När jag kom till Centralen möttes jag av ett NEJ och sedan av en orange revolution som blev till en tillfällig scen

Ja, först ett Nej!

Men först såg jag det inte, men när jag såg det insåg jag att det skulle vara med på bilden. Nej-et alltså. Färgen kunde  jag ju inte missa. Det är mycket orange kring Centralen i Stockholm just nu (och ett bra tag framåt antar jag, det byggs ju en ny järnväg under stan).

Brandgult hette det när jag gick i skolan.  Kom orange hit med apelsinerna, eller är det bara engelsk påverkan, fast ordet är väl franskt från början? Orange är också frosseriets färg. Kan man frossa i apelsiner?

Frossa i orange har man i alla fall gjort vid  Centralen. Orange används ofta som signalfärg, för färgen avviker från de flesta färger i naturen och syns därför bra. Och nog syns Centralens byggplank.

Hur var det med Nej-et då? Det dök upp när jag fotograferade trappan och plötsligt tog ett steg åt sidan. Klart det skulle vara med. Men det brandgula (så slipper jag irritera mig på det oböjliga orange) blev mer rött i skuggan under bron...

Nej!

Men framme i solen blev det brandgula mer orange, och skuggorna gjorde planket till en scen med mänskliga silhuetter som var omedvetna om att de agerade i ett improviserat skuggspel. De valde bara att befinna sig i solen i typisk svensk soldyrkan om våren. Som fotograf valde jag att stå på skuggsidan för att slippa motljuset.

Två solister på scen. Modet med svarta ytterplagg gör ju silhuetterna tydliga.

Ibland blev det mer av happening, när plötsligt en ström av folk gick över scenen, på väg till och från tågen.

En av dem hade också den goda smaken att ha en orange brandgul påse.

Nya grupperingar bildades på denna dynamiska scen.

Ringdans till vänster, tissel-tassel till höger, Status quo i mitten (Nu är ju inte jag latinare, men borde det inte egentligen heta Status quo ante?).

Förändring

Förvirring till vänster, återförening i mitten och öppning i slutenheten till höger

Slutscenen?

Skådespelarna håller på att gruppera sig för att mottaga applåderna.

Det är  skönt och intressant att stå i vårvärmen och studera folklivet, men nu bytte jag scen för att åka hem.

Nere på markplanet, dit solen sällan når, i väntan på pendeln.

En stund vid Centralen tillsammans med min vän, lille PEN + 17 mm

När jag var ute och gick blev jag sugen
och satte mig i fåtöljen på Café Fåtöljen.

Men först en riktig kamera

Jag hade vandrat från Centralen, förbi Sergels Torg och Kungsan, och staden höll på att fyllas av lördagsfolk i solskenet. Runt Kungliga Slottet stod de ryska turistbussarna på rad, sedan de släppt ur sin last i den Gamla Staden. När jag närmade mig Söder började jag bli sugen.

Men dess förinnan hade jag stött på två unga damer som stod och plåtade  vid Sergels Torg med rejäla doningar, så det vill jag jag ju inte undanhålla Fotosidans läsare.

Jag fotograferade Cafe Fåtöljen  när jag passerade Slussen häromdagen, så jag visste att det fanns, och tänkte att jag kunde pröva. Inte lika roligt att gå på Café ensam, men jag behövde ju något i krävan.

Reprisbild, från en mulen dag. Idag sken solen.

CAFÉ FÅTÖLJEN

Kanelte. Kanske en ny försättslins?

Jag drack inte bara, jag åt också, men det syns inte på bild, och när tallriken var avdukad kunde jag fånga speglingarna i bordet och lite av utsikten.

Med en annan kameravinkel, kunde jag fånga mer. Det var intressant att sitta där och följa solreflexerna på fasaden .

Som ni ser är det gott om fåtöljer

Jag satt vid fönstret, så jag såg allt som hände ute på Götgatan.

Mitt emot ligger Götgatan 1 och där passerade folk hela tiden. Ibland rann horder av folk nerför Götgatsbacken. Söder hade vaknat rejält.

Jag tog mig så småningom tillbaks till Centralen, där byggnadsarbetena har skapat plank och avspärrningar. Jag hängde där en stund, och det var en strid ström av resenärer. Rikigt lyckad är ju inte bilden, två av farbröderna till höger har ju tappat ansiktet i solskenet.

