andra grejor på vägen till jobbet, kanske ett test jag skulle gjort tidigare

Kanske behöver man byta grejor ibland för att få lite omväxling eller förnyelse, för att få lite färskt blod i skapandet. Det behöver ju inte vara något storvulet, det är ju förändringen i sig som kan ge respons i resultatatet, eller kanske bara hålla lusten uppe.

Jag köpte ju en ny kamera i somras, passade på när den nya modellen var på ingång  och de sålde ut den gamla. Mest köpte jag den - en Lumix G2 - för att använda till min utforskning av gamla manuella objektiv, men det följde ju med en zoom också och det är knappt att jag har använt den, den har mest legat och haft tråkigt.

Men i morse dök impulsen upp, att jag kanske skulle leka lite med zoomen också. Pröva eller testa låter så pretensiöst och allvarligt, leka är lite mer som det är, leka runt lite och se vad det blir.

Perspektivet ändras ju, utsnittet blir mindre, jag plockar ut små rutor av verkligheten och bär med mig hem. Vidvinkelkänslan försvinner. Jag fångar andra vyer, kanske gör det att jag ser andra saker, att ögonen ställer om.

Men det visste jag ju redan, det har jag vetat länge, så det var inte för att upptäcka det som jag tog andra grejor i dag. Det var ju dels för att (faktiskt) testa objektivet i praktiken, se hur det funkar på väg till jobbet, och dels, ja det har jag glömt nu...

Det är faktiskt en färgbild!

Plötsligt blev det möjligt att fånga skatorna i tunneln innan de flyger sin väg.

De sitter ofta där, men är inte kvar när vidvinkeln kommit tillräckligt nära. Något livsavgörande? Nej inte, men en liten krydda på morgonpromenaden.

Kunde jag då inte ha använt något av mina superba gammelobjektiv då.  Jovisst, men på ny-zoomen finns det autofokus också, och lite bekvämt är ju det, när man bara fotograferar så här i förbifarten, så nu har jag testat den också, förlåt, lekt med den också.

Försöker gömma sig?

Det här hade jag inte heller klarat med pannkaks-vidvinkeln.

Vadå klarat? Att fånga vattenpölen och samtidigt få en människa i urskiljbar storlek borta vid tunneln.

Här han jag med. Eller snarare autofokusen. Och telet gjorde att personerna inte blev för diminutiva.

Den här korsningen har bildmöjligheter, men den är  svår med häckar, vinklar, murar, trafik och perspektiv. Fast idag blev det ju.

Inte heller svartvit.

Vad blir då slutsatsen?

Slusats... usch vad seriöst...

Det är inte samma känsla som med Olympusen, men det kan ge lite annorlunda bilder, men det visste jag ju egentligen också på förhand. Så egentligen var det nog bara behovet av variation det handlade om, att kunna fånga lite andra bilder. Omväxling, helt enkelt.

Det blev faktiskt en hel serie bilder med ett annat motiv också på morgonpromenaden, men dom får vi ta en annan gång.

.

Ibland blir berättelsen tydlig,
ibland blir det bara småplock längs vägen

I morse kom jag en annan väg och sneddade över gräsmattan för att genskjuta den gamle mannen, och fick plötsligt en annan vinkel på en vy jag sett så många gånger, och så var dagens första bild klar.

Det bara hände.

Gångtunnel och vattenpöl var tråkiga idag, men till min gländje gick den här betongvinkeln att fånga idag.

Många gånger har jag stått och tittat på den, och undrat: Hur?

Nu fanns det brunt torkat gräs där och fuktighet därtill, så plötsligt var det fotograferingsbart.

Å här hade det regnat på de nylagda plattorna.

Jag tyckte det såg fint ut, så jag tog en bild.

På vägen hem tog jag en ovanlig väg, det är länge sedan jag gick här, och solen sken skönt på planket. Undrar vad som finns på andra sidan brädorna?

Svaret kanske finns här?

Skyltar blir ibland motiv.

Och solen gick ner i dag också.

Idag fanns det inte så många ord. Det fanns det inte medan jag gick heller.

Det är där de brukar födas.

.

En blöt kvartett från morgonen

Det regnade i morse, i alla fall hade det gjort det när jag stack ut näsan för första gången.  Det var blött. Den prognos jag sett hade utlovat ca 1 mm regn på morgonen, och mer än så hade redan kommit, så då borde dagskvoten vara fylld, så andra gången jag stack ut näsan gick jag iväg.

Det var lagom varmt (eller ska jag säga lagom svalt) för att gå,  men jag kom inte långt innan vädret upptäckte att det behövdes mer regn.

Då hade jag kommit till första tunneln

Där syntes spåren av regnet, kontrastrikt i halvmörkret, som strömmar av silver.

Cuniculus Argenteus?

På andra sidan tunneln väntade vattenpölen som jag fångat på bild både igår och förrgår, men tänk hur den ändrat karaktär.

Märkliga motiv kunde anas i den grunda pölen.

Former och flöden fångade blicken här.

Taget på trottoaren, under ett paraply. Regnet ökade, men så ock vinden.

I vindtunneln under motorvägen vände de turbulenta stormvindarna paraplyerna ut och in och folk stretade vidare, hopkurade som små uppblåsta klot.

Tyvärr stretade de inte så mycket just när jag kom i fotoläge och jag hade inte lust att vänta på pendeltågets nästa leverans av staffagefigurer, så jag strävade vidare med fällt paraply som sköld mot det horisontella regnet.

.

Det fanns ju fotofika-bilder i lille PEN också
svartvita som trillade ut i går
när jag tömde kameran på annat

Titta i någons nya fotobok

Fika, fota och ha trevligt

Prata, fika  och fotografera

Just det, fotografera och fika var det

Det är trevligt på fotofika, eller hur...

-