Det kanske går att lära sig det här också
Gatufoto med höftskott och sikta rätt
Fem minuter på Västerlånggatan

Hur skolar man om en landskapsfotograf till att kunna fotografera på gator, utan att det  bara blir stadslandskap? Det har jag grunnat på, eftersom det ofta blir mest landskap när jag är i stan. Det är väl det som ögat är intränat på.

Öva förstås! Det är jag medveten om. Att skjuta från höften utan att titta i sökaren, till exempel. Gå nära, men det kan vara läskigt. Att fotografera människor där jag själv ingår i sammanhanget är inget svårt, det har jag gjort många gånger. Om det blir bra är en annan sak. Det svåra är främmande människor, det är då det kan kännas obehagligt.

Men i går när jag gick Västerlånggatan med sikte på Söder och Ellens-fika rann lusten till. Jag måste pröva! Jag hittade ett bekvämt grepp om min PEN och höll den någonstans vid höften, armen dinglande lite nonchalant. Kameran förfokuserad och fotografen fokuserad.

Första bilden.

Den här gången hittade jag tydligen rätt grepp och fick ungefär önskat utsnitt. Tidigare försök har blivit mest bort i tok.

Så då fortsatte jag. Fem minuter tog det bort till Järntorget. Jag gick hela tiden, kryssade mellan fotgängarna och sköt. Tjugo bilder blev det, men här har jag sorterat bort de värsta stolpskotten.

Samtal.

Nu måste det ju erkännas att jag gjorde det lätt för mig. Vimlet är tätt, turisterna är många och en kamera väcker ingen uppmärksamhet. Men någonstans ska man börja och börjar det bra ökar ju motiveringen att fortsätta.

Så jag fortsatte.

Ibland var det färgerna mer än motiv och komposition som triggade mig.

Kom ut på gatan för att röka. Utan färg blev både hon och bilden färglös och tråkig.

Det kändes rätt att göra bilderna svartvita (utom ovanstående undanantag), för det var inte färger och skönhet på det viset som fångade mig där jag gick, det var människorna, hur de gick, hur de stod och inte minst hur de bildade grupper.

En en-personersgrupp och ett par. Färgen i skyltfönstret var det skönt att slippa.

Det här med gruppbildningen är förstås en efterkonstruktion, eller ska vi kalla det för en analys. Jag ser det när jag tittar på bilderna och kan därför formulera det. Hade jag tänkt på det under fotograferandet hade det inte blivit några bilder, ögonblicken hade hunnit försvinna. De gjorde de ändå, ibland.

Men jag funderar på om det  inte är så att jag inutitivt ändå uppfattar de här mönstren, och därför tar bilden .  Det kanske är en del av det intränade seendet, sinnet för kompositioner.  Jag har ju aldrig brytt mig om att studera det där med komposition och regler. Tråkigt. Jag tror på mönsterigenkänning och att man intuitivt får en känsla för vad som är bra eller dåligt,  när man tittar på bilder.

Stod som en vattendelare. Hon var vackert blå i verkligheten

Den här bilden höll jag på att rensa bort som ett "stolpskott", men när jag tittade en gång till såg jag att det blev en intressant tudelning, med två olika scener på var sida av vattendelaren. Det var definitivt inte det jag såg i fotoögonblicket.

Somliga har alldeles för bråttom...

Rusade direkt in i bilden...

Den vackra rödrutiga skjortan syns inte, men jag insåg att det inte var den som gjorde bilden, så den fick bli grått urblekt. Deras skyndsamhet syns och i gliporna skymtar glimtar av gatulivet. Samt Pärlan och 7Eleven.

Kan inte morsan och farsan bestämma nå'n gång, vart vi ska gå...

Ibland är det grupper eller grupperingar man fångar, ibland blir det som en liten scen, med ett fruset ögonblick av ett skeende.

Kokosbollar är goda, även om de är oskarpa.

Jasså, du säger det.

Smakar det gott?

När den femte minuten var inne var jag nästan framme vid Järntorget och där mötte jag någon som definitivt inte var turist.

Ur vägen! Ge plats!

Nej han var ganska tyst, han litade på att folk såg honom.

Och jag var ganska nöjd med vad jag gjort de senaste minuterna, det kändes som ett lyft.

Reflektion

Vad är det nu för mening med att skriva ett sådant här blogginlägg? Det primära är att jag tvingar mig själv att formulera mig (och läs "tvång" positivt, det är roligt). Och när jag ska formulera mig måste jag tänka efter. Kunskap finns inte om den inte går att formulera, är en lärdomsfilosofisk grundtanke, om jag inte minns fel (Kunnande är något annat, det behöver inte vara formulerbart).

Alltså, om jag tänker, blir jag visare. Eller...

I alla fall var det skoj, det här måste jag pröva någon mer gång.