Egentligen är den här bilden i färg!

Före färgförlusten:

Jag hängde som sagt här en stund, fast en bit bort, och det blev en hel serie bilder av det orange planket, men det får bli ett eget inlägg.

Olympus PEN + 17 mm

Det hårda ljuset - ska man kämpa emot, eller låta det gå...

Ja det var tankarna, eller snarare orden, som for genom mitt i huvud i morse, mindre än en minut hemifrån, när jag mötte det skarpa solljuset och de hårda kontraserna och då var dagens tema fött: det hårda ljuset. Så sedan var ögonen inställda på sol och skuggor.

Det var här i tunneln , den första lilla tråkiga tunneln, som det hände. Den stora förhörde den lilla på läxan, och den lilla rabblade...

Här blev verkligheten utanför utbränd av solen, jag exponerade så för att testa uttrycket. Det som händer sker här och nu, det där framme existerar inte just nu, det är framtiden, där är vi inte nu, men strax...

... och då återgår skuggans form till att bli huvudmotivet, en bild av kontrasterna.

Gatkanten och skuggan, solen och fönstren, linjerna som korsas. Jag har passerat ofta här men just nu, idag, kändes bilden naturlig och självklar, så det var bara att lyfta kameran och trycka av. Ett snapshot i pausen mellan två steg på min färd.

Runt hörnet får kontrasterna färg, det blå blir överdrivet blått i solen.

Jag skär efteråt ut ett panorama, för att bli av med onödiga hus i bildens ovankant, det var ju inte dom utan alla cirklarna jag såg.

Bortom nästa hus fanns avgasstrimman i skyn och attraherade min blick.

Tillsammans med huset blev det lite av ett 70-tals vykort i färgerna.

"Hej Moster Svea!

Vi är i Sollentuna och hälsar på. Vi bor i det här huset.

Hälsningar från barnbarnen. Mamma hälsar också"   

Skuggornas geometrier - ett tunnelfynd, eller kanske bara en lek med kontraster       

Och inne i djupa skuggan ruvar hemligheter.

Har man tur är det någon som cyklar in i geometrierna  och skapar en bild av det hårda ljuset, som sänd från ovan för att rädda fotografen från bildens tomhet.

Varje dag har ett slut, även fredagar, och när slutet nalkas kommer skymningen och skuggorna, trädets mörka skugga, och husets lite ljusare.

Kontrasterna gör ju att skymningsstämningen går att fånga på bild redan tidigare, redan innan det riktiga mörkret kommer. Synd bara att trädet inte var fullt av kajor, då hade det verkligen blivit en bild. Nu får bilden leva på ljuset i stället och kontrasten mellan husets rektangulära former och trädets risighet.

EPILOG

Vi avslutar med att vandra in i mörkret igen...

Tunneln under motorvägen men också vägen hem.

Det är lite spännande att se hur en hastig tanke i början kan forma alla dagens bilder. Ett spontant uppdykande tema, som bara kastar sig över mig. Och jag kämpade inte emot, utan flöt med och lätt mig styras...

Olympus PEN + 17 mm

Dramatik, möttes av rök, den smala vägen, Prästgatans utekök , Slussen på vägen, Coop nära, ingen sökare? Och en bok

Ja, en salig blandning blir det idag, ett pottpurri, rena röran,  man tager vad man haver, eller vad man nu ska kalla det. Det är farligt att ha en kamera i fickan, det blir alldeles för mycket bilder, men för att citera andra bloggar, jag fotar för att det är kul och bilder finns inte förrän man visar dem för andra. Så nu finns dessa bilder.

Härom dagen när jag kom hem var himlen dramatisk...

...och när jag gick hemifrån i morse möttes jag av rök.

När jag tröttnat på att jobba hamnade jag av någon anledning på den smala vägen i Gamla Stan...

... och på den vimmel-lösa Prästgatan hittade jag ett utekök...

... men det börjar kanske bli inne så här års.

Sedan hamnade jag någonstans, där jag som gammal Stockholmare skam till sägandes aldrig varit förut. Inte det bästa att avbilda sådan prakt som ett snapshot med liten handhållen kamera.

Tyska kyrkan i Gamla Stan.

Sedan var det inte långt till Slussen...

... och där kämpade cyklisterna både uppför och nerför.

 Därunder började eftermiddagsrusningen...

...men jag sökte mig upp till ljuset igen...

...och när jag kom till Södra Station hade visst COOP nära flyttat ut.

Javisst, en bok ska man ha med också (hänger på trenderna)

Hittade den i ett skyltfönster vid Blå Bodarna, som det hette en gång i tiden (i Slussens undre regioner).

Hur var det nu med sökaren, då?

Jo, jag har nu prövat att titta både i Olympus lösa sökare och i en Panasonic G2, och jag hoppar inte jämfota av glädje vid första försöket. Man måste nog pröva lite längre än bara så där i all hast i en butik.

Snart kan man ana hur det kommer att se ut
vill man inte se kan man gömma sig i en tunnel
- en liten bildkompott

Jag var alldelses för flitig  igår när jag testade fotograferande utan sökare i mitt sökande efter svaret på min sökarproblematik.  Solen sken, våren var varm och det blev ett helt kaleidoskop av bilder, när jag egentligen inte jagade bilder utan undersökte den sökarlösa ergonomin, med zoomen på.

Blev jag något klokare? Ja, kanske.

I vissa situationer upplever jag större precision i komponerandet med en sökare till ögat, än med en blänkande skärm. Men sedan är det ju fråga om det är en vanesak, i andra situationer upplever jag ju att jag har bättre kontroll med skärmen. Kanske bra att ha båda.

Här blev det en bild på hotellbygget, med eftermiddagssolen som scenbelysning. Det går nästan att ana hur den nya gatubilden kommer att te sig, med en byggnad som alltid kommer att finnas där i fonden.

När jag nu hade tele, ja största bränvidden på zoomen alltså, kunde jag rikta mig uppåt och få mer av närbild och inte bara överblick över bygget.

Här kände jag mig mest larvig utan sökare, som om jag stått med vilken mobil som helst.  Det kändes mer som höftskott, även om jag hade kameran ovanför huvudet, än som ett planerat fotograferande.

Ännu mera uppåt, ännu mer av underifrån-perspektiv.

Men det var mer färgerna i solen som lockade mig.

Skulle jag nu ta sådaan här bilder med lite kvalitetskrav skulle jag ju ta med mig stora systemkameran, men nu ser jag väl mest detta som ett uppåtriktat gatufotande á la dagliga observationer, men då vill jag också känna fröjd i själva fotograferandet, en glädje som inte får grumlas av kantigheter i utrustningen

Jag fotograferar främst för att det är roligt, inte för att åstadkomma något, råkar jag göra det får det komma som en icke ovälkommen bieffekt. Och så behöver jag något att blogga om, för skrivandet är också roligt.

Nedanstående bild kan också ses som en del av hotellbygget, man var tvungen att flytta på krafteledningen längs en sträcka, några hundra meter lång.

Sprillans ny stolpe blänker i solens sken. Jo, det var blänket och kontrasterna som fångade blicken.

Gillar man inte solen kan man gömma sig i tunnlarna

Motiven finns ju inte bara i skyn, så vi kan ju ta lite underjordisk verksamhet som kontrast. Men ljuset tränger ner dit också och lämnar mig inte ifred. Jag måste fotografera där med.

Här var det mönster och linjer som fångade blicken. Resultatet blev inte som jag hade hoppats. Ibland blir bildens skönhet skönare än verkligheten, här blev det tvärtom.

Några steg längre bort möttes jag av skönt ljus i den mest obstinata tunneln, den som inte vill låta sig fångas på bild och bara gör motstånd.

Den här gången fick jag hjälp av ljuset.  Samarbete kan löna sig. Det blev ett hyfsat skott.

Fyra scener från en tunnel

En bieffekt av sökarsökandet. Jag hade zoomen på och kunde styra perspektivet.

Exponeringarna är avsiktligt valda för att ge de uttryck de ger.  Bilderna är tagna vid ett tillfälle, under en minut eller två, och visas i tidsordning.

Bara ett spontant experiment.

1.

2.

3.

4.

Hur det går med sökarfunderingarna?

1. Jag saknar ibland sökare till min Olympus PEN

2. En eletronisk sökare kostar c 2000:-

3. För att kunna använda sökaren behöver jag också en ny kamera

4. En Panasonic G2 går att få för 4000:- Då är sökaren inbyggd och på köpet får jag en sådan där vinklings- och vridbar skärm (som jag redan vet användningsområden för).

5. hm.....