Ellen, del 2, inte så mycket om Fuji.....
...men en del annat

Våren hade kommit till Hornsgatan och blommorna hade slagit ut i värmen mot sydväggen på huset, när jag vandrade upp från Slussen till Ellens, som numera heter Franzéns. Fotofika igen! Det celebra besöket av en Fuji-kamera är redan skildrat i flera blogginlägg, men det hände även annat.

Affe hade en plastkasse med sig. Jag tror den innehöll en kamera.

John-Erik läste (eller tittade han bara på bilder).

Lennart af Petersens är fotografen han studerar. Vi fikar alltså inte bara, vi studerar böcker också och ökar vår fotografiska bildning.

Affe och Bernt studerar också af Petersens...

... och gillar hantverket och de gamla storformatsbilderna.

Men här var det något annat de hittade, tror jag.

Mr Leif, Fujikamerafixare i samtal med Krister.

Och den där Fujin var det fler som var nyfikna på. Den blev alldeles varm av alla som höll i den, för att inte tala om alla fingeravtryck.

Själv gillade jag Kristers Samsung NX-10 bättre. Den var riktigt behaglig.

2 x Bengt, Gustafsson och Björkbom. Båda verkar intresserade och upptagna.

Men vi var inte ensamma där...

...någon hängde en utställning

...och någon fikade.

Och en trevlig fikastund var över. Den här gången glömde jag ryggsäcken, men jag kom inte långt innan jag upptäckte det.

Glädje på Ellens
när magistern fick påskägg
och kunde klämma på innehållet

Det var fika uppe i backen på puckeln idag igen. Magister Bengt kunde konstatera att väggarna var nymålat vitare, och lokalen ett eller två bländarsteg ljusare.

Men eftersom det var påsk hade Leif fixat ett påskägg till magistern. Innehållet var förstås hemligt, men det blev lite extra spännande, eftersom han fick veta att att inte skulle få behålla innehållet, bara studera det.

Försiktigt öppnade han. Det var ett tungt påskägg.

Det ser ut som en kamera...

...och plötsligt håller en barnsligt förtjust magister Björkbom en Fuji i handen. Den omtalade Fujin.  Thomas verkar också glad.

Den måste undersökas...

...hur är det nu med sökaren?

Och den måste jämföras...

Hur stor är den egentligen.

Går det att ruska den?

Det kommer säkert en rapport om undersökningen, när magistern har lugnat ner sig efter upplevelsen. Och kanske flera, den gick förstås bordet runt.

Var det inga fler där? Jodå, men det får bli ett annat inlägg (jag har ju lovat magistern att rapportera), men sådana här nyheter måste komma först.

Vissa dagar blir det bara tråkiga bilder
kanske säger nått ändå
om man har en cykel
och hittar nya vinklar

Om jag har en cykel, kan jag ta en längre väg till jobbet, utan att det tar längre tid. Då kan jag ta den där omvägen, som jag funderat på och få den där vinkeln som jag grunnat på och ta den där bilden, som jag tänkt att det kanske går att ta och som visar andra sidan.

Därför cyklade jag igår längs motorvägens bullervall, på den knaggliga vägen för arbetsfordonen, och klättrade upp på bullervallen.

Och vips, hotellbygget från andra hållet.

Till vänster det andra höga tornet i Kista, Kista Science Tower.

 En ganska tråkig bild i ganska tråkigt ljus, men nu är den tagen, och jag vet hur det ser ut från detta håll. Kanske kommer jag att återvända. Kanske kommer jag att cykla ännu längre. Ingen vet.

När jag cyklade hem, cyklade jag först åt fel håll, med flit, för att se vilka vägar jag kunde hitta. En jobbig väg för det var mest motvind, tröttande för mina otränade cykelben, och lika tråkigt ljus - vackert solsken och skarpa skuggor, men inga motiv som passade till det. Inte som jag hade håg för i alla fall. Jag får väl se det som en rekognoceringstur. Eller som en trevlig cykeltur i solskenet. Det blev en omväg på en mil, så jag nådde i alla fall målet med att ta en längre väg.

Gångtunnelvarning

Jag hittade nya gångtunnlar på vägen, så jag måste ju prova.

I en av dem var ljuset liiite spännande, så jag måste pröva. De andra går ju att återvända till.

Träd i höjden

Solen sken och de vårnakna träden visade sina risiga silhuetter mot vårhimlen, och jag riktade lille PEN uppåt.

Resultatet blev ganska hårt, så jag satsade på att leka lite och förstärkte kontrasterna, för att få en grafisk effekt. Lite lek alltså, inte så allvarlig menat.

I den här bilden blev den uppåtsträvande känslan tydligare, tycker jag.

Jag har tagit sådana här uppåtriktade bilder förut, men alltid blir det samma konstaterande efteråt, att inte är det samma känsla som att stå där och titta uppåt.

Varför fortsätter jag då att ta sådana bilder? Är det roligt? Är det den digitala teknikens förbannelse: det är bara att knäppa, jag slösar ju ändå inte på film. Eller bär jag på någon hopplös inre förhoppning om att någon gång ska det bli bra.

Jag avslutar med ett traditionellt vårmotiv.

Glad påsk och trevlig vår på er!

På cykeltur med lille PEN och 17 mm pannkaka

men ingen pannkaka i matsäcken.

Cykeln är framplockad så idag gav jag mig i kast med skogen

Promenaderna kan ju bli längre om man har cykel, så idag baxade jag ut cykeln ur vinteridet i cykelgaraget och cyklade iväg. Solen sken och luften var varm och snön var borta och cykeln rullade snällt över gärdena in i skogen, där ljuset var elakt. Kameran låg i cykelkorgen. Dagen till ära blev det storkameran, den är en bättre skogskamera än lille PEN.

Skugga och solfläckar om varandra ställer till det i skogen, kontrasterna blir stora och de ljusa solfläckarna blir lätt utbrända om man inte ser upp. Blåsipporna trivdes här kring trädens rötter och jag gick ner på knä, eller låg jag kanske raklång på mage. Minns inte, men så brukar jag göra, och här var det torrt och inga myror ute och sprang, så det var nog magen som gällde.

Blåsippor. En är skarp. 10 mm vidvinkel och Canon 40D. (precis som övriga bilder i detta blogginlägg bör bilden förstoras, annars försvinner detaljerna).

Det är spännande att fotografera blommor med kraftig vidvinkel, man får med så mycket runt om, så bakgrunden kan spela många spratt, som man inte alltid ser när man är på plats utan först efteråt. Här lyckades jag hyfsat, tycker jag Det gäller också att utnyttja närgränsen på objektivet, för att hålla ner skärpedjupet. Man ska våga krypa nära blomman.

Vidvinkel här med för att fånga den nerfallna grenen som lagt sig att vila i mossan.

Här är det exponeringen som måste balanseras. Inga utfrätta solfläckar, men helst inte  för mycket helt kolsvarta  skuggor  heller .  Grenen som ligger på diagonalen och håller ihop bilden. I alla fall var det ungefär så jag tänkte.

Nu har jag ju ett bra tag bara fotograferat med lillkameran, på gator och vägar och torg och bland hus och människor och byggnadsverk, och plötsligt återvänder jag till naturen, där jag fotat så länge och mycket, och upplever att det är svårt. Jag måste tänka. Det behöver jag inte när jag flanerar med lille PEN.  Är det bara ovanan? Har jag lagt av mig under vintern? Eller är det svårare? I alla fall är det annorlunda.

Här var det mera rakt på. 50 mm och bländare 1.4

Skarpt i förgrunden, lagom oskärpa i bakgrunden. Titta i sökaren tills det ser bra ut. Ta bilden.

Det var väl titta i sökaren som var det svåra här, hitta kompositionen alltså, avvägningen mellan ytorna. Eller möjligen att se till att bakgrunden blev lagom exponerad.

Temat, eller grundtanken, är  detsamma i nästa bild, men förgrunden är inte lika dominant, snarare diminutiv.

Pinne, mossa, liten stubbe. Fotat av en snubbe. Åter gäller det att snubben tittar rätt i sökaren.

Skulle jag inte kunna ta de här bilderna genom att använda kamerans display? Jovisst,det skulle gå bra, men då behöver jag stativ och jag gillar inte stativ. Det gör skapelseprocessen så statisk.  Jag föredrar att vara mer dynamisk. Och så vill jag inte släpa på ett stativ, det gör mig mer orörlig. Men jag har stativ, flera stycken, om det skulle behövas.

Nästa bild bara hängde där och blänkte, så det var bara att ta den.

Fast riktigt så enkelt var det nog inte. Fokusera, hitta vinklen, ljuset. Det gick åt några försök. Bra med digitalkamera. Det var först hemma vid datorn som jag visste att den här (kanske) var bäst.

Sedan gav jag mig i kast med den här gamla torra knölen, och han var svårbesegrad. Jag höll på att ge upp. Men jag tycker det här blev ett acceptabelt försök.

Åter var det ljuset som var besvärligt. Solen  sken  lagom på knölen, så ljussättningen var fixad, men det var alla andra ljusfläckar som var jobbiga. Och vinkeln, så att det blev en komposition av det.

Sedan började dansen

När jag kämpade med en torr stock på marken som skulle bli diagonal i en bild, och den visade sig motsträvig, så flög det på mig: rör på kameran. Det var länge sen sist jag gjorde det på allvar, så givetvis måste jag testa om jag fortfarande har rätta knycken i händerna. Jag kommer ju aldrig i håg hur jag gjorde sist det blev bra, så det är bara att hoppas att händerna minns bättre.

Ett försök.

Ett annat försök.

Ett ljusare försök. För övrigt inga kommentarer från fotografen.

Det var roligt i skogen.  Och nu när cykeln är framme kan jag ju ta omvägen genom skogen, på väg till och från jobbet, när lusten faller på.  

Canon 40 D med 50/1,8 0ch 10-22 mm